Ingegerd Landström

Jag har verkligen försökt, det har jag. När jag kom tillbaka från Sverige i mitten av augusti tänkte jag att nu är det väl ändå dags att modernisera mitt tidningsläsande, övergå till nätläsande av min lokaltidning istället för att hämta in den där pappersbunten varje morgon.

Så jag lät bli att förnya prenumerationen som jag gjorde uppehåll i innan vi åkte till Sverige. Läste Los Angeles Times på nätet istället. Och på telefonen.

Och upptäckte ganska snart att jag har ingen koll alls längre. För jag läser inte en nättidning på samma sätt som jag läser en papperstidning.

På nätet klickar jag bara på det som jag är absolut mest intresserad av, allting annat glider elegant och obemärkt förbi min uppmärksamhet.

Och jag är rastlös; jag läser ett par artiklar, sedan kommer jag på att jag skulle ju läsa den där andra artikeln i en annan tidning och så klickar jag vidare eller så kollar jag min mail som hastigast och vips så har jag halkat iväg till något annat. Hejdå lokalnyheter.

Papperstidningen är något helt annat. Papperstidningen är, helt enkelt genom sin fysiska existens, uppfodrande. Den ligger där på köksbordet, ett visst antal sidor och innan jag har gått igenom alla sidor så har jag inte läst den.

AlltsÃ¥ läser jag hela tidningen. Inte varje artikel, men oändligt mycket mer än vad jag gör pÃ¥ nättidningen. Jag gÃ¥r till exempel inte in pÃ¥ “businessdelen” pÃ¥ nätet för jag är inte sÃ¥ värst intresserad av det. I papperstidningen bläddrar jag igenom den bara för att den finns där och allt som oftast hittar jag intressanta artiklar där ocksÃ¥.

Dessutom: i papperstidningen ligger texterna där framför mig. Inte bara rubrikerna och en liten snutt av en inledning utan hela artiklarna. Jag läser lite förstrött och så visar det sig faktist vara intressant fast inte rubriken lät så förfärligt spännande och så läser jag hela artikeln av bara farten.

PÃ¥ nätet orkar jag inte klicka pÃ¥ alla insändare, korta ledare eller FrÃ¥ga Amy  – jag läser de största artiklarna och sedan betraktar jag tidningen som färdigläst. Eller färdigläst – när blir en nättidning färdigläst? Aldrig, vilket ju är positivt pÃ¥ ett sätt, men som ocksÃ¥ gör att jag blir överväldigad och pÃ¥ nÃ¥got vis legitimerar det faktum att jag inte läser sÃ¥ noggrannt.

Och jag missar massor. Jag känner mig helt off.

Jag saknade min papperstidning alldeles förfärligt.

SÃ¥ jag gav upp alla tankar pÃ¥ modernisering. Jag började prenumerera igen och i mÃ¥ndags morse lÃ¥g den där pÃ¥ uppfarten igen. Uppfodrande: “Läs mig,” sa den.

Den läggs väl ner snart förstås, precis som alla andra papperstidningar, men fram till dess så gör jag just det. Jag läser hela min älskade papperstidning och jag tänker aldrig säga upp min prenumeration igen.

Hädanefter, om jag är nervös inför en intervju, ska jag tänka, jaja, det är i alla fall inte Anette Kullenberg jag ska träffa.

Alternativt, om jag tycker att en intervju gått dåligt, ska jag tänka, jaja, men jag blev i alla fall inte uppläxad och anklagad för att  ställa uttjatade och irrelevanta frågor istället  för att ta reda på saker och ting själv.

All heder till Amanda Glans i Medierna som klarade av intervjun så stiligt ändå. Och med bibehållet lugn.

Jag försöker låta bli att köpa böcker just nu.

Dels för att jag inte har råd (har donerat bort alla pengar), dels för att jag har en hel drös olästa böcker i min bokhylla. Böcker som jag har köpt under det senaste året eller så, som jag tyckte verkade jättebra och vars ämnen jag är intresserad av, men som jag ändå inte läst. Eller läst delar av, eller bara skummat igenom.

Det irriterar mig att jag är en så dålig läsare nuförtiden. Och det oroar mig också,  mest det faktum att jag kan börja läsa en bok som jag tycker är bra, men som jag sedan ändå inte läser färdigt.

Jag har tänkt att det är säkert en reaktion på doktorerandet: efter att ha plöjt igenom hundra miljoner böcker med teoretiska resonemang om makt och natur och politik under flera års tid så är det kanske naturligt att jag helst har velat läsa serietidningar ett tag framöver.

Men nu har det gått tre och ett halvt år sedan disputationen och den där återhämtningen har inte infunnit sig. Jag tycker att jag läser långsammare, har svårare att koncentrera mig och allt som oftast lämnar jag böcker halvlästa. Det är inget medvetet beslut att inte läsa klart, det var ju som sagt en bra bok. Det bara blir så att jag inte plockar upp boken igen, jag flyter vidare till nästa bok, eller någonting helt annat.

Om det fortsätter så här, har jag tänkt, så kommer jag snart inte att kunna läsa texter som är längre än ett genomsnittligt blogginlägg. Eller möjligtvis den lilla textsnutt som ryms på ett 1-liters mjölkpaket (här har vi mjölk i gallons. Det blir mycket text det).

Nu börjar den här texten bli alldeles för lång och jag lovar att nittio procent av eventuella läsare börjar tappar koncentrationen ungefär här och skrollar ner till slutet. Det gör ingenting, jag skriver titeln på den bok ni bör läsa längst ner, så missar ni inte det viktiga.

Hur som helst, häromdagen gick jag in på en bokhandel. Jag skulle bara köpa en enda bok, Writer´s Market, som inte ens är en riktig bok; det är en förteckning över samtliga tidsskrifter som publiceras i USA och när man bläddrar i denna tegelsten  kan man omöjligt tro på att det är kris i tidningsbranschen. Vilket är positivt eftersom jag, uppmuntrad av min snälle skrivlärare, ska försöka slå mig in på den amerikanska marknaden med dunder och brak.

Vi får se hur det går med det. Men det är en annan historia.

Hur som helst, jag gick alltsÃ¥ in pÃ¥ bokhandeln, strosade förbi “New non-fiction” avdelningen och eftersom jag är en sucker för just new non-fiction sÃ¥ stannade jag till och blädddrade lite. Hade inte för avsikt att köpa nÃ¥gonting alls men sÃ¥ började jag läsa ur  The Shallows:What the Internet Is Doing to Our Brains, av Nicholas Carr, och tänkte ok, om det är nÃ¥gon bok jag faktiskt bör köpa och sedan faktiskt ocksÃ¥ läsa sÃ¥ är det antagligen den här.

Carr hävdar nämligen att nätet förändrar inte bara vårt sätt att läsa; det påverkar våra hjärnor på ett fundamentalt sätt. Vi håller helt enkelt på att bli mjölkpaketsläsare alltihop. Från baksidestexten:

“Carr makes a convincing case that every information techonology carries an intellectual ethic – a set of assumptions about the nature of knowledge and intelligence. He explains how the printed book serves to focus our attention, promoting deep and creative thought. In stark contrast, the Internet encourages the rapid, distracted sampling of small bites of information from many sources. Its ethic is that of the industrialist, an ethic of speed and efficiency, of optmized production and consumption -  and now the Net is remaking us is its own image. We are becoming ever more adapt at scanning and skimming, but what we are losing os our capacity for concentration, contemplation, and reflection.”

Tankeväckande, och inte så lite obehagligt.

En slags förlöpare till boken kan man hitta här, en text ur the Atlantic pÃ¥ just det temat, där Carr ställer frÃ¥gan: “Is Google making us stupid?” Den är ganska lÃ¥ng, men väl värd att läsa.

Själv ska jag bara läsa klart den bok jag håller på med just nu, och jag ska läsa klart den, sedan ska jag se vad som håller på att hända med min hjärna.

För er som skippade mesta delen av texten: boken ni bör läsa heter The Shallows:What the Internet Is Doing to Our Brains, av Nicholas Carr.

När jag läser fotografen Thomas Nilssons underbara och galna rapport frÃ¥n “mediaghettot”  i Louisiana tänker jag tillbaka pÃ¥ det där seminariet jag var pÃ¥ för ett par veckor sedan, med David Cullen, Barry Siegel och Rick Warzman.

Alla tre har skrivit böcker om händelser som ligger mer eller mindre långt tillbaka i tiden: Cullen om skolskjutningen i Columbine (1999), Siegel om kraschen av en U.S. Air Force B-29 (1948) och Warzman om bokbränningen och försöken att bannlysa John Steinbecks Vredens Druvor (1939).

Barry Siegel och David Cullen i synnerhet pratade länge och entusiastiskt om värdet i att som journalist vara den som är “sist pÃ¥ plats” och Siegel talade varmt för fenomenet “lÃ¥ngsam journalistik:”

“We obviously live in an instant information age, but even before twitter …there is a lot of pressure in the conventional  mainstream news paper to beat the competition, to break the news, to be first.  Some of us were always trying to argue the point of maybe it’s better to be last. To get the true full story. That’s what I would argue, I was always very conscious of the fact of how wrong we could be at the start. The imperative to be first is to me dangerous. So I would always raise my hand and  vote for being last. The great value of coming to any story after the dust have settled. When you have perspective, when people are willing to talk who weren’t when microphones and spotlights were on them.”

David Cullen följde skolmassakern i Columbine frÃ¥n första dagen och han betonade flera gÃ¥nger hur fel alla – inklusive han själv – hade frÃ¥n början. Alla teorier, alla spekulationer, alla rykten som spreds var fel: bakom massakern lÃ¥g en psykopatisk ung man och hans deprimerade följeslagare och kompis, ingenting annat. De slutgilitga bevisen för det kom inte förrän 7 Ã¥r efter massakern, dÃ¥ ett stort antal dokument, inklusive bÃ¥da pojkarnas dagböcker, blev tillgängliga för allmänheten.

Rick Wartzman som skrev om försöken att bannlysa Vredens druvor betonade hur viktig kontexten är för att förstå en händelse. Hans bok handlar egentlingen inte så mycket om själva bannlysningen, men desto mer om det sena 30-talets amerikanska samhälle och politik: utan att förstå sammanhanget kan man inte förstå varför reaktionen på Steinbecks bok blev så stark.

Jaja. Alla kan ju inte ägna sig Ã¥t lÃ¥ngsam journalistik, men det var i alla fall mÃ¥nga kloka ord som sades pÃ¥ seminariet, väl värda att kontemplera när “mediaghettot” samlas till nästa katastrof.

Jag kan inte så mycket om den svenska tidningsbranschen, men det var intressant att lyssna på Medierna i lördags och på ett reportage om Dagens Nyheters respektive Svenska Dagbladets syn på framtidens medier och förhållandet papperstidning/nätpublicering.

Det var intressant därför att trots att DN och SvD tänker helt olika i frÃ¥gan – DN publicerar allt mindre material pÃ¥ nätet, SvD mer och mer – sÃ¥ fick jag uppfattningen att bÃ¥da chefredaktör Gunilla Herliz pÃ¥ DN och redaktionschef Martin Jönsson pÃ¥ SvD är övertygade om att framtiden för papperstidningen är fortsatt ljus.

Det var alldeles särskilt intressant därför att jag har börjat läsa The Death and Life of American Journalism: The Media Revolution That Will Begin the World Again, av Robert W. McChesney och John Nichols, som handlar om den amerikanska tidningsjournalistiken uppgång och fall och vad som ska ersätta den.

Jag har inte hunit särskilt långt ännu, men så långt har jag kommit så att jag förstått att om man ska tro på McChesney och Nichols så är papperstidningens era snart över. De redovisar en undersökning gjord av MarketWatch som visar att upplagan hos de 395 största dagstidningarna i USA  minskade med 7.1 procent mellan oktober 2008 och mars, 2009. Motsvarande siffror för de två tidigare sexmånadersperioderna var 4.6 respektive 3.6 procent.

Baserat på den undersökningen gör McChesney och Nichols följande långtidsprognoser:

1. If newspapers continue to lose circulation at a rate of 7 percent every six months, they´ve got less than eight years to go before no one is reading them.

2. If the circulation losses continue to accelarate – from 3.6 percent to 4.6 percent to 7 percent – it´s probably closer to six years. In view of the ongoing cutbacks that make daily newspapers less and less attractive, this is not an unreasonable projection.

McChesney och Nichols är inga papperstidningskramare, även om de gillar dem. Boken handlar istället om den nära förestående totala kollapsen av amerikansk journalistik, vilket i sin tur har allt att göra med demokratifrågor, eller snarare bristen på demokrati.

Hur ska framtidens journalistik finansieras för att säkerställa vår demokrati är huvudfrågan, och de argumenterar starkt för att den amerikanska staten måste göra det. Papperstidningarna går inte längre med vinst, nätet kommer inte att kunna dra in tillräckligt med pengar, åtminstone inte än på länge, länge, och om inte staten skjuter till pengar,så kraschar en av demokratins viktigaste förutsättningar; den om välinformerade och pålästa medborgare.

De vill se ett slags presstöd helt enkelt, Sverige nämns flera gånger i boken som ett av de länder som begripit att staten måste vara med och betala (och om man ska tro DN och SvD så funkar det finemang). Jag har inte hunnit till kapitlet om hur de menar att denna amerikanska variant av presstöd ska se ut, men det ska bli intressant.

McChesney och Nichols har en hemsida: www.freepress.net, med diverse mediereformsrelaterad (puh) läsning.

Alltså, detta med papperstidningens död. Är det verkligen bara jag som tycker att en av dagens höjdpunkter består i att gå ut och hämta tidningen, veckla ut den på köksbordet och hinna läsa både rubrikerna och kanske, med lite tur, en och annan artikel innan någon annan vaknar och kommer och stör mitt läsande?

Jag har börjat prenumerera på LA Times igen och det gör mig lite stillsamt lycklig. Jeff fnyser åt mig, tycker att jag är konservativ och dessutom en miljöbov som bidrar till skogsdöd och elände.

Jajaja, säger jag, jag håller med. I princip håller jag med. I praktiken älskar jag min gamla papperstidning och på helgerna, när jag tar min kaffekopp och min tidning och sätter mig ute i solen på verandan, då sitter Jeff där också. Han får dela min tidning med mig utan att ett ord av sarkasm eller spydighet kommer över mina läppar. Så generös är jag.

Är inte det märkligt att människor som har det gemensamt att man älskar det skrivna ordet, som har hundratusen tankar i sina huvuden – stora grandiosa tankar och smÃ¥ meningslösa – som man bara mÃ¥ste, mÃ¥ste fÃ¥ ur sig för att det ska bli plats för nÃ¥got annat, för nästa tanke; som sitter hukade över sina datorer och klurar över om det inte kanske passar bäst med ett kommatecken där eller om man ska vÃ¥ga sig pÃ¥ ett semikolon; är det inte märkligt att en relativt stor andel av dessa skrivälskande människor som väl rimligtvis borde vara fullständigt euforiska över sÃ¥väl alla de möjligheter som ny teknik ger som över att det fortfarande finns butiker med väggarna fyllda av underbara prasslande papperstidningar och tidskrifter frÃ¥n golv till tak inte är det utan istället grupperar sig i det gamla vs det nya och ägnar dyrbar skrivtid tlll att beskriva hur meningslöst, pladdrigt och dÃ¥ligt det nya är, alternativt hur förfärligt gammalt och omodernt och skitviktigt det gamla är i syfte att en gÃ¥ng för alla bestämma vilken gruppering, den gamla eller den nya, som är den viktigaste MAKTFAKTORN i samhället.

Ja, svarar jag på den frågan, det är mycket märkligt.