Ingegerd Landström

Den första tidiga morgonen i Sverige, klockan är bara fyra och åttaåringen skramlar i köket. Han försöker vara tyst, men väsnas ganska mycket, sådär på åtta-åringsvis. Han är så hungrig att det river i magen, jag vet det för det är jag också.

Jag tänker kliva upp och hjälpa honom, men ändrar mig, tänker att han får ha den här stunden för sig själv. Istället ligger jag vaken och lyssnar på ljuden, hör hur han äter kalla köttbullar direkt från förpackningen, brer mackor, letar fram burken med pålägg.

Runda polarbrödsmackor med falukorv, Norrbottens gåva till jetlaggade åtta-åriga pojkar och han äter dem sittandes vid köksbordet medan han bläddrar i en tidning, jag tror att det är Bamse.

Jag tänkte att den där morgonen, en av många likadana, blir en del av hans Sverigeminnen. När hans barnbarn frågar om Sverige  kommer han att säga att han inte kommer ihåg så mycket, att det var så länge sedan han var där, men att han minns hur han brukade vakna tidigt de där första morgnarna, smyga ut i köket utan att väcka sin mamma och äta kalla köttbullar och falukorvsmackor.

Jag låg där och kände mig helt plötsligt som ett gammalt svartvitt fotografi, ett foto av en mamma, en pojke, en stuga, en sommar en gång för länge, länge sedan.

Den här gången gick det bättre. Den här gången lämnade jag av mina sömniga barn hos våra vänner kl 6.30, åkte in till downtown och the USCIS Los Angeles Field Office, stod i kö en liten stund, satt i ett väntrum en liten stund och sedan blev jag inkallad till en tjänsteman och där minsann låg min ansökan och väntade.

Tjänstemannen bläddrade bland dokumenten ett bra tag, kryssade och signerade på olika ställen och allt såg ut att gå vägen. Jag fick läsa meningen “Who lives in the White House”, därefter fick jag skriva meningen “The President lives in the White House” och det gick riktigt bra.

Sedan frågade han mig vem som är guvernör i Kalifornien och jag fick ett hjärnsläpp utan dess like. Namnen flimrade förbi i huvudet: Barbara Boxer (nej, en av våra två senatorer), Henry Waxman (nehej, han är min kongressledamot), Gray Davis (guvernör för hundra år sedan eller i alla fall före Arnold!). Av någon anledning tänkte jag sedan Peter Brown, men Peter var helt fel förstås och då blev jag osäker på Brown också, men sedan tänkte jag “Men herregud människa, skärp dig” och så sa jag “Brown”, för jag kunde inte för mitt liv komma ihåg vad han heter i förnamn.

(Han heter Jerry Brown och jag följer faktiskt delstatspolitisken hyfsat väl. Vill bara poängtera det.)

Tjänstemannen bockade av frågan som godkänd och jag tänkte för mig själv att jag kanske inte förtjänar det där medborgarskapet i alla fall.

Resten av frågorna gick bra och efter ytterligare några minuters pappersbläddrande och signerande stämplade han min ansökan med ett stort rött “Approved” och jag tyckte mig höra ett “Congratulations” också, men han var inte så meddelsam och verkligen inte pratsam,så jag kan ha missuppfattat det.

Hur som helst, jag tror att jag blivit godkänd som blivande amerikansk medborgare idag. Jag har ju inte svurit någon ed eller fått något pass eller så, men ändå. Pappersexercisen är över och skönt är det.

– Det var mycket sötsaker det där, konstaterade ICA-kassörskan när hon scannade godispÃ¥sarna (som jag lovat ungarna att ha med sig hem) och diverse fikabröd (som jag köpte med mig för ett hastigt fika tillsammans med kära gamla vänner).

РJa, jag k̦pte gr̦nsakerna ig̴r haha, sa jag.

РJas̴, sa ICA-kasșrskan.

Tvångstankar uppstod, jag såg mig själv genom hennes ögon i hela min karaktärslösa ynkedom, jag kunde inte låta bli.

– Ja alltsÃ¥, jag bor inte i Sverige och mina barn gillar bara svenskt godis sÃ¥ jag mÃ¥ste hamstra lite när jag är här, sa jag och tänkte fortsätta med en försäkran om att jag förstÃ¥s inte ger dem allt pÃ¥ en gÃ¥ng och att det inte blir mer förrän i juli och sett ur det perspektivet är det verkligen, verkligen löjligt lite godis, särskilt med svenska mÃ¥tt mätt för svenskar – och det inkluderar dig – äter mest godis i världen sÃ¥ där kan du snacka om sötsaker och det vill du tydligen göra, men istället tänkte jag Herregud ängsliga människa, var tyst, var bara tyst! och dÃ¥ blev jag äntligen det.

Dagens Sverigeäventyr: bilkörning på spårig landsväg, i mörker och våldsamt snöfall.

Bara hastigheten skiljde mig från en finsk rallyförare som under halsbrytande förhållanden försöker ta sig från punkt a till punkt b.

Bilen krängde lite som den ville, renspåren längs med snövallarna varnade om annalkande blod och död och snön förvandlades till is på framrutan just där jag behövde se ut. Det senare gjorde ingenting för gigantiska snömoln från mötande långtradare skymde all sikt i alla fall.

Hela tiden vräkte snön ned, granarna stod mörka och dystra längs med vägkanterna och det enda ljud som hördes var vindrutetorkarnas stumma “Thump, thump, thump, thump.”

Jag har vuxit upp i det här, det är under dessa vinterförhållanden jag lärt mig köra bil. Men det var då och idag är en annan dag. Idag är jag en turist i mitt förra liv och allt det som var vardag då, är ett ämne för ett häpet blogginlägg idag.

Idag, äntligen, började min medborgarskapsansökan röra på sig. Jag skickade in papper för ett år sedan, i december 2011, och tänkte att nu ska jag väl ändå få delta i mitt första val nästan ett år senare. Våra finländska vänner ansökte samtidigt och tanken var att vi skulle ha en rejäl medborgarskapsfest, ity det är inte varje dag man får sig ett nytt, eller snarare ett till, land tilldelat och det är värt att fira.

Jag fick tid för att ta fingeravtryck, som jag var tvungen att avboka eftersom jag var i Sverige då. Det gjorde jag brevledes och väntade därefter tålmodigt på att få en ny tid. Det stod så på blanketten: “Räkna med att det kommer att ta tid innan du får någon ny tid om du måste avboka,” stod det.

Så jag väntade. Veckorna gick, och månaderna, de lyckliga finländarna fick sina medborgarskap och sina pass, men jag fick inte ens en ny tid för att ta fingeravtryck.

Till sist fick jag i alla fall ett brev från USCIS, ett brev som hävdade att de aldrig fått någon  avbokning, att min ansökan därmed betraktades som “övergiven” och därför fått ett stort fett “avslag.”

Men jag kunde överklaga, sa brevet också, så det gjorde jag. Skickade in en överklagan i somras, väntade igen, och den här gången var jag inte fullt lika tålmodig,  ringde upp dem, och en vänlig person upplyste mig om att de inte fått in någon överklagan från mig.

Jag ville vänligt fråga om de har som princip att inte öppna breven som skickas till dem, men det gjorde jag inte, istället konstaterade jag att “det måste ha blivit något fel.” Det höll hon med om och konstaterade i sin tur att jag behövde göra en ny överklagan.

Jag vinkade farväl till valdeltagandet, skickade in nya papper och tre veckor senare fick jag min tid för fingeravtryckstagning.

Så, klockan åtta i morse stod jag utanför USCIS lokaler på Pico Blvd tillsammans med ett gäng likasinnade och vi släpptes in och fingeravtryck togs och så fick vi en broschyr med allt det som vi behöver plugga på inför det kommande provet. Jag blev alldeles rörd bara av att läsa denna broschyr där jag satt i väntsalen. Det känns stort och märkligt detta, att få ett till land. Ett lite skamfilat land med många fel och brister, men i alla fall. Mitt land också. Och i nästa val får jag rösta.