Ingegerd Landström

…inbegriper till stor del att kunna ignorera vissa delar av huset…

…till förmÃ¥n för andra, mer väsentliga och potentiellt inkomstbringande delar. Det gÃ¥r ganska bra nuförtiden. Jag jobbar med skygglappar.

Psychic readers, de finns överallt i den här stan. Kanske de spirituella krafterna är särskilt starka här, eller kanske den spirituella nöden är särskilt stor, eller kanske, förmodligen, både och, och det är därför det finns en psychic reader i varje gathörn.

Jag fundear en hel del över dessa ställen: om de verkligen har några besökare och vilka deras besökare är? Vad lever de av, är det lönsamt? Det måste det vara, hur kan en psychic reader annars ha råd att förlägga sin lilla butik på prime time real estate, alldeles vid PCH och med havet på andra sidan vägen?

Det är märkligt och intressant, om jag vågade skulle jag besöka tre-fyra olika readers och skriva något om det. Jag vet inte riktigt vad jag är rädd för, kanske att jag får dystra suckar och medlidsamma ögonkast av samtliga spådamer jag besöker. Heter det spådam förresten, är inte det ett ganska nedlåtande ord, det ger lite Kiviks marknad feeling? Spirituell ledsagare kanske låter bättre? Hur som helst, jag är inte redo för några spirituella framtidsscenarior ännu, men jag är förfärligt nyfiken på Sofia, Psychic by the Sea. Jag kör, eller cyklar, förbi där flera gånger i veckan, rätt vad det är så parkerar jag och kliver in. Any day now.

Så var den sommaren slut. Jeff har gått till jobbet, alla barn har gått till skolan och här sitter jag vid mitt skrivbord och vet inte riktigt vad jag ska göra av detta universum av tid som jag plötsligt trätt in i.

Jag har inte skrivit sÃ¥ mycket under sommaren som jag hade tänkt mig (varför tänker jag fortfarande sÃ¥, efter sex Ã¥r av feltänk, varför varför?) sÃ¥ tidigare i morse, för att liksom komma igÃ¥ng igen, tog jag fram en bok med skrivövningar. Bläddrade lite planlöst, hittade “The Dying Goat” och satte igÃ¥ng.

The Dying Goat går ut på att man föreställer sig att man är en get som blir stungen av något dödlig växt. Blodet forsar ut från ens lilla getkropp och i detta blod skriver man sina sista, allra viktigaste och mest meningsfulla ord. (Det är bland annat sånt här man sysslar med på Creative Writing Programs har jag förstått och vem är jag att ifrågasätta det?)

Ett alternativ till The Dying Goat, skriver Jay Kirk som är mannen bakom denna övning, är att skriva ett självmordsbrev.

Jag gjorde något slags mellanting. Tänkte mig själv som den där döende geten, men hur mycket kan man skriva i sitt eget blod egentligen, inte så mycket för ganska snart förblöder man väl och dör, så övningen övergick i ett självmordsbrev.

Herregud, det var inte en övning för mig kan jag säga. Jag levde mig in i det där och det hela utvecklades till ett brev till mina barn och allting blev förfärligt sorgligt, vilket innebär att klockan tio i morse satt jag ute på altanen med en kaffekopp bredvid mig och med solen värmandes mina ben och grät för mig själv, vilt skrivandes på ett farväl till mina barn.

Det blev för sorgligt, jag skrev inte klart. Men det var en bra övning, det var det, för jag skrev ett ganska långt brev ändå och nu har jag kommit igång här också, så tack för det Jay Kirk.

Nu ska jag ta mig ur den här dystra sinnesstämningen genom att åka iväg och köpa lite leksaker och en bra borste till Luna. Denna hund, hon är en liten ängel.

För att vara exakt så är det översättning av engelska organisationsnamn och titlar jag funderar över och jag hittar inga regler för det. Säg att jag vill skriva detta:

“Mark Abramson, Senior Watershed Advisor vid kustmiljöorganisationen Santa Monica Bay Restoration Commission….”

Jag skulle vilja ha det engelska originalet på både titel och organisationsnamn i löpande text och den ungefärliga svenska översättningen inom parentes. Så här:

“Mark Abramson, Senior Watershed Advisor (ung. senior rÃ¥dgivare…alltsÃ¥ svensk översättning av titeln inom parentes) vid kustmiljöorganisationen Santa Monica Bay Restoration Commission (ung. Santa Monica…alltsÃ¥, svensk översättning av organisationens namn inom parentes)…”

Kan jag komma undan med det, ni kloka människor som vet, eller måste det till en svensk översättning i den löpande texten och det engelska originalet inom parentes?

I USA har vi the Associated Press Style Book som har svar på alla upptänkliga grammatiska och andra skrivrelaterade frågor som dyker upp när man skriver en tidningstext. Alla kanske inte skriver exakt så som det står där, men skriver man så gör man i alla fall inte fel och den är en räddande bibel när man inte är så bevandrad i det engelska språkets alla egenheter.

Nu undrar jag om det finns någon sådan motsvarighet på svenska? Svensk Press Style Book helt enkelt, finns det en sådan?

Ibland tänker jag att jag skulle vilja skriva mer om mitt skrivande här. Om vad jag vill och försöker göra. Om smÃ¥, smÃ¥ framsteg,  om självförtroendekriser, dikeskörningar och “tack men nej tack”, och om de där ögonblicken dÃ¥ allting flyter och det känns som att allt är möjligt. SÃ¥na saker.

Det vore bra terapi, tror jag, och så kunde det vara skönt att få någon peppande kommentar av en snäll läsare när jag som bäst behöver det. Så tänker jag att det kunde kanske vara roligt att läsa för andra som befinner sig i samma situation som jag. Inte nödvändigtvis som vill skriva, bara någon som också försöker ta sig någon annanstans, av en eller annan anledning. Vi kunde hålla varandra under armarna och dunka varandra i ryggen, allt efter behov.

Efter att ha funderat lite på varför jag inte gör det trots att jag skulle vilja, så har jag, till stor del tack vare Linna Johanssons konstaterande för ett tag sedan, kommit fram till att det beror på att jag inte vet hur slutet på en sådan berättelse skulle se ut.

Jag menar så här: Om alla mina ansträngningar så småningom skulle leda till publicering i Filter av stor artikel, påföljande ära och berömmelse och sedermera utnämning till Årets Journalist så vore det ju ett magnifikt slut och en enastående rolig berättelse att skriva. (Jag skojar bara om det där med Filter förstår ni väl, att försörja mig på mitt skrivande räcker fint.)

Men slutet kan ju lika gärna bli av typen “medioker 42-Ã¥ring med journalistambitioner lade skrivardrömmarna pÃ¥ hyllan. InsÃ¥g sina begränsningar och sin Ã¥lder, tog anställning som lÃ¥gavlönad administratör pÃ¥ ointressant, medelstort företag i amerikansk förort. ”

Nej just det, inte sÃ¥ spännande. Men kanske en ny genre som motvikt till vÃ¥ga-vinn artiklarna. En slags nederlagsberättelse, av typen “Hon vÃ¥gade och missade mÃ¥let fullständigt.” Man skulle kunna läsa den och inse att inte alla lyckas med allt hela tiden fast man försöker sÃ¥ ögonen blöder. Det vore kanske en god gärning och dÃ¥ har jag i alla fall Ã¥stadkommit nÃ¥got.

Sökte ett jobb idag, minsann. Ja, faktiskt, det finns jobb att söka igen, roliga jobb, det är trevligt för mig och alla andra arbetslösa i USA. Yeih us and good luck fellow unemployees!

Men vilken ansträngning det är att söka jobb! Och nu pratar jag inte om själva uppdaterandet av cv och skrivandet av cover letter vilket i och för sig är en ansträngning det också, mest för att det är så mördande tråkigt.

Nej, att söka jobb är som att söka hus, en mental ansträngning utan dess like.

Så här: Jag hittar ett jobb jag tänker att jag skulle vilja ha. Och så tänker jag på hur det skulle vara att jobba där. Vilka kollegor jag skulle få och hur roligt det vore att jobba för en miljöorganisation vars visioner och idéer jag delar.

Sedan byter jag tankespÃ¥r och börjar fundera pÃ¥ allt som gÃ¥r förlorat om jag fÃ¥r fasta arbetstider. Ingen hund. Ingen tid att skriva. Aldrig hämta barn frÃ¥n skolan och hänga pÃ¥ stranden tills det blir kallt och hungrigt. Aldrig fundera pÃ¥ vad jag ska skriva härnäst och pÃ¥ hur det kommer att kännas att kunna leva pÃ¥ mitt skrivande och kunna svara “I´m a freelance writer” utan att rodna när nÃ¥gon frÃ¥gar vad jag jobbar med. Aldrig skriva över huvud taget, annat än nÃ¥gon gÃ¥ng när jag fÃ¥r en timme över en gÃ¥ng i mÃ¥naden. Det räknas inte. Och hur tar man hand om skröpliga föräldrar i en annan del av världen pÃ¥ tvÃ¥ veckors semester om Ã¥ret, hur hanterar man den sorgen och det samvetet?

Ja, och så tänker jag en del på pengar förstås, det hjälps inte. Och på karriär. Jag är en extremt karriärsinriktad person, det kanske det inte var någon som förstod, men så är det. Inte i termer av position och pengar direkt, men jag vill komma dit jag föresatt mig att ta mig och om jag inte gör det så är det ett misslyckande av gigantiska proportioner.

Prestationsinriktad kanske är ett bättre ord? Jag är extremt prestationsinriktad och jobbsökande fÃ¥r mig att tänka mycket pÃ¥ vad jag presterat och inte och det är inte alltid alldeles nyttigt för mig. Det är vid sÃ¥na tillfällen Jeff hÃ¥ller sig undan, alternativt försöker hÃ¥lla vÃ¥ra konversationer pÃ¥ en mycket allmän nivÃ¥, alternativt försöker fÃ¥ mig att dricka nÃ¥gra extra glas vin till middagen. “You look like you need it,” säger han och fyller pÃ¥.

Sedan, efter all denna tankemöda, så får man ju i nio fall av tio inte det där jobbet och då är den dörren som stängdes också nånting som man måste fundera på en del. Sedan, efter allt detta, kan livet återgå till det normala. Tills nästa jobbannons dyker upp. Så börjar det om igen.

Fin utsikt här uppe. Och trädgården, vilken trädgård. (Nästan) bara natives. Kolibris överallt, så högljudda att de överröstar det rejält tilltagna vattenfallet. Fjärilar. Allting blommar, allting doftar sage och nånting annat som jag inte vet namnet på.

Jag skulle göra en intervju som alls inte skulle handla enbart om trädgård, men jag kom alldeles av mig inför allt detta. Orutinerat av mig. Det blir en trädgårdsprofil med fläckvisa inslag av personporträtt.

Först: åka iväg på morgonen, väl förberedd, lite nervös men mest förväntansfull över att träffa en person jag är nyfiken på.

Sedan: intervju. I bästa fall ett bra samtal, ett där innehållet tar över situationen. Så var det idag. En intervju med en person som hade mycket att berätta och som var så, så, jag vet inte vad. Klok. Eftertänksam. Och intressant.

Efter det: köra hem, med huvudet fullt av alla första intryck. Meningar som dyker upp, möjliga inledningar som virvlar omkring. Lättnad över att det gick bra.

Till sist: sätta sig vid datorn. Kasta ner alla de där första intrycken. Lyssna igenom bandet. Hitta en första tråd. Börja skriva. Känna ansvaret över att skriva en text som gör personen jag pratat med rättvisa. Den utmaningen.

Det är arbetslycka det.

Tänk att vara journalist, en bra och framgångsrik journalist med massor av journalistkollegor att diskutera skrivande och allt annat spännande med. Tänk att man tillsammans med en av de kollegorna spånar på några uppslag och idéer och att en av de idéerna utmynnar i ett gemensamt bokprojekt, ett bokprojekt som man sedan sitter i en grandios lägenhet i Marocko och finslipar tillsammans.

Tänk sedan hela den resan, att skriva en bok om ett ämne som man verkligen är intresserad av och att få göra det tillsammans med någon annan som man tycker om att jobba med. Tänk allt forskande och läsande, allt dispositionsfilande, alla utkast, alla textversioner som mailas fram och tillbaka (eller ja det finns ju Google.doc också). Alla diskussioner, alla strykningar och omskrivningar, all frustration, alla tysta kvällar framför datorn med alldeles för mycket kaffe och alldeles för lite text, men också, någon enstaka gång, i det där totalt koncentrerade, glasklara tillståndet som överträffar det mesta annat man kan företa sig här i livet och som gör att texten nästan skriver sig själv.

Tänk all stillsam, ren och skär lycka över att få göra allt detta. Tänk det.