De var trötta och misstänksamma, hade ingen större lust att åka iväg hemifrån halv sju en söndagsmorgon för att springa, iklädda för stora tävlingströjor och med mitt opålitliga “det-kommer-att-bli-jättekul†som enda garanti för att det skulle bli ens det minsta roligt.
Men mina tre musketörer – de kom, de såg, de segrade! Sprang hela loppet som galna kaniner, piskade av tävlingshetsen och av tanken på chokladkakorna de blivit lovade efter avklarat lopp (Mutor? Till barn? Ja, absolut.).
De hade faktiskt precis så jättekul som jag lovat dem, bara lite bråk uppstod om huruvida 8-åringen fuskat och vänt för tidigt (det gjorde han). I övrigt så var det ett strålande första 5k-lopp och vi planerar redan för nästa.
Leave a Reply