Ingegerd Landström

Minns ni Eddie Meduza? Säkert kommer ni ihåg honom, han var ju så festlig, gav bland annat ut en skiva någon gång i början av 1980-talet där han sjöng om fruntimmer och sånt, typ så här, med obetydliga variationer mellan låtarna:

Fruntimmer sa en ha å knulla med

Fruntimmer sa en ha å knulla med

Fruntimmer sa en ha å knulla med, knulla med, knulla med

Fruntimmer det är madrasser med hål i

Fruntimmer det är madrasser med hål i

Fruntimmer det är madrasser med hål i, madrasser med hål i, madrasser med hål i

osv

Jag behövde inte googla texten, jag kan alla låtar som fanns med på skivan utantill. Jag lyssnade på dem om och om och om igen på skolbussen under några veckor när jag gick i 7:an.  Eller kanske var det månader, jag minns inte, jag minns bara hur killarna som satt längst bak i bussen flinade och tyckte att det var så kul. Så jävla kul.

Eddie och fruntimmerslåtarna poppade upp i mitt huvud när jag läste om Astrid och hennes protest mot toalettskylten på Tunaskolan i Luleå. På hur den vanligaste kritiken mot hennes agerande är att det ju bara var en rolig grej och herregud har hon ingen humor?

Jag funderade på hur vi reagerade då, om det var någon av oss som satt i bussen som någonsin protesterade? Var det någon som bara tryckte ut bandet, drog ut den där smala, flimsiga bandremsan och talade om för de fliniga killarna hur jävligt trötta vi var på deras så kallade humor? Jag tror inte det.

Jag vet att jag aldrig gjorde det. Jag avskydde låtarna och hur de kladdade sig fast i min hjärna, men jag tror inte att jag ens tänkte tanken att jag hade kunnat göra något åt det. Jag skulle aldrig ha vågat.

Det var det, ett minne från högstadiets glada dagar och ett konstaterande att allt går igen. Och igen. Och igen. Och så, emellanåt, kommer det en Astrid. Respekt.

Vad jag borde göra idag: Skriva ut en intervju och sedan börja skriva på en text.

Vad jag gör idag: Dricker kaffe. Surfar. Läser tidningen och blir sorgsen över allt och alla. Bebisar som blir mördade av sina pappor. Kvinnor som blir mördade av sina män. Inga pengar till skolorna. Sarah Palins och andra konservativas avsky över Michelle Obamas ambition att förbättra maten i skolorna. Newt Gingrich. Den mannen. Jag kan inte läsa färdigt artikeln om hans försök att fÃ¥ politiskt stöd för sin eventuellt kommande presidentkandidatur frÃ¥n konservativa kristna genom att berätta om – och djupt Ã¥ngra naturligtvis – sitt tidigare liv som väl inte helt överensstämmer med djupt konservativa kristnas värderingar om hur ett liv ska levas. Men han drar in pengar till den kristna högern och de har  tagit honom till sitt hjärta, säger att Gud förlÃ¥ter eller nÃ¥got sÃ¥nt. Och det gör han säkert, men han kan knappast ändra ett karaktärsdrag. Newt Gingrich hade en utomäktenskaplig affär samtidigt som han spydde sin konservativa, djupt indignerade, galla över den omoraliska Clinton/Lewinsky affären; Newt Gingrichs självgodhet och hyckleri vet inga gränser och det kan ingen högre makt i världen göra nÃ¥got Ã¥t. Jag har alltid haft svÃ¥rt för att ha en riktig Ã¥sikt (jag vet, det är inget särskilt sympatiskt karaktärsdrag heller, men jag försöker i alla fall inte bli vald till president), har alltid tänkt att det är märkligt att folk kan vara sÃ¥ säkra pÃ¥ att de har rätt i det de säger och tycker; det finns ju alltid andra sätt att se pÃ¥ saker och ting. Men inte längre. Nu tänker jag allt oftare att en del politiker och en del politiska Ã¥sikter är sÃ¥ korkade och inskränkta och ogenomtänkta och naiva att det finns inget annat sätt att se pÃ¥ dem än som just det. Det är ocksÃ¥ en sorglig insikt. Nu kom solen fram och jag ska brygga lite mer kaffe. MÃ¥ste fÃ¥ lite ordning och styrfart pÃ¥ den här dagen.

Los Angeles katolska skolor har förlängt sitt skolår med 20 dagar, så att det nu är 200 dagar långt, till skillnad från Los Angeles skoldistrikts (LAUSD) skolår som bara är 175 dagar (man drog ner på det förra skolåret eftersom man inte längre har råd att hålla skolorna öppna, men det är en annan sorglig historia).

Kardinal Roger Mahony som tillkännagav förlängningen berättar att man inte gör det för att konkurrera med LAUSD utan att man “simply  is trying to step up their performance to ensure that students would become globally competitive.”

Globally competitive. Jag hör det överallt nu för tiden, i vilken skolartikel jag än läser sÃ¥ är det PISA-studier och Kina-skräck och hur ska det gÃ¥ för vÃ¥ra barn som inte kan matte och hela tiden pratar man om att barnen mÃ¥ste vara “globally competitive.”

Mycket önskar jag för mina barn, att de ska bli och att de ska vara, men aldrig någonsin har jag tänkt den tanken, att de ska bli globalt konkurrenskraftiga. Som ett mål i sig; som att ambitionen med vår skolpolitik är att det vid slutet av varje skolår ska släppas ut en enorm  taktfast marscherande nationell armé bestående av college graduates, på väg ut i världen för att slå alla på käften, mangla ner allt motstånd och fucking vinna racet!

Harmoniska människor som vågar gå dit hjärtat pekar, ungefär så lyder min modesta önskan.

Kanske man måste vara globalt konkurrenskraftig för att nå dithän, jag vet inte. Men att diskussionen om vad våra barn behöver för att leva ett gott liv så ofta börjar och slutar där, det är sorgligt.

Kalifornien är en av de amerikanska delstater där man har rätt att bära vapen och göra det synligt, så kallad Open Carry. Generella undantag är skolor och i government buildings och vapnet får dessutom inte vara laddat.

Det senare har inte sÃ¥ stor betydelse som man skulle kunna tro. Man fÃ¥r bära ammunition ocksÃ¥, bara inte i själva vapnet, och pÃ¥ www.californiaopencarry.org försäkrar man att det inte är nÃ¥got egentligt problem: “Med lite träning  kan man enkelt ladda ett handeldvapen pÃ¥ mindre än tvÃ¥ sekunder.”

Att lyssna på och läsa om USA:s vapenälskare, i synnerhet de som lobbar för att man ska ha rätt att bära vapen i alla möjliga sammanhang, inklusive i skolor, lämnar mig oftast med känslan av att detta handlar om märkliga varelser, en särskild art vars förstånd och argumentation befinner sig på en helt annan våglängd än min. Omöjliga att förstå.

De pratar om att det är deras konstitutionella rätt, som om det handlar om en princip, som om de lika passionerat skulle försvara deras rätt att bära toga om det var det som stod i konstitutionen. Jag önskar att konstitutionen hade behandlat togabärande istället. Färre mord, färre skolskjutningar och så mycket bekvämare under sommarhalvåret dessutom.

LA Times kolumnist Steve Lopez  (rubrikcitatet hämtat därifrån) skriver om vansinnet i det hela. Och om det absurda i the California Brady Campaign to Prevent Gun Violence kampanj för människors rätt till vapenfria restaurangbesök; om det absurda i att vi över huvud taget behöver diskutera den frågan.

Out of one’s gourd N. Amer. informal: 1 out of one’s mind; crazy. 2 under the influence of alcohol or drugs (Concise Oxford Dictionay, Tenth Ed).

Ibland, när jag läser artiklar där jag kan ämnet, tänker jag att det är märkligt att man kan använda sÃ¥ mÃ¥nga ord och berätta sÃ¥ litet. Eller att man kan skriva en artikel utan att egentligen vara särskilt insatt i ämnet – man gör en intervju eller tvÃ¥, ser sig omkring i omgivningen, kollar upp basfakta och sÃ¥ har man en en text färdig för publicering.

Jag tänker på det när jag läser DN-artikeln om turismen i Sri Lanka och hur lankeserna hoppas att den öka igen, nu när någon slags fred existerar.

Jag vet, det är ju bara en glad och anspråkslös researtikel, utan ambitioner att ta upp frågor om rättvisa och vem som tjänar på turism och vem som inte gör det, men i alla fall. Det finns så mycket mer som är intressant och värt att berättas när det gäller turism i Sri Lanka.

Dess historia – hur det lankesiska folket (den fattiga delen, de sÃ¥ kallade “local people”) förväntades uppföra sig väl, vara glada och trevliga och vänliga och under inga omständigheter försöka sko sig pÃ¥ de välbärgade besökarna när de dök upp i början av 1960-talet:

“The people of Ceylon offer one of the country’s greatest assets in their friendly attitudes. This condition should be exploited so that the visitors will receive the benefits of this worthwhile attribute (Ceylon Tourism Plan, 1967:276)”

Lankesernas roll var turistattraktionens, inte entreprenörens. Den senare var förbehållet folk med pengar att investera.

Dess nutid – hur lokala, enskilda, privata entreprenörer som ofta finns inom den informella sektorn och som betraktas som parior av den formella delen av turistindustrin – guesthouseägare, restauranger, guider, snorkelutrustningsuthyrare –  i till exempel Hikkaduwa inte har en chans att konkurrera med de stora all-inclusive hotellen i till exempel Bentota. Turisterna som kommer dit har redan betalt för hela deras semester i förväg, de kommer inte att anlita nÃ¥gon lokal entreprenör av nÃ¥got slag. Mannen som citeras i artikeln väntar med all säkerhet inte bara pÃ¥ svenskar, han väntar pÃ¥ turister. Punkt.

Dess eventuella framtid – hur den senaste turiststrategin lovar att nu ska lokalbefolkningen inte längre reduceras till leende photo opportunities, nu ska de ocksÃ¥ fÃ¥ ta del av vinsterna frÃ¥n turismen, nu ska de ocksÃ¥ fÃ¥ vara med och bestämma. Den (mig veterligt) senaste Ecotourism Development Strategy (2003:4) utlovar till exempel att ekoturism (som man har ambitionen att satsa stort pÃ¥) kommer att ha mycket starka inslag av:

“Benefits to the local communities and peoples, through such means as participation in decision-making, employment, management, ownership, education, self-reliance and fulfilment, or strengthening culture.”

MÃ¥nga vackra ord och jag undrar sÃ¥ hur man kommer att förverkliga dem när man nu börjar exploatera den norra och östra sidan av landet som har precis de där orörda, palmbeströdda stränderna som vi sÃ¥ gärna vill veckla ut vÃ¥ra vinterbleka kroppar pÃ¥. Utan att bli störda av nÃ¥gon lokal smÃ¥mÃ¥nglare i läsk, – guide, – eller klädförsäljningsbranschen förstÃ¥s.

Och det är bara början. Det finns så mycket som är intressant och viktigt att säga om turismen i Sri Lanka. En vacker dag ska jag skriva om det.

Amerikaner, de är för härliga. Helt oberäknerliga, helt motsägelsefulla, helt omöjliga att få något slags grepp om.

Att försöka navigera bland alla  högljudda och spretiga politiska åsikter är lika frustrerande som att plocka ihop två små pojkars hockeyutrustning efter träningen: det är för mycket, för många delar, man vet inte riktigt vad de hade med sig eller var allting tagit vägen, man glömmer alltid något, ungarna springar åt alla håll och det slutar oftast med att man, vit av tillbakahållen ilska, väser (man vågar inte skrika, det är för många andra föräldrar i närheten) åt dem att om de inte kommer nu, omedelbart, så får de inte gå på en hockeyträning någonsin mer i hela deras stackars barnaliv.

De är sÃ¥ mÃ¥nga och landet är sÃ¥ stort: en trend eller en politisk Ã¥sikt som är stark i ett hörn av landet existerar inte i ett annat; en grupp människor som röstar för mer tepartyn och mindre statlig inblandning  kan ställas mot en annan grupp – och en tredje och fjärde och femte och tionde – som uttrycker olika grader av avvikande Ã¥sikter.

Ibland ryms motsättningarna inom en och samma person, vilket stökar till allting ännu mer. Så kan till exempel en person som på ett eller annat sätt får bidrag från staten samtidigt högljutt kräva att statens inblandning i människors liv ska vara minimal och ska framför allt inte hålla på att dela ut en massa bidrag till höger och vänster. Go figure that one out.

Som ett exempel pÃ¥ all denna spretighet kan man ta en debattartikel frÃ¥n dagens Los Angeles Times där  Harvardforskaren Michael I. Norton och hans kollega Dan Ariely vid Duke University redovisar en undersökning de gjort och där 5000 personer svarat pÃ¥ frÃ¥gor som rör “wealth distribution” bland befolkningen (det är säkert en allmänt vedertagen term inom ekonomi, men jag vet inte riktigt vad som menas med wealth och jag hittar inte artikeln, sÃ¥ jag kör med ordet wealth och wealth distribution.”).

Variationerna i “wealth” är stora i USA förstÃ¥s: författarna hänvisar till en undersökning gjord av Edward Wolff vid New Yorks universitet där Wolff konstatera att de rikaste 20 procenten av befolkningen äger 85% av landets “wealth”, medan de fattigaste 40 procenten inte äger nästan nÃ¥gonting alls.  (“very near 0%”).

Hur som helst, Norton och Ariely ställde tvÃ¥ frÃ¥gor till 5000 personer med olika kön, politisk hemvist, Ã¥lder och inkomst. Man frÃ¥gade dem hur de trodde att dagens “wealth distribution” sÃ¥g ut, och man frÃ¥gade om vilken wealth distribution  de ansÃ¥g vara idealt.

Resultat: Samtliga svarade fel pÃ¥ första frÃ¥gan. Alla gissade förstÃ¥s att det finns stora skillnader, men en “typisk” gissning var att den 20 rikaste procenten av befolkningen äger 60 procent av tillgÃ¥ngarna och att de 40 fattigaste procenten äger 10 procent. Inget konstigt med det, det är inte lätt att gissa rätt pÃ¥ procenten, men här kommer det spännande:

På den andra frågan svarade nämligen en stor majoritet inom samtliga grupper som deltog i undersökningen att det bör finnas skillnader i ett samhälle, men att de bör vara betydligt mindre än de är idag: 30 procent till de rikaste 20 procenten, 25 procent till de fattigaste 40 procenten av befolkningen tyckte man var en lagom fördelning.

Norton och Ariely sammanfattar:

“In fact, Americans reported wanting to live in a country that looks more like Sweden than the United States.”

Och till sist: “Rather, they [Americans] seem to favor policies that involve taking from the rich and giving to the poor.”

Jag försöker se hur man kan se detta överraskande forskningsresultat i ljuset av förra veckans val, om det kanske fanns något i valresultatet som antydde att en stor del av den amerikanska befolkningen hyser dessa Robin Hood-liknande åsikter, men jag har inte lyckats. Att en majoritet av väljarna skulle vilja ha någon form av omdistribuering av ekonomiska tillgångar är förmodligen det absolut sista en eftervalsanalys skulle kunna komma fram och då bara med en mycket stor portion god fantasi.

Ja, och om man då till sist ger sig på att läsa kommentarerna (vilket man generellt sett bör undvika eftersom kommentarerna i tidningar lätt kan få en att tappa tron på mänskligheten) där Norton och Arielys inlägg såvitt jag läst slaktas jäms med fotknölarna så, ja, inte vet jag.

Obegripligt, spännande men helt obegripligt I tell you.

Efter att umgÃ¥tts med ett gäng härliga människor, druckit en gin&tonic och ätit det som med all sannolikhet mÃ¥ste vara universums godaste Chinese chicken salad pÃ¥ Katsuya i Brentwood Ã¥kte jag hem och tittade pÃ¥ Lawrence O’Donnell.

Fick veta att det finns en Tea Party Coloring Books for Kids som jag förstÃ¥s blev nyfiken pÃ¥ och genast ville beställa, men pÃ¥ Amazon skulle leveransen ta 1-2 mÃ¥nader. Inte sÃ¥ konstigt kanske, mÃ¥larboken utgör, enligt en entusiastisk reviewer (fem starka stjärnor) “an honest, educational product that explains to children and parents a part of todays political climate.” Därmed är det högst troligt det närmaste en nedskriven, sammanhÃ¥llen programförklaring the Tea Party har kommit och dÃ¥ kan man ju förstÃ¥ att intresset är stort och leveranstiden lÃ¥ng.

Inspirerad av intervjun med Matt Taibbi, och för att jag är intresserad av ämnet (jag missade Beverly Hills Tea Party get together häromdagen, hur klantigt var inte det?), läste jag också Taibbis artikel i Rolling Stone Magazine i samma ämne: Tea & Crackers: How corporate interests and Republican insiders built the Tea Party monster.

Möjligtvis inte den mest balanserade artikeln, men rolig och informativ.

En av Taibbis slutsatser är att tea-party anhängare, förutom att de är “flat-out batshit crazy” ocksÃ¥ drivs av en längtan att vrida tillbaka klockan, till en tid dÃ¥ allt var enklare, mer begripligt:

At times, their desire to withdraw from the brutally complex global economic system that is an irrevocable fact of our modern life and get back to a simpler world that no longer exists is so intense, it breaks your heart.

Jag lyssnade pÃ¥ Nya VÃ¥gen i morse, som bland annat handlade om TV-programmet “Kungarna pÃ¥ Tylösand.” “Höstens snackis” enligt programledaren eftersom dess enda ambition är att visa unga människor som super, ligger och slÃ¥ss. Provokativt? Omoraliskt? Bara oändligt tröttsamt och ointressant och, som Elin Grelsson pÃ¥pekade i programmet, inte provokativt alls?

Om det kan man diskutera, men i dessa nya tider tyckte jag att det saknades ett perspektiv på programmets eventuella kvaliteter, nämligen svenskheten. Var det bara jag som saknade Jimmie Åkesson i radiostudion?

Tänk vilken intressant kulturpolitisk diskussion det hade kunnat bli,  för vad är väl svenskare än att supa, ligga och slåss? Det sitter liksom i vår ryggmärg: vår svenska vis-skatt är ju i stort sett uppbyggd kring dessa teman, svenska filmmakare har varit bland de första att visa nakenhet och sex (om än på ett oändligt mer intelligent vis), och så har vi ju det svenska lämmeltåget till Mallis och Ibiza, där vi i stort sett inte gör annat än super, ligger och emellanåt också slåss, i alla fall inte om man får tro ortsbefolkningen och det tycker jag nog att man kan göra i det här fallet.

Dessutom, ser jag pÃ¥ Nya vÃ¥gens hemsida, är tjejerna i programmet blonda och det gör programmet ännu svenskare. Numera finns det förstÃ¥s svenska tjejer som inte är blonda, men de är ju oftast “andra generationens invandrare” och därför inte svenska i sverigedemokratisk mening, möjligtvis “svenska.” Eller “svenska medborgare” som man brukar säga när man vill att läsaren ska förstÃ¥ att det är en “svensk” och inte en storsvensk vi pratar om.

Det hade varit spännande att resonera om de här sakerna med Jimmie. Jimmie gillar sÃ¥nt som är svenskt och eftersom innehÃ¥llet i “Kungarna…” verkligen visar svensk kultur i sin renaste form, skulle man dÃ¥ inte kunna tänka sig att programmet borde fÃ¥ statligt kulturstöd? DÃ¥lig tv? Äh, det handlar inte om det, det är svensk tv. Visserligen är det en aning provokativt, rentav demoraliseranade, och sÃ¥nt gillas inte i det nya Sverige, men om deltagarna är mer pÃ¥klädda mellan sexakterna, företrädesvis i färgglada landskapsdräkter, kanske man i alla fall delvis skulle kunna komma runt det problemet.

Vad tycker du, Jimmie?  Se till exempel den här reklamfilmen, gjord av megareklamfilmsföretaget Traktor, en film som förenar våra äldsta och finaste traditioner: IKEA och midsommar. Filmen synliggör också på ett fint sätt vad jag menar med tesen att supa, ligga och slåss är en svensk tradition som har anor långt tillbaka i tiden och som vi, i det nya Sverige, ska värna om.

Jag tror att Jimmie gillar “Kungarna…” Jag tror att i framtidens Sverige kommer det att bli mer supa, ligga och slÃ¥ss med bräkiga svenska pojkar i kotlettfrisyr pÃ¥ bästa sändningstid, i kanal 1 efter nyheterna och vädret. En del av oss kanske ställer oss lite tveksamma till det sÃ¥här inledningsvis, tycker det är usel tv helt enkelt, men dÃ¥ är det viktigt att ha i Ã¥tanke att det är graden av svenskhet som är den mätsticka vi bör använda oss av i framtiden när vi bedömer allt frÃ¥n tv-program till människors kvaliteter. Svenskt är bra.

Det säger Jimmie och Jimmie valdes in i den svenska riksdagen i söndags, inröstad av nästan sex procent av befolkningen.

Om man inte gillar “Kungarna…”, om man för all del inte har nÃ¥gra problem med att fylla, sex och slagsmÃ¥l visas i tv men inte just i det här oändligt tröttsamma formatet, svenskt eller ej, sÃ¥ kan man alltid byta till kanal 2. Där kommer det med all säkerhet att visas nÃ¥got helt annat med anknytning till den svenska kulturskatten. Kanske en dokumentär om hembygdsmuséernas historia? Kanske nÃ¥got i utbildningssyfte, nÃ¥got om hur man tillverkar vadmal? Kanske en repris pÃ¥ nÃ¥gon gammal melodifestival? Den svenska förstÃ¥s, inte den där en drös svartmuskiga européer medverkar. NÃ¥n jävla ordning fÃ¥r det väl vara.

Satt i solen hemma hos kära vänner och pratade politik igår. Vi var som en liten Bellmanhistoria där kring bordet: det var greken, belgaren, svensken och amerikanen, med det undantaget att vår diskussion inte hade något roligt Bellmanhistorieslut. Den slutade bara med ett stilla sörplande av de sista kaffedropparna och några dystra suckar över sakernas sorgliga tillstånd i våra respektive länder.

Känner mig mest bara dyster idag ocksÃ¥. Har inte gjort nÃ¥got produktivt alls, bara druckit alldeles för mycket kaffe, ätit upp ungarnas överblivna födelsedagsgodis och inte lyckats ta mig in pÃ¥ USCIS hemsida för att börja med ansökan om amerikanskt medborgarskap. Ansökan har inte pÃ¥ nÃ¥got vis – som man kanske skulle kunna tro – nÃ¥got att göra med det svenska valresultatet och inte med att det finns människor som tycker att Sarah Palin borde bli vÃ¥r nästa president heller. Eller förresten, det har det kanske, det kanske har allt med just precis det att göra.

Letade efter artiklar om valet i L.A. Times, med sökord “Sweden” hittade jag  en artikel frÃ¥n oktober 2009, som handlade om hur Stockholm löser det lokala kaninöverskottet genom att forsla dem till okänd ort nÃ¥gonstans i mellan Sverige där de bränns upp och pÃ¥ detta vis kommer till användning för uppvärmning av hus.

Tänk det hade jag ingen aning om, men nu vet jag, för det lät så märkligt att jag läste hela artikeln. En nyhet så god som någon denna dag.

ApropÃ¥ att bränna kaniner sÃ¥ har vi numera gÃ¥tt in för att äta mer vegetariskt i detta hushÃ¥ll. Alicia vill inte äta kött längre, och eftersom jag är vegetarian i tanken – djurhantering, resursslöseri, det vanliga eländet – men inte i handling sÃ¥ är det en alldeles utmärkt spark i häcken pÃ¥ mig. Vi hjälps Ã¥t att tvinga i oss broccoli och andra illasmakade grönsaker och förra veckan när vi handlade mat tillsammans köpte vi bÃ¥de bönor och linser som vi nu ska klura ut vad vi ska använda dem till.

Ja, det var väl allt då. Bättre än så här blir det inte idag.

Eller förresten så var jag på kräftskiva i lördags. Mycket trevligt på alla sätt och vis och maten var alldeles underbar. Till och med IKEA-kräftorna fick godkänt. Här är ett par bilder från den kvällen bara för att det känns bra att avsluta i en mer positiv stämning. Allt kan bli bättre och de kloka är fler än de korkade, de kloka måste bara bli bättre på att göra sig hörda.