Ingegerd Landström

På besök i Alicias blivande middle school, eller Junior high som det visst också heter. Min lilla, lilla unge ska börja junior High, tänk det. Det är en förfärligt stor skola dessutom, över 2 000 elever. Och så mitt lilla barn då.

Men besöket gick bra. Skolan verkar bra. Det mesta var förtroendeingivande.

Den lilla bondgården så fin, trädgården med uteklassrum och långa rader av prisbelönt sallad och andra grönsaker imponerande.

Musikprogrammet suveränt, men hur många barn med instrument kan man egentligen klämma in i ett medelstort, ganska slitet klassrum utan att olika typer av instrumentrelaterde olyckor inträffar? Förvånansvärt många faktiskt.

Alla tillval, ååh alla tillval. De kan välja mellan massor av roliga ämnen och de har idrott varje dag. De läser inte språk.

De kommer att få så mycket läxor att de får sitta uppe till elva på kvällarna fast de bara är elva år gamla och borde göra andra saker efter skolan. En del säger att det bara är så i början, att lärarna vill få igång rutinerna och sätta sig i respekt, att det lugnar ner sig efter Thanksgiving. Andra säger att det lugnar ner sig i februari. Jag säger att det borde vara brottsligt att ge barn så mycket hemläxor.

Det ser ut precis som det gör i alla amerikanska high school filmer med långa rader av skåp där allt viktigt inträffar. Ville ta kort på det men glömde.

Min lilla unge i junior high.

Nice, but chair sucks and no more coffee.

Våra kära finländska vänner. Vi har känt varandra ända sedan vi flyttade till USA och jag tycker så mycket om dem. De är olidliga när Finland vinner VM-guld i hockey; då mailar de och gratulerar till silvret, samt påpekar att är det inte lustigt att samtliga mål i finalen faktiskt gjordes av finnar eftersom det enda svenska målet gjordes av  Hyväpäive eller vad han nu hette.

“As if I care,” säger jag dÃ¥. “Jag har vuxit ifrÃ¥n Hockey-VM för mÃ¥nga Ã¥r sedan.”

De är så olika. Hon, hetlevrad åsiktsmaskin; han, lugn som en filbunke, finskare än den finskaste finne. Underbara människor. Och om jag inte vet vad något heter på engelska så kan jag säga det på svenska och så kan vi komma fram till vad jag menar. Bara en sån sak.

Hur som helst, igår kväll när de och några andra gäster var här så kom vi att prata om vädret. Vi, finnarna och svensken, uttryckte vår förälskelse i SoCal-vädret och försökte förklara hur den förälskelsen aldrig går över utan istället har övergått till djupaste kärlek; en som man inte längre kan klara sig utan och som man med all säkerhet vet kommer att vara livet ut (vi uttryckte det inte direkt så poetiskt, men det var själva kärnan i konversationen).

Angelenos-gästerna sÃ¥g nöjda ut där de satt och lyssnade. Inte nöjda pÃ¥ ett skrytigt sätt alls för Angelenos skryter inte om sitt väder, mer som ett “we know and we appreciate that you appreciate it as well.”

SoCal-vädret är sÃ¥ bra pÃ¥ sÃ¥ mÃ¥nga olika sätt, men, förklarade jag, för mig som kommer frÃ¥n norra Sverige, frÃ¥n en del av världen där sommaren är kort, full av mygg, ofta regnig och ganska sval och med nÃ¥gra ynkliga, underbara varma sommardagar däremellan, sÃ¥ är SoCal-vädret – ja, solen dÃ¥ – sÃ¥ rogivande.

Svensk – framför allt norrländsk – sommar är sÃ¥ full av desperation mitt i allt det underbara. Alla har längtat sÃ¥ oerhört, plÃ¥gat sig igenom vintermÃ¥naderna, förtvivlats över vÃ¥ren som aldrig kommer och när vÃ¥ren och sommaren och solen väl kommer sÃ¥ kastar vi oss ut i den och det är sÃ¥ obeskrivbart härligt alltihop.

Samtidigt, mitt i allt det där härliga, så spanar vi tvångsmässigt mot himlen och väderleksrapporterna, för vi vet med all säkerhet att innan vi vet ordet av så är nästa lågryck på väg in och hela sommarhärligheten skiter sig. Och så är det helt plötsligt november igen.

Man kan bli galen för mindre.

SoCal-solen håller inte på så där. Det finns ingen desperation över vädret här, ingen oro. Det finns bara ett enda stort varmt och vänligt lugn; vi vet att nästa dag med stor sannolikhet blir lika varm och skön som den förra. Och så vidare.

Inte för att inte vädret varierar i södra Kalifornien, det gör det visst. Det finns perioder när regnet vräker ner i flera dagar, när vattentunnorna fylls upp på en halvtimme  och taket börjar läcka i vårt lilla hus. Det finns dagar när dimman rullar in från havet klockan två på eftermiddagen och allting blir kallt och fuktigt och luktar sen septemer och potatisland. Det finns soliga kyliga dagar och soliga stekheta dagar och så de där ljuvliga alldeles-lagom-soliga-dagarna som man aldrig kan få nog av och som man uppskattar lika mycket varje gång de dyker upp, om det så är varje dag två månader i sträck.

Ungefär så försökte jag förklara, lite mer kortfattat bara.

Detta om vädret och finländska vänner. Nu ska Alicia och jag gå ut i solen och köpa doppresent och nya kryddor. Hoppas solen lyser över alla mammor idag!

Maj är en galen månad, en berg-och-dal-månad som får en att svära över alla åtaganden, samtidigt som man är så stillsamt lycklig över allt det roliga som händer hela tiden. Det är inga märkvärdiga saker alls, jag kräver inte så mycket av vardagen för att trivas. Trevliga människor, glada barn, nya saker, nya bekantskaper. Sånt gör mig lycklig. En ny bil och lite lön är också sympatiska inslag i tillvaron.

En annan grej som borde vara trevlig är att jag börjat läsa på om livet som hundägare i allmänet och boxerägare i synnerhet, men särskilt roligt är det faktiskt inte. Jag känner mig mest skraj inför detta äventyr som är tänkt att dra igång till hösten.

Klarar vi av det? Fixar vi ännu en familjemedlem? Vilket framtidsperspektiv ska vi ha när vi funderar på om vi kan ha hund? Ett år? Fem? Ett helt hundliv? Eller är det som med barn, det finns ingen bra tid att skaffa dem, men när de väl anlänt får man planera runt det och det löser sig oftast ganska hyfsat?

Och alla beslut som behöver fattas, my god! Hanhund eller tik? Valp eller äldre hund? Rescue eller uppfödare? Boxer eller liten hund som barn kan promenera med, men som inte duger att springa uppe i bergen med?

Kanske lika bra att skaffa två? Och kanske en blandras är bättre eftersom alla renrasiga hundar verkar bära på usla gener, blir sjuka och måste avlivas före fem års ålder efter att först ha kraschat familjens ekonomi på astronomiska veterinärräkningar?

Nej, det är mycket att fundera över här och det är jag som måste fundera. Ungarna vill bara ha en hund och Jeff, ja jag vet inte riktigt. Han är ganska otydlig, för att inte säga osynlig, i den här processen än så länge. Inte alls ointresserad, men det blir allt tydligare att det är jag som kommer att fatta de hundrelaterade besluten i den här familjen.

Just nu lutar det åt: Boxer. Hanhund. Valp. Några synpunkter på det?

Kl 15: Skolan slutar. Hämtar hem Alicia och kompisen S, rafsar ihop mellanmål, skjutsar dem till deras teaterrepetition på Santa Monica Playhouse.

Kl. 16: Hämtar Max från skolan på vägen hem, går igenom hockeyutrustningen, rafsar ihop mellanmål, AK kommer, in i bilen och iväg.

16.45 Hämtar upp Erik från kompisen, ber en stilla bön att trafiken ska vara på sitt bästa humör och att vi ska komma fram till Toyota Center före kl 18.

16.47: AK och jag försöker få GPS:en i bilen att fungera, det går inte att knappa in en adress.

17.30: Vi ger upp. F-bannade GPS.

17.45: AK kommer på att bilen måste stå still för att GPS:en ska fungera. Vi enas om att det var då f-bannat korkat.

18.00 Anländer till Toyota Center, yeih! Hittar omklädningsrum för Erik, får på all utrustning och lämnar av liten hockeypojke i tränarens goda händer.

18.30: Handlar mat till Max. Äter alldeles för snabbt. Textar svåger och ber honom texta mig när han kommit fram så jag kan andas ut.

18.40: Lämnar Max på egen hand med USD5 och ett lyckligt leende. Ensam. På Toyota Center. Med pengar.Kör iväg mot Westwood.

18.45: Kör fel.Missar uppfarten till 405:an, hamnar istället på 105:an.

18.50: Kommer på att jag glömt att lämna huset olåst. Svåger och söner har ingen nyckel.

19.00: Svåger meddelar att han kommit fram. Jag säger ingenting om det låsta huset.

19.05: Svåger textar igen, undrar var bilstolen är. Jag svarar att jag glömt lämna den. Funderar på om man kan bli uppsagd som förälder om man är tillräckligt oansvarig.

19.00-19-30: Svär över trafiken. Meddelar svåger att huset är låst. Han tar det med fattning Textar fram och tillbaka om hur vi ska göra. Löser problemet någorlunda.

19.32: Seminarium med Daniel Alfredsson. Intressant. Jag ställer en medikoer fråga.

20.45: Åter i bilen. Mot Venice för att hämta hem Alicia. Har lovat vara där senast kl 21.

21.00: Svåger textar, de är på väg hem. Erik har ont i magen. Jättont. Jag svarar att jag är hemma om tjugo minuter.

21.12: Anländer till Venice. Blir uppehållen av talföra föräldrar till S.

21.20:  På väg hem. Alicia ringer till svåger. De är hemma. Erik har jättejätteont i magen. Jag svarar att vi är där om sju minuter.

21.30: Alicia påpekar att det har gått sju minuter för länge sedan och att vi inte är hemma ännu.

21.35: Kommer hem. Erik springer iväg på toaletten, storgråtandes.

21.50: AK åker hem. Svåger och jag pratar jobb och blommor. Erik har slutat gråta och mår bra igen.

22.00 Svåger åker hem. Ungarna i säng.

Kvällens underhållningsvärde: VG

Kvällens föräldrainsats: U

Kvällens stressnivå: Konstant hög.

Nästa dag börjar vi om igen.

Field trip till the Apple store i Santa Monica. Föräldrarna blev förälskade i Ipad 2; de  små ettagluttarna fick varumärket Apple (ännu mer) ingraverat i deras hjärnor och konsumtionsfantasier fick lära sig hur man kan göra en film med hjälp av en dator.

Förslag pÃ¥ nästa field trip: Gap Kids. Toys-R-Us kanske. Don’t forget to pack a wad of cash.

Tänkte att jag kanske skulle ta och ansluta mig till det där Twitter som alla talar om. Signade up, insÃ¥g att jag skulle behöva lägga till en kort biografi, drabbades av omedelbar identitetskris och beslutade mig för att strunta i alltihop. Vad jobbigt att alltid hÃ¥lla pÃ¥ att förklara vem man är, vilket underförstÃ¥tt innebär att tala om vad man gör, i alla möjliga sammanhang. Kanske jag kan komma undan med “trädgÃ¥rdsälskare och hockeymorsa?”Ja, det fÃ¥r räcka.

Uppdatering:

Det är lite märkligt detta med att följa folk pÃ¥ Twitter. Det verkar vara lite halvprivata saker som pÃ¥gÃ¥r där, saker som jag inte har med att göra. Borde man inte känna människan ifrÃ¥ga, eller Ã¥tminstone vara nÃ¥gon slags ytlig vän till en vän som man har hälsat pÃ¥ nÃ¥n gÃ¥ng? What’s the etikett här?

I lördags begav vi oss ut för att hitta en bil och min sammanfattning av den dagen är att bilhandlare har precis ett sÃ¥ dÃ¥ligt rykte som de förtjänar att ha. Nej förresten, de borde ha ett ännu sämre rykte. om ens son barn växer upp och blir bilhandlare borde mödrar grÃ¥ta och fäder slita sitt hÃ¥r, förtvivlandes utropa “vad gjorde vi för fel, hur kunde det gÃ¥ sÃ¥ här?”

För bilhandlare ljuger, de ljuger och har en massa andra konstigheter för sig. Framför allt ljuger de.

De ljuger om att de har de och de bilarna hemma, “bara kom in sÃ¥ kan ni provköra” säger de och när vi sedan kommer in sÃ¥ visar det sig att det finns inte ett enda ex av den bilen, att de kommer in först om tvÃ¥ veckor. Eller sÃ¥ finns det troligtvis en sÃ¥dan bil i deras affär pÃ¥ andra sidan stan. Eller sÃ¥ oops, sÃ¥ldes den visst just innan vi kom. Händelsevis har de en annan lika bra, om inte bättre, bil som vi borde titta pÃ¥ istället.

De drar hela rövarhistorier om att den här bilen som vi så gärna vill köpa inte är såld men beställd och att beställaren ska välja mellan denna bil och en som kommer in på tisdag och då får vi köpa den som han inte vill ha. I själva verket är så att den första bilen är betald och väntar på att ägaren ska komma in och hämta den vilket ögonblick som helst och att den andra bilen som skulle komma in på tisdag över huvud taget inte existerar. Varför gör de så? Säljer de fler bilar på det viset?

Ibland tar de med en pÃ¥ en planlös rundkörning pÃ¥ en jättelik parkeringsplats, envist rabblande, “den ska finnas här nÃ¥gonstans” och de kör och svänger fram och tillbaka tills man försynt pÃ¥pekar att det verkar som att just den bilen faktiskt inte finns här och finns det kanske nÃ¥got bättre sätt att ta reda pÃ¥ var den kan vara än att köra runt pÃ¥ den här parkeringsplatsen för det gör mig ganska illamÃ¥ende och om vi inte SLUTAR NU SÃ… KOMMER JAG ATT KRÄKAS ÖVER HELA DENNA NYA FINA BIL OCH STÄDNINGEN KOMMER ATT DRAS AV PÃ… DIN FÖRBANNADE PROVISION.

De hugger varandra i ryggen också. I lördags fick jag lära mig att bilhandlare gömmer bilar för varandra, ställer undan en eftertraktad bil på en ödslig plats på parkeringsplatsen för att fellow bilhandlare inte ska kunna hitta och sälja den. Det är vad provisionslön gör med människor.

SÃ¥ har bilhandlare den märkliga egenheten att de hela tiden vill hÃ¥lla pÃ¥ och introducera en för nÃ¥gon person. “I want to introduce you to….” Det kan vara ägaren till bilaffären, eller hans son, eller en känd person som rÃ¥kar befinna sig i affären just där och dÃ¥. Varför gör de det? GÃ¥r affärerna bättre dÃ¥? Vi vill inte hälsa pÃ¥ nÃ¥gon alls, vi vill bara köpa en bil och Ã¥ka därifrÃ¥n.

Nej, det var ingen rolig lördag. Min tro på mänskligheten, eller i alla fall på bilhandlare, fick sig en buckla. Ingen bil köpte vi heller.

Vi är “between cars” för tillfället, eftersom vÃ¥r gamla toyota, den sÃ¥ kallade “katastrofbilen” har gÃ¥tt i graven. “You need a new engine” sa vÃ¥r mekaniker och det tyckte vi var en tydlig signal om att det var dags att skaffa nytt.

SÃ¥ nu tittar vi efter nya bilar. Jag vill ha den miljövänligaste vi kan fÃ¥ tag pÃ¥ och det vill väl Jeff ocksÃ¥, men han halkar hela tiden iväg till “coola” bilar. Bilar som väl är ok vad gäller bensinförbrukning, men som framför allt ser lite sportbilsaktiga ut och dessutom bara har plats för fyra personer. Vi är fem personer i vÃ¥r familj. FörstÃ¥r inte riktigt hur han resonerar, men jag tänker mig att det är en slags 40-Ã¥rskris. Han hÃ¥ller pÃ¥ att lÃ¥ta skägget växa ocksÃ¥, fÃ¥r allt oftare kommentarer om att han ser ut som “the Dude” (Jeff Bridges, the Big Lebowski). Det säger han ingenting om , men jag tror att det är precis sÃ¥ han vill ha det.

Hur som helst, eftersom vi bara har en bil (som Jeff tog till jobbet) och jag hade tid hos en optiker i Santa Monica i förmiddags så cyklade jag dit. Och det var alldeles fantastiskt!Vilken upptäckt!

Inte för att jag inte cyklat tidigare, det har jag, men bara på cykelbanan längs med stranden, tidigt på morgonen,utan något annat ärende än att få motion. Och i vår lilla stad förstås, men den är så liten så det räknas inte.

Nu bestämde jag mig för att inte fega ur, att verkligen cykla i biltrafiken och byta fil och grejer och det gick bra nästan hela tiden. Bara när  jag skulle göra en vänstersväng ut på Wilshire missade jag att ta mig över i vänstersvängningsfilen.Det blev övergångsstället istället. Nederlag. Å andra sidan hoppade kedjan en gång, men det fixade jag på ett par minuter. Kändes rutinerat. Seger.

Det jag inte riktigt hade väntat mig var att det var så roligt att cykla i trafik. Oändligt mycket roligare än att köra bil, en helt annan värld. Solen värmde, blommorna luktade vår, uppförsbackarna var görliga, ingen körde på mig och Fedexbudet hälsade på mig. Jag kryssade fram mellan bilar sådär som motorcyklar gör när det är trafik och man tänker alltid att det ser så farligt men samtidigt så fuck-traffic-behagligt ut. Det var jag i morse. Min cykel och jag.

Och så blev det en och en halv timmes bonusträning dessutom. En win-win situation helt enkelt. Visserligen tog optikerbesöket tre timmar istället för en och en halv, men det tidsbortfallet kommer jagatt kompensera med att skriva klart en artikel snabbare än jag någonsin gjort tidigare. Nu börjar jag.