På samma sätt som jag är en vegetarian i teorin (gillar inte djurhanteringen, grönt känns nyttigare, applåderar min 13-åring som inte ätit kött på flera år), men inte i praktiken (äter kött) , så är jag också en public transportation-kramare som inte åker buss. Eller tåg för den delen.
Under mina nio år i Los Angeles kan jag enkelt lista de åkturer jag gjort som inte inkluderat bil:
En tur-och-retur resa Pacific Palisades – Santa Monica med buss.
Tv̴ enkla resor Pacific Palisades РWestwood.
En tur- och-retur från Culver City till USC och bokfestivalen där. Men då tog vi först bilen till stationen i Culver City, så det räknas inte riktigt.
En tur- och-retur med tunnelbana tillsammans med familjen från nån station jag inte minns namnet på till downtown.
Cykla har jag gjort förstås, men bara som träning, inte med destination, utom en gång då jag cyklade till Santa Monica för att ta mig till optikern.
Så, det är allt. Ändå blir de allmänna kommunikationerna bättre, cykelvägar införs, säkerheten för gångtrafikanter ökar. Jag applåderar allting och tycker att ännu mer skattepengar ska användas till att göra allting ännu bättre; sedan sätter jag mig i bilen och åker iväg.
För att jag tror mig veta att andra alternativ är så tidsödande och för att jag inte vet vilka bussar och tåg som går vart och för att jag blir alldeles matt av tanken på att ta reda på det. Och för att jag tycker om att köra bil. Mycket.
Men nu är det slut med det. Nu har jag köpt boken Car-Free: Los Angeles & Southern California och med den som vägledning ska jag ta bussen och tåget. Inte alltid, just nu till exempel så befinner jag mig på pojkarnas träningsarena som ligger i El Segundo i närheten av LAX. Och man kan säkert ta sig dit med buss, men jag tänker inte börja mitt experiment med att släpa två motvilliga pojkar och deras hockeyutrustning kors och tvärs över stan. Då blir det med stor sannolikhet en resa och aldrig mer.
SÃ¥ inte alltid, men oftare.