Ingegerd Landström

Först hänga upp utrustningen. Man måste vara mycket varsam med matchtröjorna, de färdas alltid på klädhängare.

Därefter lämna av Alicia i restaurangen med bok, french toast och varm choklad. Hon är inte intresserad av hockey alls.

Sedan påklädning. Dessförinnan hade de 45 minuters barmarksträning men därifrån blev jag utkastad. Inga bilder alltså.

När den sista skridskon är knuten körs alla föräldrar ut ut omklädningsrummet. Gud nåde den som hänger kvar för länge.

Efter 10-15 minuter kommer alla de små hockeypojkarna ut.

Ja, så är det en hel del uppvärmning på det.

Och sedan vann de. Alla är glada…

…utom möjligtvis coach Thomás, det vet man ingenting om. Han är en modern Tichonov, denne man: en lyckad match/träning är en där Thomás inte blir arg. Föräldrar har han inte mycket till övers för och gör man fel sÃ¥ hugger han direkt. Det var han som kastade ut mig frÃ¥n barmarksträningen. Jag vÃ¥gade bara fota honom när han inte sÃ¥g.

Första turneringen avklarad och den gick bra. Vi förlorade lite, vann lite, alla spelade, alla hade roligt. Under antika ljuskronor mind you; ishallen i Pasadena var tidigare en balsal (ballroom) och ja, den ser ju lite speciell ut. Sliten och liksom stilfull på samma gång.Mer sliten än stilfull, men så är vi bortskämda med vårt snygga Toyota Center också.

Föräldrarna, de vi har stött på, är trevliga. En galning skrek sig hes redan i första perioden av första matchen, men han tillhörde inte vårt lag, tack käre gud för det, han skulle ha drivit mig till vansinne. Men jag tycker synd om hans barn och hela det laget, det gör jag.

Coach Tomás är inte att leka med har vi förstått. Kommer sent (uppvärmningen får någon annan ta hand om), går omedelbart efter eftersnacket i omklädningsrummet. Gillar inte föräldrar. Föräldrar är förbjudna i omklädningsrummet, när den sista skridskon är knuten körs alla ut, vilket inte nödvändigtvis är en dum idé.  Har inte tålamod med mindre barn. Va? Verkar inte det lite, ja, konstigt, med tanke på att han är tränare för just precis den sorterns barn? Men det kanske bara är ett rykte. Jeff hade hört det någonstans, oklart var. Vi får väl se.

Jag har enväldigt bestämt att varje gång vi åker iväg till en annan stad för någon hockeyrelaterad aktivitet ska vi hitta något roligt att göra där. För att vidga våra vyer bortanför hockeyrinken, menar jag. Och för att Alicia ska få bestämma något av resan. Den här gången fuskade vi. Vi har kära gamla vänner i Pasadena, så vi iväg på match på morgonen, sedan hängde vi hemma hos dem hela dagen, iväg på match på eftermiddagen och så tillbaka för sen middag med poolhäng. Vi såg inte så mycket av Pasadena, men det var väldigt trivsamt.

“Welcome to the Los Angeles Kings family,” sa Coach Tomás till alla barn och deras föräldrar som samlats i omklädningsrum 3 i källaren pÃ¥ Toyota Center och som nyss fÃ¥tt veta att de/deras barn blivit uttagna till ett av L.A. Kings juniorlag.

Han heter Tomás, bryter på ryska eller något liknande och sägs vara den bästa juniortränaren av alla. Gav ett vänligt, nästan milt intryck där han stod i omklädningsrummet och berättade för oss vilket fantastiskt år våra barn har att se fram emot, hur mycket de kommer att utvecklas och lära sig och växa. På isen sägs det att han är sträng som en gammal furir. Jag känner mig lite orolig över det, vill inte gärna att man ska skrämma livet ur mina barn, de är små känsliga själar.Vi får väl se.

Han är sträng med sitt namn också, vill gärna att man ska uttala det rätt och vem vill inte det. Tomás alltså, inte Thomas som Jeff envisas med. Amerikaner.

Jag satt där i omklädningsrummet och sneglade pÃ¥ de andra föräldrarna, undrade vad vi är för ena. Vi kommer ju att se en hel del av varandra framöver och hittills har jag fÃ¥tt  intrycket att hockeyföräldrar är lite…jag vet inte vad, inte sÃ¥ välkomnande kanske. Avvaktande. Klockan var mycket, efter Ã¥tta pÃ¥ kvällen, alla barn var trötta och hade svÃ¥rt att sitta stilla. Max var olycklig för han skulle iväg pÃ¥ stt första sleep over party i hela sitt liv och tränaren slutade aldrig prata.

Jag funderade ocksÃ¥ pÃ¥ om vi är riktigt kloka: USD2950 per barn per säsong. Träning tre dagar i veckan plus match. Turnering varje storhelg – Labour Day, Thankgiving, jul, 4th oj July och säkert ett par stycken jag glömt och turneringarna ingÃ¥r inte i priset, sÃ¥ man fÃ¥r lägga pÃ¥ en 500 per barn. Och sÃ¥ all utrustning förstÃ¥s.

Ska det vara så här? Jag vet inte, jag vet verkligen inte, men jag funderar mycket på det.

Idag, första turneringen med nya laget. En match spelad, förlust med 10-8. Imorgon fortsätter det.

Midsommarafton idag. Mina pojkar spelar hockey, try outs for the traveling teams. Nervöst, alla föräldrar ser allvarliga ut. Alla barn jobbar sÃ¥ hÃ¥rt. Jag vill tänka att det inte spelar nÃ¥gon roll, men sÃ¥ ser jag hur nÃ¥gon av dem slöar till och jag vill ropa “Kom igen nu för fasen, visa vad du kan!! Jag sneglar pÃ¥ tränarna, vill förvissa mig om att de sÃ¥g den snabba dribblingen, det snygga mÃ¥let. Jag vill att de ska vara bäst! SÃ¥ lätt är det att förvandlas till en galen hockeymorsa. Gillar inte det riktigt.

Matchen igår kväll blev en lugn historia. Merparten av gästerna höll på Boston, några på Vancouver, någon på båda lagen. Men eftersom samtliga gäster egentligen är hard core L.A. Kings fans och eftersom L.A. Kings för tillfället spelar golf istället för hockey så var stämningen tämligen avslappnad.

Det grillades. Det sågs på hockey. Det spelades en hel del hockey. Alla var nöjda och glada.

Tänk en final med L.A. Kings tillsammans med dessa människor. Förtvivlan, eufori och en och annan hjärtinfarkt. En vinst, visst, härligt. Men en förlust och vi hade haft vårt eget lokala lilla upplopp. Och sedan flera dagars sorgearbete på det.

Nej, det var bättre så här. Rolig hockey, rolig fest, ingen baksmälla.