Ingegerd Landström

Min skrivkurs tar knäcken på mig, om än på ett bra sätt. Jag hinner inte med och ligger alltid två steg efter, men jag lär mig massor under tiden som jag skriver och plöjer artiklar som ska analyseras och ändrar om klantigt formulerade och kommaterade meningar till snygga, Los Angeles Times-värdiga diton. Eller ja, de är väl inte alldeles LA-Times värdiga, ännu, men jag försöker i fall fall komma i närheten av det, det är ditåt jag strävar. Man måste ha ett mål och en mening med allt.

Stressigt men roligt alltså. Igår skrev jag klart en artikel om Tove Alsterdal på engelska. Henne träffade jag förra veckan, en mycket sympatisk och energisk människa. Jag skrev alltså texten på engelska, och det är jag stolt över att jag klarade av. Att jag fick ihop det alltså, sedan vet jag inte om det blev så bra. Jag får min dom av magister Mike ikväll. Är nervös inför det. Sedan ska jag skriva en text om Tove Alsterdal på svenska också, men det blir bara roligt.

Igår kväll läste jag på och skrev lite om sportdrycken Gatorade och om hur den kom till, det var också intressant. Den har fått sitt namn efter Florida University fotbollslag, som heter Gators och som var provkaniner när Robert Cade och hans kollegor började experimentera med salt, socker, vatten och lite annat för att få fotbollslaget att behålla vikten och stå på benen i Floridavärmen.

Idag ska jag förbereda frågor till kvällens presskonferens med Richard Halpurn, Tin Pan Alley-sångare och världens främsta (enligt honom själv) imitatör av Austin Powers. Jag har aldrig tidigare hört talas om Richard Halpurn, visste inte att det finns folk som fortfarande imiterar Austin Powers och Tin Pan Alley musik, what the heck is that?

Men idag och ikväll kommer allt att klarna. Richard Halpurn kommer till vår kurs ikväll och vi ska intervjua honom, presskonferens-style. Vi vet inte riktigt om han kommer som sig själv eller som Austin. Nu ska jag läsa på.

Det var bokfestival i Westwood förra helgen, två dagar med massor av författare, föredrag, seminarier och boksigneringar. Ja, och så böcker förstås. Många böcker och väldigt mycket folk, 140 000 på två dagar.

Det är en härlig helg och hittills har jag gått dit år varje år sedan vi flyttade hit. Inte första året, då hade vi nyss flyttat hit och jag hade ingen koll på någontins alls, men efter det har jag alltid lyckats ta mig dit. Ibland med familjen och det är visst trevligt, men det bästa sättet att besöka bokfestivalen är på egen hand och med förbokad biljett till alla seminarier som man för allt i världen inte vill missa.

I år missade jag nästan allting och det var ledsamt. Jag trodde inte att jag skulle kunna gå alls först så jag bokade inga biljetter, och när jag väl lyckats förhandla till mig några timmar på lördagen var mycket redan slutsålt (biljetterna är gratis, men man måste ändå boka dem).

Men jag lyckades i alla fall gÃ¥ pÃ¥ ett seminarim som hette “Journalists uncovering the larger story”, med LA Times-kolumnisten Hector Tobar som moderator och med David Cullen, Barry Siegel och Rick Wartzman i panelen (heter det sÃ¥: “i panelen?”).

Roligt samtal, spännande samtal mellan fyra journalister/författare som alla har skrivit böcker om historiska händelser och som alla sa en massa kloka saker om skrivande och journalistik och en del annat också.

Mer om deras böcker senare, nu ska jag skriva en engelsk text om seminariet till min skrivkurs och det känns lite…jobbigt.  Engelska är svÃ¥rt. Inte akademisk engelska, den är ganska okomplicerad och dessutom har jag tränat pÃ¥ det en hel del. Men vanlig engelska eller vad man nu ska kalla det. Icke-akademisk engelska, journalistengelska: det är svÃ¥rt. Och det är oändligt frustrerande när jag inte hittar ord och när nyanserna gÃ¥r förlorade och när det helt enkelt inte lÃ¥ter bra.

Aaargh.

SÃ¥. Nu skriver jag vidare.

Det är en märklig söndag morgon det här. Märklig för att jag vaknade halv fem och inte kunde somna om. Och ännu märkligare för att det inte gjorde mig ett dugg stressad, för att jag tänkte att jaha, jag kliver väl upp då, läser litet tidningar och några bloggar och väntar på att ungarna ska vakna och välla över mig.

För en vecka sedan orsakade samma tidiga uppvaknande smärre panik. För litet sömn är förödande för skrivförmågan och för tankeverksamheten, huvudet blir en enda trött, värkande klump och deadlinepaniken når nya, aldrig tidigare skådade höjder.

Men nu spelar det ingen roll att klockan är fem och att jag bara sovit fyra timmar, för igår kväll satte jag äntligen punkt. Jag har skrivit färdigt min avhandling. På måndag går den till tryck.

Idag ska vi Ã¥ka till makens boss och äta brunch och gÃ¥ ut och vandra i bergen. Sedan ska vi Ã¥ka hem och…tja…inte vet jag…vad gör man en söndag eftermiddag när man inte behöver jobba? Leker med ungarna kanske. Läser tidningen? Funderar pÃ¥ vad vi ska laga till middag? Städar skrivbordet?

Sedan vi flyttade till Los Angeles har helgerna inneburit jobb, punkt och slut. Med två-åringen utan dagisplats har jag i bästa fall, tack vare svärmor och ett evigt tidspusslande med maken, kunnat jobba halvtid, vilket inte räcker långt. Alltså har jag jobbat på helgerna. Folk frågar vad vi har gjort och sett sedan vi flyttade hit och jag har svarat litet svävande, jaaaa, du vet, litet av varje. Eller så har jag varit ärlig och sagt som det är: vi har fan inte sett eller gjort nånting. Nada.

Det är ju inte alldeles sant. Någon helg har jag varit ledig. Vi har gått på zoo. Varit ute och vandrat i bergen. Åkt till stranden och till Santa Monica Pier någon gång. Dessutom är det ju noga räknat mest för mig som helgerna har inneburit ett ständigt hukande över datorn. Ungarna och maken har hittat på litet av varje.

Och det har väl gått bra. Ungarna har vant sig, det är länge sedan de slutade fråga om jag ska följa med när de ska iväg någonstans. Mamma följer inte med på utflykter, det är lika självklart som att tänderna ska borstas på kvällen.

Men nu är det slut med det. Idag ska vi äta brunch, vandra i berg och sedan ska vi åka hem och vara lediga. Nästa helg ska vi åka till San Diego. Jag kan inte få in i mitt huvud att det faktiskt är så.

Lugnt känns det. Som att lugnet i mitt liv faktiskt är på väg tillbaka. Ofattbart är vad det är.