Ingegerd Landström

…reminds me, in her own dog-kind-of-way, about the simple pleasures in life. Like enjoying a few moments in the warm afternoon sun every once in a while (chewing bone is optional).

Det är så mycket som kan hända en liten valp.

Den kan tugga på pinnar och riva sönder tandköttet, eller, ännu värre, kvävas. Den kan äta stenar (och kvävas igen) eller växter som den inte tål och bli jättesjuk och dö. Den kan bli stungen av ett bi och om den är allergisk kan vad som helst hända. Den kan äta legobitar (det spelar ingen roll hur minituöst man försöker tömma huset på legobitar, de dyker ändå upp någonstans och de är alltid mycket små och livsfarliga) och kvävas av det också.

Den kan smita ut genom dörrar/grindar/fönster som av misstag lämnats öppna och då är det kört.

Den kan få för mycket mat och bli fet, eller för lite mat och svälta ihjäl. Eller i alla fall inte växa som den ska. Den kan bli trampad på av en jäktad vuxen och normaltung person som till exempel far omkring i köket och lagar mat och inte ser att den lilla valpen också vill hänga i köket.

När den lilla valpen blir större och kan gå ut och på promenader kan den träffa på en mycket större hund som försöker slita strupen av den. Jag läste någonstans att Cavalier King Charles Spaniels dels är dåliga på att läsa av andra hundars kroppsspråk (eller hundspråk eller vad det nu är), dels tror gott om allt och alla och gärna springer fram och hälsar. Tänk er själva vad den kombinationen kan leda till.

Så är det just nu, mitt i all hundlycka. Men man vänjer sig, visst gör man väl det?

Nej nu mÃ¥ste jag väl ändÃ¥ ta mig ur den här bloggkoman. Inga besökare har jag kvar, de enda som hittar hit är en och annan hoppfull människa som söker på  “vattentunnor” och där har jag verkligen inte mycket att tillägga. Mina tre tunnor stÃ¥r där de stÃ¥r, tomma och skramlandes, och väntar pÃ¥ regnet som kommer i december.

Men jag hinner inte skriva för solen skiner hela tiden, vi badar som vore vi semestrandes på en grekisk ö och det är alldeles ljuvligt och alldeles, alldeles oväntat; jag hade ställt in mig på tidig höst när vi landade här fram emot senare delen av juli.

Utöver bad i liten sjö plockar jag blåbär, lagar mat, jobbar på mitt hemliga projekt och läser böcker om och av Barbro Alving. Först läste jag biografin, Krig, kvinnor och gud, innan jag åkte hemifrån, nu läser jag hennes utgivna dagböcker och brev. Hennes brev, så många brev, vilken produktion! Att de höll på sådär förr i tiden, skrev långa brev till höger och vänster, det är ju fantastiskt. Och så hann hon skriva artiklar också, de har jag inte ens läst ännu.

Ja, och så läser jag på om hur man får valpar rumsrena för när vi kommer hem ska vi hämta hem vår och svärmors lilla hund.

Vår hund, sa jag, vi har köpt en hund! Jag ville ju ha en stor och stark boxer, men så kom det sig att det blev en Cavalier King Charles Spaniel istället. Om Alicia och jag får bestämma ska den heta Luna.

Maj är en galen månad, en berg-och-dal-månad som får en att svära över alla åtaganden, samtidigt som man är så stillsamt lycklig över allt det roliga som händer hela tiden. Det är inga märkvärdiga saker alls, jag kräver inte så mycket av vardagen för att trivas. Trevliga människor, glada barn, nya saker, nya bekantskaper. Sånt gör mig lycklig. En ny bil och lite lön är också sympatiska inslag i tillvaron.

En annan grej som borde vara trevlig är att jag börjat läsa på om livet som hundägare i allmänet och boxerägare i synnerhet, men särskilt roligt är det faktiskt inte. Jag känner mig mest skraj inför detta äventyr som är tänkt att dra igång till hösten.

Klarar vi av det? Fixar vi ännu en familjemedlem? Vilket framtidsperspektiv ska vi ha när vi funderar på om vi kan ha hund? Ett år? Fem? Ett helt hundliv? Eller är det som med barn, det finns ingen bra tid att skaffa dem, men när de väl anlänt får man planera runt det och det löser sig oftast ganska hyfsat?

Och alla beslut som behöver fattas, my god! Hanhund eller tik? Valp eller äldre hund? Rescue eller uppfödare? Boxer eller liten hund som barn kan promenera med, men som inte duger att springa uppe i bergen med?

Kanske lika bra att skaffa två? Och kanske en blandras är bättre eftersom alla renrasiga hundar verkar bära på usla gener, blir sjuka och måste avlivas före fem års ålder efter att först ha kraschat familjens ekonomi på astronomiska veterinärräkningar?

Nej, det är mycket att fundera över här och det är jag som måste fundera. Ungarna vill bara ha en hund och Jeff, ja jag vet inte riktigt. Han är ganska otydlig, för att inte säga osynlig, i den här processen än så länge. Inte alls ointresserad, men det blir allt tydligare att det är jag som kommer att fatta de hundrelaterade besluten i den här familjen.

Just nu lutar det åt: Boxer. Hanhund. Valp. Några synpunkter på det?

Sökte ett jobb idag, minsann. Ja, faktiskt, det finns jobb att söka igen, roliga jobb, det är trevligt för mig och alla andra arbetslösa i USA. Yeih us and good luck fellow unemployees!

Men vilken ansträngning det är att söka jobb! Och nu pratar jag inte om själva uppdaterandet av cv och skrivandet av cover letter vilket i och för sig är en ansträngning det också, mest för att det är så mördande tråkigt.

Nej, att söka jobb är som att söka hus, en mental ansträngning utan dess like.

Så här: Jag hittar ett jobb jag tänker att jag skulle vilja ha. Och så tänker jag på hur det skulle vara att jobba där. Vilka kollegor jag skulle få och hur roligt det vore att jobba för en miljöorganisation vars visioner och idéer jag delar.

Sedan byter jag tankespÃ¥r och börjar fundera pÃ¥ allt som gÃ¥r förlorat om jag fÃ¥r fasta arbetstider. Ingen hund. Ingen tid att skriva. Aldrig hämta barn frÃ¥n skolan och hänga pÃ¥ stranden tills det blir kallt och hungrigt. Aldrig fundera pÃ¥ vad jag ska skriva härnäst och pÃ¥ hur det kommer att kännas att kunna leva pÃ¥ mitt skrivande och kunna svara “I´m a freelance writer” utan att rodna när nÃ¥gon frÃ¥gar vad jag jobbar med. Aldrig skriva över huvud taget, annat än nÃ¥gon gÃ¥ng när jag fÃ¥r en timme över en gÃ¥ng i mÃ¥naden. Det räknas inte. Och hur tar man hand om skröpliga föräldrar i en annan del av världen pÃ¥ tvÃ¥ veckors semester om Ã¥ret, hur hanterar man den sorgen och det samvetet?

Ja, och så tänker jag en del på pengar förstås, det hjälps inte. Och på karriär. Jag är en extremt karriärsinriktad person, det kanske det inte var någon som förstod, men så är det. Inte i termer av position och pengar direkt, men jag vill komma dit jag föresatt mig att ta mig och om jag inte gör det så är det ett misslyckande av gigantiska proportioner.

Prestationsinriktad kanske är ett bättre ord? Jag är extremt prestationsinriktad och jobbsökande fÃ¥r mig att tänka mycket pÃ¥ vad jag presterat och inte och det är inte alltid alldeles nyttigt för mig. Det är vid sÃ¥na tillfällen Jeff hÃ¥ller sig undan, alternativt försöker hÃ¥lla vÃ¥ra konversationer pÃ¥ en mycket allmän nivÃ¥, alternativt försöker fÃ¥ mig att dricka nÃ¥gra extra glas vin till middagen. “You look like you need it,” säger han och fyller pÃ¥.

Sedan, efter all denna tankemöda, så får man ju i nio fall av tio inte det där jobbet och då är den dörren som stängdes också nånting som man måste fundera på en del. Sedan, efter allt detta, kan livet återgå till det normala. Tills nästa jobbannons dyker upp. Så börjar det om igen.

Livet rullar pÃ¥ och det enda vi vill göra är att adoptera en hund. Vi har hittat en hund, en ett Ã¥r gammal boxer som heter Dozer och som sitter pÃ¥ Boxer Rescue och bara väntar pÃ¥ att en familj full med barn och energi – det är vi det! – ska komma och hämta hem honom.

Men, problem: Vi åker till Sverige två veckor i slutet av april och en månad till sommaren. Vad kommr Dozer att tycka om det?

Vi har hundvakt, underbara släktingar, fullständigt hundgalna, som gärna hyser in vilken hund vi än tar oss an, så länge den kommer överens med deras egna lilla flock. Det är inte det som är problemet.

Men Dozer har inte haft det så lätt här i livet. Han tillbringade sitt första år som en glad liten familjehund, ända tills hyresvärden förbjöd hundar i huset och Dozer fick hamna på Boxer Rescue. Där är han nu en mycket ledsen liten vart-tog-min-familj-vägen-hund och vi vill bara åka dit och hämta hem honom och göra honom glad igen. Nu. genast.

Men att då lämna bort honom igen om ett par månader, om än tillfälligt, kan ju bli förfärligt traumatiskt för en hund som redan tappat bort sin familj en gång. Känns inte bra alls. Känns som att vi borde låta en mer stabil, hemmabunden, familj adoptera Dozer.

SÃ¥ här sitter vi nu och funderar. Mest Alicia och jag, Jeff är i Australien och undviker cykloner, pojkarna är fullständigt ointresserade av vÃ¥rt dilemma, de vill bara ha en hund nÃ¥n gÃ¥ng, “mamma ska vi skaffa en hund nÃ¥n gÃ¥ng?”

Dozer på söndag alltså? Eller annan hund i september?