Ingegerd Landström

Midsommarafton idag. Mina pojkar spelar hockey, try outs for the traveling teams. Nervöst, alla föräldrar ser allvarliga ut. Alla barn jobbar sÃ¥ hÃ¥rt. Jag vill tänka att det inte spelar nÃ¥gon roll, men sÃ¥ ser jag hur nÃ¥gon av dem slöar till och jag vill ropa “Kom igen nu för fasen, visa vad du kan!! Jag sneglar pÃ¥ tränarna, vill förvissa mig om att de sÃ¥g den snabba dribblingen, det snygga mÃ¥let. Jag vill att de ska vara bäst! SÃ¥ lätt är det att förvandlas till en galen hockeymorsa. Gillar inte det riktigt.

Ã…, lugnet.

Ett barn på kalas.

Ett barn på play date.

Ett barn hemma med två kompisar.

Ibland kommer det en pojke och ber mig trycka fast en arm på en legogubbe, de är lite trixiga att få dit.

Annars: Kaffe. Dator. Lugn.

NÃ¥gra minuter till. En halvtimme kanske om jag har tur. Ahh.

Pojkarna sprang ut och spelade lite hockey på morgonen, som vanligt. De lämnade verandadörren öppen, också som vanligt.

Tänkte be dem stänga efter sig, men det var så varmt i morse. Den fick stå öppen.

Men så kom jag att tänka på råttan jag såg igår och stängde.

Men så kom jag att tänka på det mountain lion (puma? Eller bara bergslejon) som setts ströva omkring i stan i morse. Tänkte att om det kastar sig över mina pojkar så måste jag höra dem. Öppnade igen.

Men råttan då?

Äh. Jag ropade in dem istället. Tidig frukost och sen skolan. Nu sitter jag här med stängd dörr och spanar efter råttor på verandan. Puman är förmodligen redan infångad.

Jag blev så glad när jag förstod att det inte alls tar fyra timmar till Palm springs, det tar bara två. Lite drygt.

Hade dock inte räknat med trafiken, trodde i min enfald att det inte skulle vara någon, klockan är ju trots allt elva på kvällen.

Men trafik är det och här sitter vi. Med kissnödiga barn. Snart en timme försenade. Livet är en kamp, som min lilla mamma brukar säga.

Nurse: How old are you?

Me: 42.

Nurse: You look good for your age.

Me: Thanks.

“For my age?”

“You look good” would have been a compliment.

The “for your age” made me feel, well, old. For my age.

Vi ska åka bort över helgen, till Palm Springs. Vi åker hemifrån efter klockan åtta ikväll, när Alicias generalrepetition av  kommande rockbandsföreställning och Eriks sista hockeyträning före Playoff nästa helg är avklarade. Hur länge tar det att köra till Palm Springs, fyra timmar? Vi kommer väl fram nån gång på natten. På lördag ska vi bada, bada, bada. Antar jag, vad annat gör man i Palm Springs med tre barn och två medelålders släktingar när man har exakt en lördag på sig? På söndag morgon tar Jeff ett tidigt flyg till östkusten för att hinna till konferensen som börjar på måndag morgon. Ungarna och jag tar ett morgondopp i poolen, säger hejdå till släktingarna och kör hem för att hinna fram till Alicias andra generalrepetition (ja, de har två) och Max sista hockeyträning före playoff hockeyn nästa helg.

Känner mig lite kluven inför det här. Vet inte riktigt hur vi tänkte. Förmodligen inte alls.

Matchen igår kväll blev en lugn historia. Merparten av gästerna höll på Boston, några på Vancouver, någon på båda lagen. Men eftersom samtliga gäster egentligen är hard core L.A. Kings fans och eftersom L.A. Kings för tillfället spelar golf istället för hockey så var stämningen tämligen avslappnad.

Det grillades. Det sågs på hockey. Det spelades en hel del hockey. Alla var nöjda och glada.

Tänk en final med L.A. Kings tillsammans med dessa människor. Förtvivlan, eufori och en och annan hjärtinfarkt. En vinst, visst, härligt. Men en förlust och vi hade haft vårt eget lokala lilla upplopp. Och sedan flera dagars sorgearbete på det.

Nej, det var bättre så här. Rolig hockey, rolig fest, ingen baksmälla.

ApropÃ¥ matlagning ja. När vÃ¥ra förstaklassare brassade pÃ¥ med ett morsdagskalas för oss för nÃ¥gra veckor sedan sÃ¥ ingick i firandet ett slags  “This is my mom” formulär. Alla barn hade fyllt i lite basic information om sin mamma, typ “Min mamma är roligast när hon…” och “Min mammas favoritfärg är…” och sÃ¥ läste de upp det de skrivit för klassen och för alla församlade mammor.

PÃ¥ “Min mamma tycker om att…” skrev cirka 90 procent av barnen “laga mat.” AlltsÃ¥: “My mom likes to cook.”

Aah, tänkte jag, så lite de förstått av världen, dessa små aningslösa ettagluttar.

Att vi alltid gör det innebär inte på något vis att vi tycker om att göra det.

Nu pÃ¥ fredag är det farsdagskalas. Jag ser fram emot att höra vad de berättar om deras pappor. “My dad likes to…cook?”

Andreas Nordström på tidningen City intervjuar Jan Arnald (alias deckarförfattaren Arne Dahl). Fin intervju. Men så, ett påhopp,  sådär i förbifarten:

– Stockholm verkar ha mÃ¥nga romantiska kvalitéer. Folk pratar om ”vattnet” och ”skönheten”. Ingen skulle komma pÃ¥ tanken att bli poetisk när man beskriver Los Angeles.
– Nä! Och inte när det gäller Berlin, heller. Då handlar det snarare om en sunkromantik.

Sunkromantik. Stackars vår missförstådda stad. Jag återkommer med poetiska beskrivningar av Los Angeles. Ta fram näsdukarna.

Min dotter vill bli vegetarian. Sedan förra sommaren, efter att ha sett  en annons om hästkött till salu och efter efterföljande samtal om köttätande och djurhantering, har hon inte ätit gris- och nötkött. Vi kom överens om att hon skulle trappa ned, inte bara sluta med allt kött nu och genast utan faktiskt lära sig att äta grönsaker först. Äta måste man ju, trots allt.

Nu har vi trappat ner i nästan ett års tid. Det har gått långsamt och det har varit mitt fel (well, Jeffs också eftersom han utgör den andra personen i familjen som får hantera en gasspis, men han är inte så himla intresserad av just matlagning vilket är en närmast oändlig källa till konflikter i vårt förhållande, men det är en annan historia).

Det har varit mitt fel eftersom ansvaret för matlagning i huvusak vilar på mig och jag avskyr vardagsmatlagning. Åh, det monumentalt tråkiga i att varje dag lägga ner tid på att planera, handla och sedan laga maten. Alla är hungriga, alla är trötta, vi har med stor sannolikhet just kommit hem från någon träning av något slag, och så ska jag ställa mig och laga mat. Igen och igen och igen. Och igen.

Jag tycker inte om att spendera tid på att hitta nya spännande recept (men det är klart jag gör det ibland, jag är ändå en någorlunda ansvarsfull moder). Vet ni hur många recept man måste leta efter för att ställa om till vegetarisk kost för en unge som inte är särskilt förtjust i grönsaker? Det är många, kan jag meddela.

Så vi äter mer vegetariskt nuförtiden, men det har varit en ganska planlös och sporadisk omställning. Jag har inte lärt mig så mycket om vegetarisk kost som jag borde ha gjort, har inte lagat så mycket vegetariskt som jag borde ha gjort, och det har jag förfärligt dåligt samvete över. Ett par gånger i veckan kanske, ibland fler, men ett par gånger i veckan gör ingen vegetarian. Jag tycker att det är strongt av min unge att ta ställning och jag stödjer henne till 110 procent, men jag har inte orkat fullfölja. Dessutom saknar tre av familjemedlemmarna min dotters moraliska resning och vill gärna fortsätta äta kött, vilket gör allting ännu lite krångligare.

Men nu, nu har hon läst Jonathan Safran Foers Eating Animals och nu är det slut med nedtrappning tycker hon, nu är det no more kyckling, kalkon eller fisk i hennes diet. Jag får vara glad om hon fortsätter med ägg och mjölk.

SÃ¥ nu är det akut vegetarisk matlagning som gäller. Vegetarisk lunchlÃ¥da varje dag. “Jag kan inte mamma, jag kan inte” säger hon olyckligt när jag föreslÃ¥r kyckling och ja, det fÃ¥r jag väl respektera. SÃ¥ gott det gÃ¥r. Kanske hon lugnar ner sig lite om nÃ¥gon dag, förstÃ¥r att nedtrappningen mÃ¥ste fortsätta, om än i snabbare takt.

Hur det än är med den saken så har det inträffat en dramatisk upptrappning av våra vegetariska ambitioner. Receptletande. Näringslära. Testande av maträtter, vem äter vad och inte. Så många matrelaterade aktiviteter, ännu mer  än tidigare.

Jag blir galen.