Ingegerd Landström

På besök i Alicias blivande middle school, eller Junior high som det visst också heter. Min lilla, lilla unge ska börja junior High, tänk det. Det är en förfärligt stor skola dessutom, över 2 000 elever. Och så mitt lilla barn då.

Men besöket gick bra. Skolan verkar bra. Det mesta var förtroendeingivande.

Den lilla bondgården så fin, trädgården med uteklassrum och långa rader av prisbelönt sallad och andra grönsaker imponerande.

Musikprogrammet suveränt, men hur många barn med instrument kan man egentligen klämma in i ett medelstort, ganska slitet klassrum utan att olika typer av instrumentrelaterde olyckor inträffar? Förvånansvärt många faktiskt.

Alla tillval, ååh alla tillval. De kan välja mellan massor av roliga ämnen och de har idrott varje dag. De läser inte språk.

De kommer att få så mycket läxor att de får sitta uppe till elva på kvällarna fast de bara är elva år gamla och borde göra andra saker efter skolan. En del säger att det bara är så i början, att lärarna vill få igång rutinerna och sätta sig i respekt, att det lugnar ner sig efter Thanksgiving. Andra säger att det lugnar ner sig i februari. Jag säger att det borde vara brottsligt att ge barn så mycket hemläxor.

Det ser ut precis som det gör i alla amerikanska high school filmer med långa rader av skåp där allt viktigt inträffar. Ville ta kort på det men glömde.

Min lilla unge i junior high.

Field trip till the Apple store i Santa Monica. Föräldrarna blev förälskade i Ipad 2; de  små ettagluttarna fick varumärket Apple (ännu mer) ingraverat i deras hjärnor och konsumtionsfantasier fick lära sig hur man kan göra en film med hjälp av en dator.

Förslag pÃ¥ nästa field trip: Gap Kids. Toys-R-Us kanske. Don’t forget to pack a wad of cash.

Det är krig utanför skolan nuförtiden.

För tre dagar sedan kom barnen hem med ett papper frÃ¥n skolan där det meddelades hur stora bötesbeloppen är för olika trafikförseelser. Det meddelades ocksÃ¥ att trafik- och parkeringsregler hädanefter kommer att bli “stringently enforced” i omrÃ¥det omkring skolan.

Det har varit lite si och så med den saken tidigare. Det blir lätt så när det inte finns några skolbussar och hundratals barn istället ska köras till och släppas av framför skolan och det bara finns en tjugo-metersremsa där man kan göra det lagligt. Samt ungefär fem parkeringsplatser inom rimligt gångavstånd. Så bilköer uppstår, barn släpps av lite här och var och det är lite vilda västern över alltihop.

Tills nu. Nu är det sammanbitna, motorcykelburna polismän iförda solglasögon och läder som brakar loss på sirenerna när föräldrarna minst anar det.

Det är en stackars farfar som stannat till där trottoaren är rödmärkt, precis i gathörnet, för att släppa av sitt barnbarn och inte begriper att det är honom polismannen försöker stoppa, varpå polismannen blir så ini h-vete ilsken och farfar blir alldelels shockad.

Det är förtvivlade scener med barn som grÃ¥ter och mammor som omväxlande tröstar sitt grÃ¥tande barn och omväxlande försöker argumentera med polismannen om att hon ju bara släppte av henne, hon parkerade inte. Polismannen har inget till övers för vare sig tÃ¥rar eller argumentation. “Stop crying, your mom will be alright,” säger han helt kort till flickan. “You need to move your car now, ma’m, you’re blocking traffic,” säger han till mamman, varpÃ¥ han sätter sig pÃ¥ motorcykeln och kör upp till nästa försyndare och nya scener uppstÃ¥r.

Det finns ingen artighet, ingen “kvarterspolis-feeling” över dessa poliser. De är här för att sätta dit brottslingar och de gör sitt jobb snabbt och effektivt.

Vi är inte vana vid denna bryska behandling, det märks så tydligt. Vi består till 95 procent av vit övre medelklass och polisen brukar inte hålla på att jaga oss i flock på det här viset. När barnen lämnats av samlas små klungor av upprörda, djupt indignerade, föräldrar vid trappan utanför skolan och jag undrar hur många telefonsamtal rektorn kommer att få de närmaste dagarna.

Det är dramatik i min lilla stad det. Mer spännande än så blir det sällan.

Vänta lite här nu, svarade jag verkligen just pÃ¥ det där mailet frÃ¥n en av klassmammorna, det där hon bad fler föräldrar (ja mammor dÃ¥), cirka fyra till fem personer, att under en timmes tid hjälpa till med att fläta handtagen till korgarna som de smÃ¥ ettagluttarna ska fÃ¥ pÃ¥ klassens alla hjärtans dag kalas; svarade jag verkligen “jag kan hjälpa till” pÃ¥ det mailet och innebär det alltsÃ¥ att imorgon eftermiddag kommer sammanlagt upp till sex kvinnor i sina bästa arbetsföra Ã¥r att under en timmes tid sitta pÃ¥ smÃ¥ stolar i klassrummet och fläta smÃ¥ korghandtag till vÃ¥ra barns skolkalas?

Ja. Ja, det gjorde jag och ja, det är precis vad det innebär.

Oh my god.

Los Angeles katolska skolor har förlängt sitt skolår med 20 dagar, så att det nu är 200 dagar långt, till skillnad från Los Angeles skoldistrikts (LAUSD) skolår som bara är 175 dagar (man drog ner på det förra skolåret eftersom man inte längre har råd att hålla skolorna öppna, men det är en annan sorglig historia).

Kardinal Roger Mahony som tillkännagav förlängningen berättar att man inte gör det för att konkurrera med LAUSD utan att man “simply  is trying to step up their performance to ensure that students would become globally competitive.”

Globally competitive. Jag hör det överallt nu för tiden, i vilken skolartikel jag än läser sÃ¥ är det PISA-studier och Kina-skräck och hur ska det gÃ¥ för vÃ¥ra barn som inte kan matte och hela tiden pratar man om att barnen mÃ¥ste vara “globally competitive.”

Mycket önskar jag för mina barn, att de ska bli och att de ska vara, men aldrig någonsin har jag tänkt den tanken, att de ska bli globalt konkurrenskraftiga. Som ett mål i sig; som att ambitionen med vår skolpolitik är att det vid slutet av varje skolår ska släppas ut en enorm  taktfast marscherande nationell armé bestående av college graduates, på väg ut i världen för att slå alla på käften, mangla ner allt motstånd och fucking vinna racet!

Harmoniska människor som vågar gå dit hjärtat pekar, ungefär så lyder min modesta önskan.

Kanske man måste vara globalt konkurrenskraftig för att nå dithän, jag vet inte. Men att diskussionen om vad våra barn behöver för att leva ett gott liv så ofta börjar och slutar där, det är sorgligt.

“The purpose of the feast is to expose children to a more authentic experience of what the Pilgrims had and did…”

“…please send your children to school on Friday wearing clothing similar to the Pilgrims who wore very plain, drab clothes….”

“…long-sleeved blue, gray, or brown shirt and long pants with socks pulled over the pants to the knees…”

“…a stocking cap or a wide brimmed black hat….”

“…parents are the Native Americans who bring much of the food…”

“…parents can can also dress appropriately…”

“…please send your child with wooden bowl, mug, wooden spoon and a cloth napkin….”

“…need people to sign up for food, games and set/-up/clean-up…”

“…if you are helping with building structures please arrive no later than 10:30…”

…ensure your child arrives at school no later than 6 AM to help milk the authentic cows…

…practice speaking proper Pilgrim talk with you child, using phrases such as “Good morrow”, “How now?” and “Fare thee well.”

…preferably a belt with a buckle the size of a medium large dinner plate…

“Do not stress. Any small semblance of this will do. This is very casual.”

Ok, det spårade ur där på slutet, men vid den här tiden på året är det lätt att man gör det. Spårar ur. Det var väl därför de la till att vi inte ska stressa, men hur kan man inte stressa när alla högtider attackerar samtidigt på flera olika fronter  och allt detta ska multiplicera med tre?

Och det ska tas med massor av mat (de äter ju aldrig något, de är så speedade av själva kalaset och struntar fullständigt i hemlagade cupcakes och de fint uppskurna grönsakerna och allt det andra, varför håller vi på på detta viset???) och det ska bakas pumpapaj och det ska firas autentiskt med träslevar och knästrumpor och det har man inte hemma så man måste ut och handla och vad i h-e är en stocking cap anyway???

Nej, jag gör det inte. I det barnkaos som uppstår när tio trötta barn kommer hem klockan halv nio på kvällen efter två timmars intensivt trick-or-treatande, tänker jag inte säga åt min sex-åring att sätta sig ner och räkna allt sitt godis, sortera upp dem i olika godissorter, samt skriva ner allting i bifogad blankett.  Jag gjorde det inte med Max förra året och jag gjorde det inte med Erik igår. Någon j-a måtta får det väl ändå vara.

Skolstart. Ny ryggsäck till Erik och nya pappersmappar till alla tre inköpta i god tid, vattenflaskor och lunchväskor helt ok från förra året, inga nya behövs. Koll på nya klasskompisar, koll på nya lärare, alla är nöjda och glada, allt är lugnt. Uppstigning i god tid, lunchväskor packade, glömde inte bort att köpa frukt och rökt kalkon till mackorna igår. Bestämde kläder dagen innan, hittade alla borttappade skor och ställde dem i hallen där de ju faktiskt ska befinna sig.

Ut ur huset i god tid och därmed i god tid på skolan trots att jag glömde papperena med klassrumsnummer och var tvungen att springa tillbaka och hämta dem (note to self: det kallas att ha marginaler och betyder helt enkelt att man tar till några minuter extra i sin tidsplanering för att gardera sig mot oförutsedda händelser längs med vägen. En bra grej, glöm det inte.).

Hälsade på alla lärare, hälsade på rektorn, hälsade på en drös nya föräldrar och en del gamla. Många social networking poäng. Bra jobbat.

Hem. Fem och en halv ljuvliga, ensamma, produktiva timmar.

Hämtning av barn. Playdate för Alicia. Hem med pojkarna, lite mellanmål och sedan hopplockning av hockeyutrustning inför eftermiddagens träning. All utrustning hittades,  påklädning under lugna och stillsamma former, iväg till träningen och vi kom i tid. I god tid.

Två och en halv timmars hockeyträning. Svinkallt. Alla mammor hängde vid sargen i två och en halv timme. Måste bli ändring på det där, ska vi verkligen göra det, stå vid sargen i två timmar två gånger i veckan och titta på när våra barn tränar hockey? Vi bör omgående skaffa ett liv, men det är en annan historia som jag återkommer till en annan gång.

Hem vid 19-tiden. Beställde hämtpizza till trötta, utsvultna barn och mamma. Dusch och bad och allt det där och sedan, den verkliga utmaningen: Pappershögar! Hemläxor! Alla papper som behövdes fyllas i fylldes i (i genomsnitt sju per barn), alla hemläxor gjordes utan några större incidenter (förutom att jag använde min föräldraauktoritet och suddade ut Eriks självporträtt bestående av en streckgubbe med vassa tänder och draget vapen. Herregud.)

Kl. 21:14: Pojkarna sover. Alicia ligger och läser.

Sådärja. Första skoldagen avklarad. Piece of cake if you ask me.

Den där skylten ja, den beskriver verkligen Los Angeles skoldistrikt i ett nötskal. Skolan är gratis, i princip. I praktiken, för att få en skola som man gärna vill att ens barn ska gå i, måste föräldrar skjuta till en del. En hel del.

The sky is the limit, som det gamla fina talesättet lyder.

I vår skola ombeds föräldrar bidra med USD1000 per barn per läsår. I vårt fall alltså USD3000, som täcker det som jag räknade upp tidigare: lärarassistenter, art classes, datorer, musiklärare, idrottslärare, (något), bibliotikarie, mindre klasser och lite annat. Ingen lyx alltså, bara sånt som man gärna vill att ens barn ska ha tillgång till i skolan.

Utöver de tusen så tillkommer flera större eller mindre fundraisers per år, där man betalar så mycket, eller lite, man har råd och samvete till.

När Alicia först började kindergarten för fem Ã¥r sedan, störde jag mig oerhört pÃ¥ det där, tyckte sÃ¥där svenskt att en public school ska vara gratis (dessutom var vi tämligen luspanka efter flytten). Visserligen är det frivilligt att bidra, men när man fÃ¥tt den fjärde telefonsamtalet där en person förklarar hur viktigt det är att alla bidrar och pÃ¥pekar att vi inte har gjort det ännu, sÃ¥ känns “frivilligt” inte längre som den rätta beskrivningen pÃ¥ givandet.

Efter fem år med barn som gått i två skolor i två mycket välbärgade bostadsområden inom Los Angeles skoldistrikt, har jag vant mig. Systemet är helt galet och sorgligt orättvist, men nu är läget som det är. Vi suckar någon gång när ännu ett mail om en kommande fundraiser trillar in, men betalar så gott vi kan.

Det som fortfarande stör mig oerhört är att man gärna talar om vem som har betalat och därmed också vem som inte har gjort det.

Skyltar och banners hängs upp vid entréen till skolgården med namnen på alla de familjer som donerat pengar.

En dag bara några veckor efter att vi bytt skola kom Erik hem storgråtande från skolan: det visade sig att de barn som hade sålt mest tidningar till en fundraiser fick presenter från tidningsföretagen, presenter som delades ut i klassrummen. Vi hängde inte riktigt med där i början av terminen, Erik hade inte sålt en enda tidning, fick ingen present och kände sig mycket liten.

Epost-meddelanden går regelbundet ut till alla föräldrar med en lång lista på de som har betalat in till skolfonden (den dit man ombeds betala UDS1000 per elev).

Imorgon får alla barn som samlat ihop mer än USD80 till ett fundraisingprojekt äta Panda Express till skollunch. Panda Express är kinesisk snabbmat som alla ungar älskar, även de som bara lyckades samla ihop USD40.

I vår förra skola hade vi ett fundraisingprojekt som gick ut på att en vägg dekorerades med kakelplattor som målades av barnen. Den blev jättefin, men för att få måla var man tvungen att betala. Förstås. Vi gjorde inte det, vi hade nyss flyttat hit och tyckte att det var svindyrt. Sedan, när väggen var klar, stod jag där och lyssnade när Alicia försökte förklara för kompisarna varför inte hon hade någon kakelplatta.

Sådär håller det på, hela tiden, och i en public school som faktiskt inte ska kosta något är det inte ok. Det är framför allt inte ok att man inför barnen så tydligt talar om vem som har gjort rätt för sig och vem som minsann inte har det. I all synnerhet inte eftersom det ofta är enorma inkomstskillnader mellan olika familjer.

Vi har protesterat i det tysta tidigare, skrivit “anonymous” pÃ¥ vÃ¥ra donationer och sÃ¥nt, men det där med Pandalunchen stör mig sÃ¥ jäkla mycket. Jag tror att jag ska ta ett snack med rektorn till hösten.