Ingegerd Landström

När Mark ska ut och spana efter sniglar går han först ut till garaget och hämtar ett par stövlar ur frysen. Han har en frys tillägnad enbart stövlar, upp emot 40 par påstår han, men jag vet inte jag. Det är av modell vadarstövlar, såna som storfiskare har när de står mitt ute i en älv och försöker fånga lax; det kan omöjligt få plats med 40 par sådana i den medelstora frysboxen.

Hur som helst. Stövlarna ligger i frysen eftersom Mark kliver omkring i olika vattendrag mest hela dagarna och för att New Zealand Mud Snails är seglivade som få andra levande varelser. Han har ett par stövlar för varje plats han jobbar på.

New Zealand Mud Snails kan klara sig upp till 48 timmar i frysen. De klarar av saltvatten, torka och starka vätskor av alla de slag. De är liksom kletiga av sig och fastnar på allt möjligt, skor, hundtassar, hästhovar, cykelhjul, fiskespön och kläder, och det behövs bara en enda snigel som förflyttar sig från ett nedsniglat vattendrag till ett friskt för att smitta ner det friska. De förökar sig på egen hand, genom kloning: av en enda snigel kan det bli mellan 30 och 40 miljoner nya.

Sniglarna är ett elände eftersom de tar över hela vattendrag och pajar hela det lokala ekosystemet. SmÃ¥ inhemska insekter dör ut och finns det inga sÃ¥na sÃ¥ blir det ingen mat för fiskar,  smÃ¥ grodor med röda ben (red-legged frogs) och andra arter. Det gÃ¥r inte – Ã¥tminstone har man inte lyckats hitta ett sätt ännu – att bli av med dem utan att samtidigt ta död pÃ¥ allt det som man vill ha kvar.

Sniglarna hittads i USA på 1980-talet och sedan dess har de spridit sig över västra USA. I Santa Monica Mountains hittade man dem 2006 och nu finns de nästan överallt där man söker efter dem. När vi begav oss ut för att leta sniglar till Alicias och klasskompisens science project åkte vi till närmsta å, Medea Creek, vände på en sten och där låg de och trivdes i leran.

För att inte sprida sniglarna vidare när man är ute och går i skog och mark ska man helst undvika vatten. Man ska definitivt inte vandra vidare från ett vattendrag till ett annat med något som varit i kontakt med vatten. Inga fuktiga skor, inga hundtassar, inget fiskespö, nada.

Borsta bort all synlig lera och gegg från skorna innan du åker hem. Lägg blöta grejer i torktumlaren i minst två timmar, eller lägg dem i solen/frysen i minst två dygn. Låter man skorna stå i hallen i två veckor för att sedan vandra iväg till nästa hike så ligger sniglarna där och bidar sin tid.

Nu har vi fem olika akvarier med sniglar som Alicia och S ska utföra olika experiment med. I ett par akvarier har vi placerat en enda snigel för att se hur många det blir och efter bara ett drygt dygn är det fullt med små sandkornstora snigelbarn i dem. Det känns lite obehagligt, som om vi välkomnat fienden med öppna armar till vårt hus och nu håller de snabbt och nästan omärkligt på att ta över.

30 miljoner nya sniglar under en enda snigels livstid på tre år. Det blir 10 miljoner om året.  27 397,3 om dagen. Våra akvarium kommer att svämma över framemot helgen.

När nio-åriga små tjejer skjuts ihjäl och det efterföljande så kallade politiska samtalet får en att vilja kräkas är det vilsamt att ägna sig åt det lilla livet. Åt min trädgård till exempel. Och åt våra tre fina seriekopplade vattentunnor, som står där och väntar på nästa ösregn.

Vi kan inte ta äran åt oss, det är inte vi som har installerat dem. Det är inte ens vi som har köpt dem, förutom den blå tunnan som vi inhandlade förra året men som det aldrig blev något riktigt bra av.

Nej, det är min svÃ¥ger, miljökämpen Mark, som har ett litet projekt pÃ¥ gÃ¥ng tillsammans med Culver City. Projektet gÃ¥r ut pÃ¥ att förse Culver City invÃ¥narna med tunnor – 500 till att börja med – för att de pÃ¥ sÃ¥ vis ska kunna börja ta tillvara sitt regnvatten. Det är inte officiellt ännu, beslutet ska klubbas igenom i Culver City City Council, men det är bara en formalitet.

BÃ¥de tunnorna och installationen stÃ¥r alltsÃ¥ Mark & Co för. Inte för att vi bor i Culver City, men Mark ansÃ¥g att hans kollegor  behövde träna pÃ¥ att installera tunnorna innan det riktiga projektet drar igÃ¥ng, och när han frÃ¥gade oss om han kunde skicka över ett par personer med ett par tunnor sÃ¥, ja, det finns inte mycket att säga om det förutom “Sure Mark, go right ahead.”

Om det regnar rejält tar det ungefär sju minuter för en sån tunna att bli full, vilket ju får tre tunnor att framstå som en mycket liten droppe i ösregnet. Men i alla fall. Man kan bara göra det en tunna i taget.

Det är mycket som vi är dÃ¥liga pÃ¥ i Los Angeles för tillfället, men enligt en artikel i senaste Los Angeles Magazine kan vi i alla fall vara stolta över att vi är bäst i USA pÃ¥ att Ã¥tervinna vÃ¥rt avfall. Förra Ã¥ret utsÃ¥gs vi nämligen till “Top Recycler among the ten largest U.S. cities.”

Jag vet inte om det stämmer, när jag googlar så får jag fram en hel drös med listor där olika städer rankas olika högt, men enligt den här uträkningen (som jag antar är källan till artikeln) så är vi i alla fall riktigt bra på det. Yeih us!

Den där artikeln är intressant, sopor är mer spännande än jag nÃ¥gonsin anade. Till exempel fÃ¥r jag veta att Los Angeles började sortera avfall redan 1960, men att borgmästare Sam Yorty stoppade programmet fyra Ã¥r senare eftersom det tvingade “housewives to perform coolie labor.”

Ett par decennier senare tog man inte längre hänsyn till hemmafruarnas roll i avfallshanteringen (kanske männen hade börjat sopsortera? Kanske hemhjälpen och trädgårdsmästaren hade gjort sitt intåg i de amerikanska hemmen så att det nu var en annan typ av lågvärderad arbetskraft som tog hand om soporna och allt därmed var helt i sin samhälleliga ordning?) och påbörjade ett pilotprogram för full återvinning i västra Los Angeles. Sedan har det rullat på och nästa delmål är satt till år 2013 då 70 procent av allt avfall ska återvinnas.

Sedan skickas det förmodligen till Kina. Återvinningsbart avfall är USAs snabbast växande export till Kina: år  2008 exporterades avfall till ett värde av 7.562 miljader (tio procent av all U.S.-Sino export) och man beräknar att det kommer att öka till 12 miljarder inom en snar framtid. Allt detta exporterade avfall kommer sedan, får man förmoda, tillbaka till oss i form av billiga, Kina-producerade varor.

Tack vare  avfallsartikeln halkade jag dessutom in pÃ¥ hemsidan för the Center for Land Use Interpretation, som jag aldrig tidigare hört talas om, men som verkar syssla med mÃ¥nga spännande saker. Tillsammans med dem kan man utforska mindre kända “landskap”, bÃ¥de i Los Angeles och pÃ¥ andra platser i USA. Till exempel Puente Hills Landfill (en av USA:s största och som ligger strax utanför Whittier i L.A. County), Los Angeles oljelandskap, dess helikopterplattformar och dess trafikmönster. En utställning har fÃ¥tt namnet “The best dead mall in America,” visst blir man nyfiken.

Det om det, nu dags för “Gulliver’s Travels.“

Ibland, när jag läser artiklar där jag kan ämnet, tänker jag att det är märkligt att man kan använda sÃ¥ mÃ¥nga ord och berätta sÃ¥ litet. Eller att man kan skriva en artikel utan att egentligen vara särskilt insatt i ämnet – man gör en intervju eller tvÃ¥, ser sig omkring i omgivningen, kollar upp basfakta och sÃ¥ har man en en text färdig för publicering.

Jag tänker på det när jag läser DN-artikeln om turismen i Sri Lanka och hur lankeserna hoppas att den öka igen, nu när någon slags fred existerar.

Jag vet, det är ju bara en glad och anspråkslös researtikel, utan ambitioner att ta upp frågor om rättvisa och vem som tjänar på turism och vem som inte gör det, men i alla fall. Det finns så mycket mer som är intressant och värt att berättas när det gäller turism i Sri Lanka.

Dess historia – hur det lankesiska folket (den fattiga delen, de sÃ¥ kallade “local people”) förväntades uppföra sig väl, vara glada och trevliga och vänliga och under inga omständigheter försöka sko sig pÃ¥ de välbärgade besökarna när de dök upp i början av 1960-talet:

“The people of Ceylon offer one of the country’s greatest assets in their friendly attitudes. This condition should be exploited so that the visitors will receive the benefits of this worthwhile attribute (Ceylon Tourism Plan, 1967:276)”

Lankesernas roll var turistattraktionens, inte entreprenörens. Den senare var förbehållet folk med pengar att investera.

Dess nutid – hur lokala, enskilda, privata entreprenörer som ofta finns inom den informella sektorn och som betraktas som parior av den formella delen av turistindustrin – guesthouseägare, restauranger, guider, snorkelutrustningsuthyrare –  i till exempel Hikkaduwa inte har en chans att konkurrera med de stora all-inclusive hotellen i till exempel Bentota. Turisterna som kommer dit har redan betalt för hela deras semester i förväg, de kommer inte att anlita nÃ¥gon lokal entreprenör av nÃ¥got slag. Mannen som citeras i artikeln väntar med all säkerhet inte bara pÃ¥ svenskar, han väntar pÃ¥ turister. Punkt.

Dess eventuella framtid – hur den senaste turiststrategin lovar att nu ska lokalbefolkningen inte längre reduceras till leende photo opportunities, nu ska de ocksÃ¥ fÃ¥ ta del av vinsterna frÃ¥n turismen, nu ska de ocksÃ¥ fÃ¥ vara med och bestämma. Den (mig veterligt) senaste Ecotourism Development Strategy (2003:4) utlovar till exempel att ekoturism (som man har ambitionen att satsa stort pÃ¥) kommer att ha mycket starka inslag av:

“Benefits to the local communities and peoples, through such means as participation in decision-making, employment, management, ownership, education, self-reliance and fulfilment, or strengthening culture.”

MÃ¥nga vackra ord och jag undrar sÃ¥ hur man kommer att förverkliga dem när man nu börjar exploatera den norra och östra sidan av landet som har precis de där orörda, palmbeströdda stränderna som vi sÃ¥ gärna vill veckla ut vÃ¥ra vinterbleka kroppar pÃ¥. Utan att bli störda av nÃ¥gon lokal smÃ¥mÃ¥nglare i läsk, – guide, – eller klädförsäljningsbranschen förstÃ¥s.

Och det är bara början. Det finns så mycket som är intressant och viktigt att säga om turismen i Sri Lanka. En vacker dag ska jag skriva om det.

Ja, jag vet, de är verkligen makalöst högljudda, de nya, 100 % komposterbara, Sun Chips-påsarna. Första gången man hör det där vassa SKRAAASCHET så hoppar man till lite, undrar om man hörde rätt och om en påse chips verkligen kan låta sådär. Och så klämmer man till lite bara för att testa och hör samma vassa SKRAAASCH igen och tänker What the heck!?

Men ändå, högljutt eller ej, att skriva till tillverkaren av påsarna och klaga på oljudet, vilket i sin tur för med sig att tillverkaren drar tillbaka påsarna från marknaden är inte det lite, vad ska man säga, korkat?

Med tanke på omständigheterna, att vi måste vara beredda på att göra en del rejäla uppoffringar för att få ordning på miljöproblemen så gott det nu går, så förefaller inte högljudda chipspåsar vara vårt största problem.

Just den uppoffringen kunde man kanske tänka sig att vi hade varit villiga att ta. Man skulle kanske kunna tänka sig att vi hade hällt chipsen i en skål och betrakta problemet som löst, istället för att ta oss tid att kontakta tillverkaren och påtala att vi aldrig mer kommer att köpa en Sun Chips påse någonsin, såvida de inte drar ner på volymen.

Men det gör vi alltså inte. istället skriver vi brev och när de 100% komposterbara påsarna så småningom dras in så blir vi nöjda och betraktar det som en seger.

Ibland känns blotta tanken på en annorlunda värld mycket, mycket avlägsen.

Steven Colbert rapporterar vidare.

Den 31 augusti röstade California State Senate nej till att införa ett förbud mot plastpåsar i Kalifornien. En sorgens dag för alla utom för lobbyisterna som bidrog till att sänka förslaget.

I tisdags tog Los Angeles County Board of Supervisors ett litet steg i den andra riktningen och röstade igenom ett förbud mot användning av plastpÃ¥sar inom de “unincorporated areas” av Los Angeles county, alltsÃ¥ de delar av L.A. County som inte utgör en egen stad (3 D. för – 1 R. emot).

Förbudet träder i kraft i juli 2011 för större butiker, medan mindre butiker får ett halvår till på sig att ställa om.

Papperskassar kommer att finnas kvar, men de kommer att kosta 10 cent per styck.

Förbudet blir inte så omfattande  som man kanske gärna vill tro; drygt en miljon människor bor inom de områden där förbudet kommer att gälla. Los Angeles stad ingår t ex inte och inte Malibu heller, men i Malibu har man redan röstat igenom ett sådant förslag.

Hur som helst – ett litet steg i rätt riktning är det och visst är det ett vackert citat det där: ““No store shall provide to any customer a plastic carryout bag.”

Beats “Plastic ok, ma’am?” every time.

Min svåger, Mark, gör så många roliga saker. Och bra saker; om ni tycker att vattnet längs med kusten var renare nu än förra gången ni var här och surfade så är det med stor sannolikhet min svågers förtjänst. Eller i alla fall delvis hans förtjänst.

Ibland när han jobbar med något restaureringsprojekt behöver han frivilliga som hjälper till med att gräva, rensa bort växter som inte har där att göra (allt från små, små grästuvor till stora träd) och plantera nya, inhemska plantor, och allt som oftast kommer vi med vår lilla arbetstrupp bestående av fem personer (varav tre inte är alldeles arbetsvilliga) och gör en insats.

I söndags skyfflade vi torvmull (alltså mulch, är det torvmull? Eller bara mull? Eller något helt annat?) och sedan krattade vi ut den mycket prydligt längs med kanterna av en liten del av Stone Canyon Creek som rinner ovan jord genom UCLA. På detta viset:

Själva mullen syns inte så bra just på den bilden, vi hade just börjat, men det var i alla fall där vi befann oss. Dagen innan var ett hundratal volontärer där och planterade under Marks vägledning (därav flaggorna).

I söndags var det bara vi, en liten exklusiv skara, gräddan av hans volontärstab skulle man kanske kunna säga. På måndag ska skolbarnen plantera fler blommor och buskar.

Just det ja, jag sa faktiskt skolbarnen, kan ni förstå att detta faktiskt är en del av en skola!?

Jag trodde att det fanns en universell lag som sa att skolgårdar måste bestå av en stor plan yta täckt av asfalt och med ett absolut minimum av växtlighet, men tydligen är det inte så, i alla fall inte när det gäller privatskolor.

Nu har de lyckliga barnen dessutom fått nya, fina plantor och torvmull till sin lilla skoldjungel.

Vi tar vår skottkärra och våra spadar och går vidare till nästa projekt.

Nej, jag var inte alls med på the Women´s Conference 2010 i Long Beach, som jag hade kunnat vara om jag bara tagit reda på att den gick av stapeln och om jag hade köpt biljetter i god tid. Däremot målar jag väggar, skjutsar runt på besökande syskonbarn, volunteerar på skolan, skriver och så har jag satt min fot i Los Angeles River för första gången i mitt liv. Det senare var märkligt och fantastiskt på alla sätt och vis, jag har bott här i snart sex år och läst massor om floden och kört över den någon gång då och då, men that is it. Igår stod jag mitt i den och blev nästan tårögd av alltihop, oklart riktigt varför, men så var det i alla fall.

Visste någon ens att det fanns en flod här, ja det visste ni förstås för alla människor har sett Grease och Terminator II och alla andra filmer den figurerar i, men det är ju inte precis det största turistmålet i denna stad och om ni ombads peka ut var den går så kan jag slå vad en massa pengar om att ni inte skulle klara av det.

Men den förtjänar mycket mer uppmärksamhet, denna stackars betongklädda så kallade flod. L.A. river är anledningen till att Los Angeles ligger där det ligger och ja, det finns massor av spännande saker att berätta om den, men nu har jag ett SWEA-Blad att göra klart så det får bli lite senare.

PS. jag ber verkligen om ursäkt för kassa bilder, det är en sällsynt dålig kombination av fotograf och kamera och jag måste verkligen göra något åt båda!

Bra dag idag förresten.

Lugn och trivsam morgon med mina pojkar (Alicia, min lilla, lilla unge som blivit så stor,  är på läger i tre dagar. Det är länge det!). Kaffe och förberedande av intervju. Springsteen-moment på McDonalds i Mt Washington. Intervju med mycket trevlig, mycket begåvad artist tillika Los Angeles lucia (missa inte det för all del, 5 december, Shrine Expo Center). Sedan kaffe. Bibliotek. Snabb date med maken. Mer bibliotek.

Ikväll, debatt på UCLA om proposition 23. Patt Morrisson är moderator. Spännande, spännande, jag återkommer om det.

…vad gjorde jag i söndags?

Ja inte gjorde jag det jag borde ha gjort i alla fall, packat ihop min familj och våra cyklar och begett oss (i bil olyckligtvis eftersom det är så långt, men i alla fall) till området mellan East Hollywood och Boyle Heights, där 7.5 miles var avstängda för biltrafik mellan klockan 10 och 15.

Istället för bilar tog 100 000 cyklister, fotgängare, skateboardare och roller bladeare över gatorna, inspirerade av liknande event i andra megastora, vanligtvis cykeolvänliga, städer.  Ciclovia heter originalet och startade i Bogotá i Colombia för 30 år sedan.

L.A. som ska vara så framåt, vi ligger lite efter i vissa hänseenden kan man ju konstatera, cykeltrafik har aldrig varit vår starka sida, men i söndags var det alltså dags för CicLAvia och 100 000 glada människor på gatorna.

Vi var dock inte där, vi hade fullt upp med hockeyträning och städning och inköp av dyr och, visade sig senare, skev byrå som måste transporteras tillbaka och bytas ut och allt detta med byråhelvetet är så irriterande och tidsödande att jag gärna cyklat runt hela L.A. County om jag bara hade sluppit vara med om det.

Vi var inte med på Coastal Cleanup Day heller, som gick av stapeln 25 september; då var det väl något annat ganska oväsentligt som kom i vägen. Kaffe och tidning på verandan eller nåt.

Så dåligt, verkligen, så jäkla dåligt! Jag får se till att se över våra prioriteringar.