Ingegerd Landström

…men titta vad som kom istället:

Min allra första California Poppy! Jag trodde jag hade planterat dem för tätt och att det bara skulle bli en massa blad och det var lite ledsamt. Jag tror fortfarande jag har planterat dem för tätt, men det spelar ingen roll: de tänker blomma i alla fall. Och idag fyller min fina storasyster år, så den här får du Stina!

Förlåt, jag hinner inte skriva så mycket just nu, jag reser land och rike runt på jakt efter kaliforniska plantor att plantera i vår lilla rabatt. Efter en dryg veckas intensivt letande har jag åstadkommit detta:

Impressive? Not so much, no. Det är inte alldeles enkelt att hitta inhemska plantor ska jag säga (eller ute i skogen finns de ju överallt förstås, men de får man inte ta hur som helst och dessutom finns det inga skyltar som talar om vad de heter och hur de ska skötas), och det är definitivt inte så enkelt att hitta sådana som trivs i halvskugga och i en viss typ av jord och som passar bra ihop och inte blir så stora så att de tar över vårt lilla hus.

De här plantorna som snart ska grävas ner i rabatten köpte jag igår på Theodore Payne Foundation i Sun Valley. De ha ett ett helt ok  utbud och allt var så pedagogiskt beskrivet och förklarat att jag ville gråta av tacksamhet, men så var det det där med solen. De flesta inhemska plantor behöver mycket sol och framsidan av vårt hus ligger i skugga en stor del av dagen tack vare grannens enorma, mycket fula, granliknande träd. Vi ska inleda förhandlingar om beskärning med grannen vid något lämpligt tillfälle, men just nu är det skugga som gäller.

Under helgen var vi i Santa Barbara och jag och min naturälskade svåger passade på att besöka Santa Barbara Botanic Garden, som enbart har kaliforniska växter och träd. Vi hade lite bråttom och hann inte se allt och jag glömde bort att fota, men det är ett alldeles fantastiskt ställe. De säljer plantor där också, och hade jag bara kunnat bestämma mig för vad jag ville ha så hade min rabatt varit knökfull idag, men så blev det inte.

Santa Barbara förresten, det är en märklig stad. Lite för snygg för att vara på riktigt, är den inte? Allt är så pittoreskt, alla byggnader är så fräscha och nymålade och matchar varandra, flaggorna vajar, vägskyltarna är så stiligt utformade och så bergen runtomkring. Det är lite Disneyland över det hela, är det inte?

Main Street, Disneyland?

Titta här då, vilken fin rabatt vi har. Inga gamla trötta växer och rötter, ny, näringsrik jord, fin liten stenkant, fin liten grusgång som knastrar precis som den ska när man går på den. Lite svart papper som ligger och skräpar bredvid väggen bara, men det ska vi skära bort.

Nu fattas det bara blommor. Och eftersom jag har en vision om att enbart ha native plants i vår trädgård så åkte jag till en nursery (plantskola?) ute i Moorpark som enbart har native plants. Matilija Nursery hette det och en mycket liten del av detta ställe såg ut så här:

Ja, den var kanske inte så vidare bra just den bilden, men jag hoppas att man kan få en liten aning om dels hur stort det där stället var, dels hur små och oansenliga plantorna var. Pinnar som stack upp ur krukorna bara, hur skulle jag kunna bilda mig en uppfattning om hur de kommer att se ut i min rabatt om ett år? Plantorna var dessutom uselt märkta och jag gick där med min nya bok om native plants och försökte klura ut vad de olika pinnarna hette, men det var omöjligt.

Mannen som arbetade där föreslog att jag skulle köpa en annan bok, en med mer bilder, och så föreslog han att jag skulle börja med att åka till Santa Barbara Botanical Gardens, som tydligen specialiserar sig på native plants, för att lära mig lite mer. Jag ville föreslå honom att han kunde ju börja med att sätta namn på sina jäkla pinnar så blev det lättare för hans kunder att hitta, men det gjorde jag förstås inte.

Istället åkte jag hem, ganska modfälld, för jag hade sett fram emot att plantera blommor på en gång. Nu har jag beställt en annan bok, en med väldigt många bilder, och så får jag väl åka iväg till någon botanisk trädgård, och så småningom blir det säkert en fin rabatt med blommor i.

I väntan på blommor så gläds jag åt detta:

En liten vacker röd tomat! Max och Erik cirklar runt den, båda vill äta den allra första, men jag vaktar över den som en hök och den som så mycket som petar på den får inte spela Wii på en månad. En riktigt solig dag till, kanske två, sedan ska vi ha skördefest.

Vi har också, så sent som igår kväll, köpt och installerat denna blåa tingest:

Med den ska vi ta tillvara regnvatten har vi tänkt, men den är ju löjligt liten och kommer varken att göra till eller från. Tunnan fylldes upp under natten när det regnade och nu behöver vi fler. Mannen som vi köpte den av hade fyra enorma vattentankar i sin trädgård. Han berättade att han också börjat med en sån tunna, men sedan liksom växte det och han blev mer och mer besatt av att ta tillvara vatten och nu står han där med vattentankar som tagit över hela hans trädgård. Han behöver väl knappt något vatten längre för han får inte plats med någon gräsmatta. Jaja, detta trädgårdsarbete.

Jose, trädgÃ¥rdsmästaren, kom förbi en sväng idag. Och som han skrattade: “That´s a lot of digging, what are you doing?” frÃ¥gade han medan han skrattade. “No one does that kind of work around here you know. Not in this area.” Mer skratt.

Jag tänkte att han har ju rätt i det. Man ser aldrig någonsin någon gräva i trädgården här. Eller kratta löv. Eller ens blåsa bort löv med hjälp av en mycket högljudd maskin. Fysiskt arbete, i synnerhet inte trädgårdsarbete, är helt enkelt inte ett jobb för en vit medelklassamerikan som tjänar bra med pengar.

Nu har mina grannar sett mig gräva och hacka där ute i flera dagar, så jag misstänker att de har bildat sig en uppfattning om mig som, well,  lite märklig. Det är väl ok, det kan jag ta.

Förresten har jag hört talas om att grannen tre hus längre nerÃ¥t gatan, Alice heter hon, är “the compost queen” och att hon dessutom har gjort om hela framsidan av huset till ett trädgÃ¥rdsland. Jag har inte sett det för det är inte sÃ¥ bra insyn till hennes hus, men det lÃ¥ter alldeles fantastiskt spännande.

Jag ska ta ett snack med Alice endera dagen. Få en lektion i kompostering och lite inspiration till ett rejält trädgårdsland. Tänk om jag skulle harva upp ett norrländskt potatisland på trädgårdsmattan framför huset helt enkelt. Show them!

(Den där trucken var full med jord i morse. Nu har jag tömt den. Jag och Jeff har tömt den. Det regnade hela tiden.)

Ok, jag kanske inte har de där gröna fingrarna som jag så gärna vill ha, men ingen ska i alla fall påstå att jag inte försöker. Jag tar livet av blommor och odlar nya med samma energi och nu när min senaste besprutningsomgång resulterade i att vår stora trädliknande buske dog en plötslig död, har jag börjat om igen. Nya fina små plantor i varje kruka och mina mesta darlingar är de här California Natives (till höger). De tycker egentligen inte om vår uteplats, alldeles för litet sol anser de och avlider resolut när jag försöker odla dem, men jag ger inte upp för jag vill så gärna att de ska trivas hos mig.

Det där med att jag tar livet av blommorna är ju inte alldeles sant, åtminstone är det inte min avsikt. Men jag avskyr,verkligen avskyr, ohyra och av någon anledning hittar en hel del olika typer av ohyra till vår lilla uteplats.

Vårt citronträd, till exempel, fick små vita klumpar överallt och jag ville inte bespruta det så jag höll på i ett helt år med att torka bort det vita klegget med jämna mellanrum. Men under sommaren hade klumparna fått ett definitvt övertag och jag bestämde mig för att pröva någon slags spray, vilket resulterade i att klumparna dog och citronträdet med dem.

Likadant med vår finaste trädliknande buske, som hade vuxit sig så hög att den nästan nådde över muren. Den blev till sist översållad med små, vidriga kryp, sprayen åkte fram och busken dog (ja, det var samma besprutningsmedel och man kan tycka att jag borde ha lärt mig något av citronträdets öde, men det hade jag visst inte).

Ibland dör blommorna av någon synbar anledning alls. Ibland är det vår sommarvattnare som inte har rikigt koll på läget.

Hur som helst, nu har vi det fint i vår trädgård för några månader framöver och snart ska vi odla morötter och tomater och anlägga en mycket liten och anspråkslös kryddodling. Det blir fint det.

“”SÃ¥ brukar personen som packar mina varor alltid frÃ¥ga pÃ¥ Ralphs innan de pÃ¥börjar själva packandet. Jag tror att det är för att det är sÃ¥ mycket enklare att packa i plastpÃ¥sar, de hänger bättre till pÃ¥ varudisken, är mer lättillgängliga. Papperskassarna kräver större ansträngning och tar längre tid.

Jag brukar alltid svara “no, can I have paper, please”, pÃ¥ deras frÃ¥ga. Men ibland, inte sÃ¥ sällan faktiskt, är papperskassarna slut och dÃ¥ kommer man hem med en halv Ã¥rsförbrukning flimsiga plastkassar istället. Det ryms nämligen i snitt fyra medelstora matvaror i varje pÃ¥se och dessutom anses en del varor vara sÃ¥ tunga att de behöver dubbla plastpÃ¥sar.  En stor dunk mjölk till exempel, fÃ¥r ensam ta tvÃ¥ plastpÃ¥sar i ansprÃ¥k.

Medan man står där i köket och blickar ut över sitt plastberg kan man om man vill begrunda följande fakta som jag hittat hos organisationen 1 Bag at a Time:

Los Angeles County förbrukar 6  miljarder plastpåsar per år. Fem procent av dem återvinns;

USA förbrukar 380 miljarder  plastpåsar varje år;

Att tillverka 17 plastpåsar kräver lika mycket bränsle som att köra en bil 1 mile (1.6 kilometer).

På  1 bag at a time får man dessutom veta att papperskassar inte heller är särskilt bra och att man förstås helst ska använda sig av tygpåsar som räcker hur länge som helst. Sådana kan man händelsevis beställa på 1 bag at a time.

Nu har jag gjort det och det ska bli spännande att se vad personalen pÃ¥ Ralphs kommer att säga när jag drar fram mina kanvasväskor, de kanske tycker att det är hur omständigt som helst och vägrar. DÃ¥ ska jag titta strängt pÃ¥ dem och svara, “Fine,  I’m a swede you know, I used to shop at ICA. I can pack my own bags.”

Huh? sa jag när jag, strax efter att vi flyttat hit, fick höra att det finns en flod i Los Angeles. Jaså finns det? Den har jag aldrig sett.

Men visst finns det en flod i Los Angeles, den hamnar  bara inte på någon top-ten lista över lokala turistattraktioner. Så här ser den ut mest hela tiden:

En tämligen ledsen, betonginramad flod alltså, som inte gör någon människa eller minsta  grodyngel glad.

Men nu stundar ljusare tider. I dagen LA Times kan man läsa att nu finns det för första gÃ¥ngen ett konkret förslag – the Los Angeles River Revitalization Master Plan – för hur LA River ska bli en levande flod igen. Visserligen saknas i stort sett de 2 billioner dollar som krävs för att planen ska kunna realiseras, men i alla fall, det finns en plan och Borgmästare Villaraigosa tycker om den.

Tänk om jag fÃ¥r gÃ¥ med mina barnbarn längs en grön och vacker flodkant och utbrista med knarrig stämma, ” ja du lilla vän, när mormor var ung, dÃ¥ fanns det bara betong här…”

Spännande, spännande, det kommer mer om LA River en annan gång.