Ingegerd Landström

"Varför fotar du slum?" frågade Jeff när han tittade igenom mina foton som hastigast, på jakt efter födelsedagsbilder till farmor.

"Slum?" sa jag, det där är väl inte slum. Det där är gränden där jag alltid brukar parkera när jag åker till Santa Monica och den där fasaden är så fin."

Jag tycker om gränder. Jag tycker om att hitta en och annan skärva av det som varit i en stad som sägs sakna en historia, som bara strävar framÃ¥t och uppÃ¥t utan att se sig om. Det finns visst en historia – inte sÃ¥ lÃ¥ng kanske, men i alla fall – och delar av den kan man hitta i gränderna, bland alla gamla fasader som ingen just brytt sig om att renovera eller mÃ¥la över eller riva ner och bygga nytt.

Jag tycker om gränder därför att de där trötta och flagnande fasaderna ibland kan få mig att känna mig lite mer hemma i en stad som jag fortfarande, efter att ha bott här i drygt fyra år, sällan känner mig särskilt hemma i. Vars dörr jag tycker att jag ofta står utanför och knackar på, undrandes hur man bär sig åt för att släppas in. Inte så att jag inte trivs, det gör jag väl. Mer eller mindre. Just nu mindre. Då är det bra med gränder.

Det här är litet märklig tycker jag. PÃ¥ Pierce Bros Westwood Village Memorial Park, i hörnet av  Glendon Avenue och Wilshire Blvd och omgiven av höghus, parkeringsgarage, samt vÃ¥rt lokala bibliotek, ligger Marilyn Monroe begraven.  Om man inte tittar noga sÃ¥ ser man inte ens att det finns en begravningsplats där, infarten är densamma som den till parkeringshuset och det finns inga skyltar som talar om vart man ska gÃ¥.

Marilyn Monroe's grav (krypta heter det kanske?), ligger längst bort i hörnet p bilden, bakom granen. Ingen storslagen gravplats med massor av blommor, nallebjörnar och kuddar i form av hjärtan, bara en liten ansprÃ¥kslös platta med hennes namn, Ã¥rtal och en bukett med blommor. Det enda som skiljer hennes gravplats frÃ¥n de intilliggandes är att den är litet  mörkare, (miss) färgad av alla kyssar den fÃ¥tt motta under Ã¥rens lopp.

Här vilar också Burt Lancaster, Roy Orbison, Dean Martin, Natalie Woods, Jack Lemmon, Billy Wilder, Dorothy Stratten, Carl Wilson och Truman Capote.

 Det är kanske inte sÃ¥ konstigt att alla gamla filmstjärnor begravdes just här; Westwood var ju faktist Moviemecka en gÃ¥ng i tiden och fortfarande stÃ¥r filmpremiärerna som spön i backen.  Men nu ser deras gravar och hela begravningsplatsen litet malplacerade ut, inklämda som de är mellan  affärs- och lägenhetskomplex i stÃ¥l och glas och alldeles intill en ständigt brusande Wilshire blvd.

De kunde väl ha fått det litet lugnare, tycker jag.

Ps. Ett boktips inför hängmattan: Blonde, av Joyce Carol Oates. Inte en biografi om Marilyn Monroe, men väl en roman baserad pÃ¥ hennes liv.  En kanonbra roman. 

Bokfestivalen var det ja, eller för att vara exact: LA Times Festival of Books. Går av stapeln varje år på UCLA campus, massor av utställare, massor av seminarier och paneldiskussioner om en massa intressanta saker. I år var jag förutseende och bokade biljetter i tid.

Så under helgen har jag fått, inte en pistolkolv tack och lov även om jag kanske förtjänade det, men en tung litterär klubba i huvudet och det går ju inte att sammanfatta allt det på något vettigt sätt. Jag har bläddrat i massor av böcker förstås. Jag har lyssnat på Kirk Douglas som är 90 år gammal vid det här laget och som pratade om sina kompisar John Wayne och Burt Lancaster. Jag stiftade bekantskap med T.C. Boyle, han bad om ursäkt för att han inte hade någon ny bok att presentera, men som kompensation hade han skrivit en novell för det här tillfället, Beat, som han läste upp. Jag har inte riktigt hämtat mig ännu. T.C. Boyle! Ralph Nader, sympatisk som få, har inte bestämt sig för om han ska ställa upp nästa år eller inte. Mr Nader, if you do, you have my vote.

Joe Mathews, reporter på LA Times, har följt Arnold Schwarzenegger i några års tid och konstaterade, förutom en massa andra intressanta saker, att han aldrig träffat på någon som är så mån om att synas och höras. Varje gång Mathews publicerade något i LA Times hörde Schwarzenegger av sig, aldrig någonsin för att irågasätta eller kritisera det han skrivit, men för att fråga varför om varför han inte skrivit mer, varför han utelämnat saker som Schwarzenegger tyckte borde ha inkluderats. En gång ringde han för att fråga varför det inte stod något i tidningen om honom alls den dagen, varpå Mathwews svarade, halvt på skoj, "Well, Mr Governor, it seems like you didn't make any news today."

Lång paus följde. Därefter (läses förslagsvis högt med tjock österriskisk accent):

"Joe. I make news every day."

Arnold, Arnold, din gamle actionhjälte

Dessutom, häftiga debatter om allt från religionens roll i det amerikanska samhället, till abort, till hur New Orleans övergivits politiskt efter Katrina, till lokalpolitik i Los Angeles. Och som grädde på moset: Angelina Ballerina, trolleriföreställning och mycket glass.

På söndag kväll kraschlandade vi i soffan, alla fem. Pizza och film och fötterna i högläge.

Alltså, detta med att småprata med sin frisör, det är verkligen inte alldeles enkelt.

Vad säger man till exempel när ens frisörska berättar om alla ställen på kroppen där hon har grått hår (och det är inte främst på huvudet kan jag meddela)? Eller när hon berättar om sin pojkvän som numera bara är vän, eftersom han inte vill ha sex med henne längre, men inte vill sluta träffa henne och sedan vill veta vad jag tror om det? Eller när hon berättar om en gammal kollega till henne som en gång i tiden jobbade på ett ställe i Hollywood som hette "Shave the Beaver" (yep, det är precis det ni tänker er) och om hur det gick till på detta fina etablissemang? Eller när hon vill veta hur det egentligen är med det där med "free sex" i Sverige?

Alltså, jag är inte särskilt pryd, det är jag inte. Men vissa saker pratar man med sin hårfrisörska om, andra saker inte. Vissa ämnen borde kanske hårfrisörskor inte diskutera så frikostigt med sina kunder? Borde det inte finnas någon enkel, informell regel om lämpliga samtalsämnen i en frisörsalong, för allas bästa?

Jag undrar vad Magdalen Ribbing skulle ha att säga i den här frågan?

på väg tillbaka till bilen efter teatern gick sex-åringen framför mig och pratade med sin klasskompis.

– Oh, there's a homeless guy, we have to give him some money, sa klasskompisen.

РWho are you talking about? fr̴gade sex-̴ringen.

– That guy over there. He's homeless, can we give him some money?

– Well, how do you know he's homeless? Just because he has dark skin doesn't mean he's homeless.

– No, no, I know. But he has a…you know…what do you call that thing he's pushing?

– A shopping cart?

– Yeah, he has a shopping cart. So he's homeless.

– Oh yeah.

Huh? sa jag när jag, strax efter att vi flyttat hit, fick höra att det finns en flod i Los Angeles. Jaså finns det? Den har jag aldrig sett.

Men visst finns det en flod i Los Angeles, den hamnar  bara inte på någon top-ten lista över lokala turistattraktioner. Så här ser den ut mest hela tiden:

En tämligen ledsen, betonginramad flod alltså, som inte gör någon människa eller minsta  grodyngel glad.

Men nu stundar ljusare tider. I dagen LA Times kan man läsa att nu finns det för första gÃ¥ngen ett konkret förslag – the Los Angeles River Revitalization Master Plan – för hur LA River ska bli en levande flod igen. Visserligen saknas i stort sett de 2 billioner dollar som krävs för att planen ska kunna realiseras, men i alla fall, det finns en plan och Borgmästare Villaraigosa tycker om den.

Tänk om jag fÃ¥r gÃ¥ med mina barnbarn längs en grön och vacker flodkant och utbrista med knarrig stämma, ” ja du lilla vän, när mormor var ung, dÃ¥ fanns det bara betong här…”

Spännande, spännande, det kommer mer om LA River en annan gång.