Ingegerd Landström

Det finns tillfällen när man älskar sin man mer än vanligt.

Som när han föser in alla barn i bilen en lördagsförmiddag, åker iväg till farmor i Moorpark, uträttar hundra gravt tråkiga ärenden inklusive inköp av ny dammsugare och kaffebryggare samt alla små pinaler som ungarna behöver till skolan, hjälper pojkarna att göra deras skolprojekt som ska lämnas in på måndag och som fortfarande, fast klockan är sex på söndagskvällen, inte har kommit tillbaka.

Jag skriver, läser, ser på film, tränar och lever på gröt, popcorn och bananflugeangripen frukt.

Om det låter oromantiskt, rentav sorgligt, så betänk då att jag tillbringat fem förhållandevis regniga och kyliga veckor i en liten stuga i norra Sverige tillsammans med mina barn. Och det har varit trevligt och bra på många sätt och vis och jag älskar min familj, men just nu älskar jag mest det faktum att min man ringde och upplyste mig om att de stannar ett par timmar till och äter middag och ska de beställa något till mig?

I love you too, my sweet man.

Sverige, Norrbotten igen. Ungarna svettas på det älskade leklandet tillsammans med kusinerna, jag sitter på biblioteket i Kulturens Hus och hur underbart är inte det, rent obeskrivbart underbart är vad det är.

Jag vandrar planlöst bland hyllorna, hamnar bland ämnen som jag inte är särskilt intresserad av och bläddrar i böcker som jag inte visste fanns. Jag håller mig uteslutande till svenska författare; de utländska, översatta böckerna kan jag läsa någon annan gång, någon annanstans.

Dessförinnan glädjechock på bokhandeln när jag hittade böckerna jag väntat på att få läsa: PO Tidholm om Norrland, Katrine Kielos ekonomibok, Karolina Ramqvist senaste roman och en del annat. Only skral ekonomi och tillåten bagagevikt is the limit.

Böckerna och biblioteken alltså, de är så vänliga, så välkomnande mot en vilsekommen utlandssvensk. Jag känner mig alltid som en besökare när jag kommer till Sverige och det känns väl inte särskilt bra, men här och nu kunde det inte vara bättre. Hit hör jag alltid.

Varje gÃ¥ng jag tittar mig i spegeln tänker jag, “Nämen hej pÃ¥ dej Sten Broman,” men det gör ingenting. Jag är bara sÃ¥ lycklig över mina nya glasögon. Mina progressiva glasögon som jag trodde skulle fÃ¥ mig att känna mig gammal och trött men som gör mig lycklig och gör livet lite lättare och som gör läsning och dator till nÃ¥got okomplicerat och enkelt igen. Mina gamla glasögon var dessutom förfärligt repiga, verkligen pinsamt repade och helt vidriga, och nu bligar jag ut pÃ¥ världen med hela linser och tänker förundrat, “jasÃ¥ var det sÃ¥ här det sÃ¥g ut? SÃ¥ trevligt.”

En annan grej vi – Alicia och jag – gjorde under helgens besök i downtown var att ta oss till The Last Bookstore pÃ¥ Spring Street. Än sÃ¥ länge är det bara ett namn pÃ¥ en bokhandel, men det vet man ju inte hur länge det dröjer innan det inte längre bara är ett namn utan ett faktum, sÃ¥ man fÃ¥r passa pÃ¥ att gÃ¥ dit – och till alla andra bokhandlar som hukar i kylan- medan tid är. Efter att vÃ¥r egen lilla bokhandel stängde för gott alldeles nyligen sÃ¥ har jag till och med sympatibesökt Barnes & Noble ett par gÃ¥nger.

Man kan inte tro det av de ödsliga bilderna (jag tycker illa om att fota okända människor, jag tror att de ska bli förbannade och kräva att jag ska radera alla bilder jag tagit och därför försöker jag undvika att fota dem över huvud taget. Tråkigare bilder, men lugnare för mig.), men det var mycket folk i butiken och jag gick där och tänkte att det här kommer inte alls att bli den sista bokhandeln.

Bokhandlar kommer alltid att finnas kvar. Det kommer inte att finnas en i varje stad längre (om det någonsin funnits det), men de kommer att finnas kvar, i bästa fall på en plats någorlunda (på rimligt köravstånd) nära dig, för det kommer alltid att finnas människor som tycker om att besöka dem.

De kommer att vara mycket mer än “bara” bokhandlar. The Last Bookstore köper och säljer (mest second hand, en del nytt) böcker, de bjuder in föreläsare och författare, varje mÃ¥ndag har de en slags variant pÃ¥ “Speakers Corner”, de har konserter och de ska börja med teaterföreställningar pÃ¥ den yttepytte scenen som tronar i mitten av lokalen.

Så kommer det att fortsätta för människor tycker om och vill ha och behöver sådana ställen. Yes, så är det.

VÃ¥ra tio böcker kostade sammanlagt $61 (varav tvÃ¥ böcker stod för hälften) och eftersom det var ett sÃ¥dant kap sÃ¥ gick vi iväg och fikade efterÃ¥t. Bra dag, denna lördag. (Tidningen, “Boom: A Journal of California” har jag aldrig sett förut. En tidning om Kalifornien. Inte norra, inte södra, men hela Kalifornien. Fick mig att inse att för mig är Kalifornien synonymt med Los Angeles. Eller i alla fall SoCal. Det kändes bra att vidga mina vyer en stund.)

Jag har verkligen försökt, det har jag. När jag kom tillbaka från Sverige i mitten av augusti tänkte jag att nu är det väl ändå dags att modernisera mitt tidningsläsande, övergå till nätläsande av min lokaltidning istället för att hämta in den där pappersbunten varje morgon.

Så jag lät bli att förnya prenumerationen som jag gjorde uppehåll i innan vi åkte till Sverige. Läste Los Angeles Times på nätet istället. Och på telefonen.

Och upptäckte ganska snart att jag har ingen koll alls längre. För jag läser inte en nättidning på samma sätt som jag läser en papperstidning.

På nätet klickar jag bara på det som jag är absolut mest intresserad av, allting annat glider elegant och obemärkt förbi min uppmärksamhet.

Och jag är rastlös; jag läser ett par artiklar, sedan kommer jag på att jag skulle ju läsa den där andra artikeln i en annan tidning och så klickar jag vidare eller så kollar jag min mail som hastigast och vips så har jag halkat iväg till något annat. Hejdå lokalnyheter.

Papperstidningen är något helt annat. Papperstidningen är, helt enkelt genom sin fysiska existens, uppfodrande. Den ligger där på köksbordet, ett visst antal sidor och innan jag har gått igenom alla sidor så har jag inte läst den.

AlltsÃ¥ läser jag hela tidningen. Inte varje artikel, men oändligt mycket mer än vad jag gör pÃ¥ nättidningen. Jag gÃ¥r till exempel inte in pÃ¥ “businessdelen” pÃ¥ nätet för jag är inte sÃ¥ värst intresserad av det. I papperstidningen bläddrar jag igenom den bara för att den finns där och allt som oftast hittar jag intressanta artiklar där ocksÃ¥.

Dessutom: i papperstidningen ligger texterna där framför mig. Inte bara rubrikerna och en liten snutt av en inledning utan hela artiklarna. Jag läser lite förstrött och så visar det sig faktist vara intressant fast inte rubriken lät så förfärligt spännande och så läser jag hela artikeln av bara farten.

PÃ¥ nätet orkar jag inte klicka pÃ¥ alla insändare, korta ledare eller FrÃ¥ga Amy  – jag läser de största artiklarna och sedan betraktar jag tidningen som färdigläst. Eller färdigläst – när blir en nättidning färdigläst? Aldrig, vilket ju är positivt pÃ¥ ett sätt, men som ocksÃ¥ gör att jag blir överväldigad och pÃ¥ nÃ¥got vis legitimerar det faktum att jag inte läser sÃ¥ noggrannt.

Och jag missar massor. Jag känner mig helt off.

Jag saknade min papperstidning alldeles förfärligt.

SÃ¥ jag gav upp alla tankar pÃ¥ modernisering. Jag började prenumerera igen och i mÃ¥ndags morse lÃ¥g den där pÃ¥ uppfarten igen. Uppfodrande: “Läs mig,” sa den.

Den läggs väl ner snart förstås, precis som alla andra papperstidningar, men fram till dess så gör jag just det. Jag läser hela min älskade papperstidning och jag tänker aldrig säga upp min prenumeration igen.

Nej nu mÃ¥ste jag väl ändÃ¥ ta mig ur den här bloggkoman. Inga besökare har jag kvar, de enda som hittar hit är en och annan hoppfull människa som söker på  “vattentunnor” och där har jag verkligen inte mycket att tillägga. Mina tre tunnor stÃ¥r där de stÃ¥r, tomma och skramlandes, och väntar pÃ¥ regnet som kommer i december.

Men jag hinner inte skriva för solen skiner hela tiden, vi badar som vore vi semestrandes på en grekisk ö och det är alldeles ljuvligt och alldeles, alldeles oväntat; jag hade ställt in mig på tidig höst när vi landade här fram emot senare delen av juli.

Utöver bad i liten sjö plockar jag blåbär, lagar mat, jobbar på mitt hemliga projekt och läser böcker om och av Barbro Alving. Först läste jag biografin, Krig, kvinnor och gud, innan jag åkte hemifrån, nu läser jag hennes utgivna dagböcker och brev. Hennes brev, så många brev, vilken produktion! Att de höll på sådär förr i tiden, skrev långa brev till höger och vänster, det är ju fantastiskt. Och så hann hon skriva artiklar också, de har jag inte ens läst ännu.

Ja, och så läser jag på om hur man får valpar rumsrena för när vi kommer hem ska vi hämta hem vår och svärmors lilla hund.

Vår hund, sa jag, vi har köpt en hund! Jag ville ju ha en stor och stark boxer, men så kom det sig att det blev en Cavalier King Charles Spaniel istället. Om Alicia och jag får bestämma ska den heta Luna.

I förrgår, yellow split pea soup. En älskade den, tycker bara att California Pizza Kitchens split pea soup är ännu bättre. En älskade den, tycker bara att green split pea soup är ännu bättre. En tyckte den var ok. Åt lite annat på sidan om.

Igår, spagetti med köttfärssås, med quorn istället för köttfärs. Pasta med proteinsås alltså. Tre tummar upp, en med förbehållningen att man får ha mycket ketchup på.

Mina barn alltså, de är de finaste. Alla står på min sida, vill mig så väl. Mina små musketörer.

Våra kära finländska vänner. Vi har känt varandra ända sedan vi flyttade till USA och jag tycker så mycket om dem. De är olidliga när Finland vinner VM-guld i hockey; då mailar de och gratulerar till silvret, samt påpekar att är det inte lustigt att samtliga mål i finalen faktiskt gjordes av finnar eftersom det enda svenska målet gjordes av  Hyväpäive eller vad han nu hette.

“As if I care,” säger jag dÃ¥. “Jag har vuxit ifrÃ¥n Hockey-VM för mÃ¥nga Ã¥r sedan.”

De är så olika. Hon, hetlevrad åsiktsmaskin; han, lugn som en filbunke, finskare än den finskaste finne. Underbara människor. Och om jag inte vet vad något heter på engelska så kan jag säga det på svenska och så kan vi komma fram till vad jag menar. Bara en sån sak.

Hur som helst, igår kväll när de och några andra gäster var här så kom vi att prata om vädret. Vi, finnarna och svensken, uttryckte vår förälskelse i SoCal-vädret och försökte förklara hur den förälskelsen aldrig går över utan istället har övergått till djupaste kärlek; en som man inte längre kan klara sig utan och som man med all säkerhet vet kommer att vara livet ut (vi uttryckte det inte direkt så poetiskt, men det var själva kärnan i konversationen).

Angelenos-gästerna sÃ¥g nöjda ut där de satt och lyssnade. Inte nöjda pÃ¥ ett skrytigt sätt alls för Angelenos skryter inte om sitt väder, mer som ett “we know and we appreciate that you appreciate it as well.”

SoCal-vädret är sÃ¥ bra pÃ¥ sÃ¥ mÃ¥nga olika sätt, men, förklarade jag, för mig som kommer frÃ¥n norra Sverige, frÃ¥n en del av världen där sommaren är kort, full av mygg, ofta regnig och ganska sval och med nÃ¥gra ynkliga, underbara varma sommardagar däremellan, sÃ¥ är SoCal-vädret – ja, solen dÃ¥ – sÃ¥ rogivande.

Svensk – framför allt norrländsk – sommar är sÃ¥ full av desperation mitt i allt det underbara. Alla har längtat sÃ¥ oerhört, plÃ¥gat sig igenom vintermÃ¥naderna, förtvivlats över vÃ¥ren som aldrig kommer och när vÃ¥ren och sommaren och solen väl kommer sÃ¥ kastar vi oss ut i den och det är sÃ¥ obeskrivbart härligt alltihop.

Samtidigt, mitt i allt det där härliga, så spanar vi tvångsmässigt mot himlen och väderleksrapporterna, för vi vet med all säkerhet att innan vi vet ordet av så är nästa lågryck på väg in och hela sommarhärligheten skiter sig. Och så är det helt plötsligt november igen.

Man kan bli galen för mindre.

SoCal-solen håller inte på så där. Det finns ingen desperation över vädret här, ingen oro. Det finns bara ett enda stort varmt och vänligt lugn; vi vet att nästa dag med stor sannolikhet blir lika varm och skön som den förra. Och så vidare.

Inte för att inte vädret varierar i södra Kalifornien, det gör det visst. Det finns perioder när regnet vräker ner i flera dagar, när vattentunnorna fylls upp på en halvtimme  och taket börjar läcka i vårt lilla hus. Det finns dagar när dimman rullar in från havet klockan två på eftermiddagen och allting blir kallt och fuktigt och luktar sen septemer och potatisland. Det finns soliga kyliga dagar och soliga stekheta dagar och så de där ljuvliga alldeles-lagom-soliga-dagarna som man aldrig kan få nog av och som man uppskattar lika mycket varje gång de dyker upp, om det så är varje dag två månader i sträck.

Ungefär så försökte jag förklara, lite mer kortfattat bara.

Detta om vädret och finländska vänner. Nu ska Alicia och jag gå ut i solen och köpa doppresent och nya kryddor. Hoppas solen lyser över alla mammor idag!

Vi är “between cars” för tillfället, eftersom vÃ¥r gamla toyota, den sÃ¥ kallade “katastrofbilen” har gÃ¥tt i graven. “You need a new engine” sa vÃ¥r mekaniker och det tyckte vi var en tydlig signal om att det var dags att skaffa nytt.

SÃ¥ nu tittar vi efter nya bilar. Jag vill ha den miljövänligaste vi kan fÃ¥ tag pÃ¥ och det vill väl Jeff ocksÃ¥, men han halkar hela tiden iväg till “coola” bilar. Bilar som väl är ok vad gäller bensinförbrukning, men som framför allt ser lite sportbilsaktiga ut och dessutom bara har plats för fyra personer. Vi är fem personer i vÃ¥r familj. FörstÃ¥r inte riktigt hur han resonerar, men jag tänker mig att det är en slags 40-Ã¥rskris. Han hÃ¥ller pÃ¥ att lÃ¥ta skägget växa ocksÃ¥, fÃ¥r allt oftare kommentarer om att han ser ut som “the Dude” (Jeff Bridges, the Big Lebowski). Det säger han ingenting om , men jag tror att det är precis sÃ¥ han vill ha det.

Hur som helst, eftersom vi bara har en bil (som Jeff tog till jobbet) och jag hade tid hos en optiker i Santa Monica i förmiddags så cyklade jag dit. Och det var alldeles fantastiskt!Vilken upptäckt!

Inte för att jag inte cyklat tidigare, det har jag, men bara på cykelbanan längs med stranden, tidigt på morgonen,utan något annat ärende än att få motion. Och i vår lilla stad förstås, men den är så liten så det räknas inte.

Nu bestämde jag mig för att inte fega ur, att verkligen cykla i biltrafiken och byta fil och grejer och det gick bra nästan hela tiden. Bara när  jag skulle göra en vänstersväng ut på Wilshire missade jag att ta mig över i vänstersvängningsfilen.Det blev övergångsstället istället. Nederlag. Å andra sidan hoppade kedjan en gång, men det fixade jag på ett par minuter. Kändes rutinerat. Seger.

Det jag inte riktigt hade väntat mig var att det var så roligt att cykla i trafik. Oändligt mycket roligare än att köra bil, en helt annan värld. Solen värmde, blommorna luktade vår, uppförsbackarna var görliga, ingen körde på mig och Fedexbudet hälsade på mig. Jag kryssade fram mellan bilar sådär som motorcyklar gör när det är trafik och man tänker alltid att det ser så farligt men samtidigt så fuck-traffic-behagligt ut. Det var jag i morse. Min cykel och jag.

Och så blev det en och en halv timmes bonusträning dessutom. En win-win situation helt enkelt. Visserligen tog optikerbesöket tre timmar istället för en och en halv, men det tidsbortfallet kommer jagatt kompensera med att skriva klart en artikel snabbare än jag någonsin gjort tidigare. Nu börjar jag.

På hemresan fick inte hela familjen plats på samma flyg, vilket innebar att jag och pojkarna åkte med Lufthansa via Frankfurt, Jeff och Alicia någon annan väg och tid.

Det var ingen bra resa. Vi fick vänta en och en halv timme i planet innan vi lyfte. Vårt flygplan hade inga individuella tv-skärmar. Pojkarnas Ipodbatterier tog slut när det fortfarande var  åtta timmar kvar av resan (så otroligt orutinerat, hur blev det så?!). Det var trångt, bökigt, rastlöst och allmänt pestigt. En stor del av tiden satt jag och tänkte på precis hur eländigt allting var på detta plan, på vilken j-a katastrofal skitresa det var, och på hur mycket jag avskyr att flyga i största allmänhet.

Sedan skämdes jag över det. En katastrofal resa kan möjligtvis vara en där ett barn kräks över en hel stolsrad inklusive minst en okänd människa. Eller en där luftgroparna får en att lyfta från stolarna och man är säker på att man kommer att dö. Eller en där man inte ens kommer fram utan faktiskt dör. Det är varierande grader av katastrof det.

Vi var bara uttråkade. Rastlösa. Hade hemlängtan så det värkte i hjärtat. Värre än så var det faktiskt inte. Ingen katastrof alls, och nu är vi hemma. Vad jag älskar hemma. Hej hej vardag.