Ingegerd Landström

Jag ska äntligen göra klar min ansökan om amerikanskt medborgarskap. Våra finländska vänner skickade in sina häromveckan och om jag inte gör det före nyår så får vi inte bli insvurna samtidigt och det vill vi gärna bli. Dessutom ska vi ha ett gemensamt medborgarskapskalas för att fira att vi fått ett nytt, om än lite skamfilat och slitet, land och nya, fina blåa pass.

TvÃ¥ frÃ¥gor är jobbiga att svara pÃ¥: a.) ”Om lagen sÃ¥ kräver, är du beredd att bära vapen för USA:s räkning?” och b.) “Vill du lagligt ändra ditt namn?”

PÃ¥ “a” svarar jag “ja” trots att det inte är sant. Det känns inte alldeles bra, men om jag inte gör det slängs min ansökan i USCIS dokumentförstörare och det skulle verkligen inte kännas bra.

PÃ¥ “b” svarar jag, ja herregud, vad ska jag svara pÃ¥ “b?” Jag kan alltsÃ¥ ändra mitt namn frÃ¥n Ingegerd till Ingrid om jag vill. Inga konstigheter alls, bara fylla i ett par rutor extra och sÃ¥ är det gjort. Livet blir lite enklare.

Å ena sidan. Å andra sidan så är det en förfärligt stor sak att byta namn, vilket ju är lite lustigt med tanke på att jag aldrig tyckt om det.

Men ogillat eller inte så är det mitt namn. Och krångligt blir det ändå: jag kommer fortfarande att heta Ingegerd i Sverige och bland alla svenskar jag känner här.

Eller ska jag pensionera Ingegerd för gott, ändra mitt namn till Ingrid helt enkelt, heta det i alla sammanhang?

Så enkelt det vore, men så fel ändå. Tror jag. Jag vet verkligen inte.

En annan grej vi – Alicia och jag – gjorde under helgens besök i downtown var att ta oss till The Last Bookstore pÃ¥ Spring Street. Än sÃ¥ länge är det bara ett namn pÃ¥ en bokhandel, men det vet man ju inte hur länge det dröjer innan det inte längre bara är ett namn utan ett faktum, sÃ¥ man fÃ¥r passa pÃ¥ att gÃ¥ dit – och till alla andra bokhandlar som hukar i kylan- medan tid är. Efter att vÃ¥r egen lilla bokhandel stängde för gott alldeles nyligen sÃ¥ har jag till och med sympatibesökt Barnes & Noble ett par gÃ¥nger.

Man kan inte tro det av de ödsliga bilderna (jag tycker illa om att fota okända människor, jag tror att de ska bli förbannade och kräva att jag ska radera alla bilder jag tagit och därför försöker jag undvika att fota dem över huvud taget. Tråkigare bilder, men lugnare för mig.), men det var mycket folk i butiken och jag gick där och tänkte att det här kommer inte alls att bli den sista bokhandeln.

Bokhandlar kommer alltid att finnas kvar. Det kommer inte att finnas en i varje stad längre (om det någonsin funnits det), men de kommer att finnas kvar, i bästa fall på en plats någorlunda (på rimligt köravstånd) nära dig, för det kommer alltid att finnas människor som tycker om att besöka dem.

De kommer att vara mycket mer än “bara” bokhandlar. The Last Bookstore köper och säljer (mest second hand, en del nytt) böcker, de bjuder in föreläsare och författare, varje mÃ¥ndag har de en slags variant pÃ¥ “Speakers Corner”, de har konserter och de ska börja med teaterföreställningar pÃ¥ den yttepytte scenen som tronar i mitten av lokalen.

Så kommer det att fortsätta för människor tycker om och vill ha och behöver sådana ställen. Yes, så är det.

VÃ¥ra tio böcker kostade sammanlagt $61 (varav tvÃ¥ böcker stod för hälften) och eftersom det var ett sÃ¥dant kap sÃ¥ gick vi iväg och fikade efterÃ¥t. Bra dag, denna lördag. (Tidningen, “Boom: A Journal of California” har jag aldrig sett förut. En tidning om Kalifornien. Inte norra, inte södra, men hela Kalifornien. Fick mig att inse att för mig är Kalifornien synonymt med Los Angeles. Eller i alla fall SoCal. Det kändes bra att vidga mina vyer en stund.)

Det var oväntat. Jeff och pojkarna pÃ¥ hockeyturnering, kommer hem först imorgon. Alicia pÃ¥ drift med bästa kompisen, de skulle till ett ställe som, fick jag förklarat för mig, är ” kinda like Solvang but with apples” och de kommer hem sent ikväll.

En hel dag alltså. Oceaner av tid som drösat över mig. Lite jobb, lite fotoutställning, lite film får det bli. Semester!

Först hänga upp utrustningen. Man måste vara mycket varsam med matchtröjorna, de färdas alltid på klädhängare.

Därefter lämna av Alicia i restaurangen med bok, french toast och varm choklad. Hon är inte intresserad av hockey alls.

Sedan påklädning. Dessförinnan hade de 45 minuters barmarksträning men därifrån blev jag utkastad. Inga bilder alltså.

När den sista skridskon är knuten körs alla föräldrar ut ut omklädningsrummet. Gud nåde den som hänger kvar för länge.

Efter 10-15 minuter kommer alla de små hockeypojkarna ut.

Ja, så är det en hel del uppvärmning på det.

Och sedan vann de. Alla är glada…

…utom möjligtvis coach Thomás, det vet man ingenting om. Han är en modern Tichonov, denne man: en lyckad match/träning är en där Thomás inte blir arg. Föräldrar har han inte mycket till övers för och gör man fel sÃ¥ hugger han direkt. Det var han som kastade ut mig frÃ¥n barmarksträningen. Jag vÃ¥gade bara fota honom när han inte sÃ¥g.

Sådär, då har vi  lämnat baseballen och kylan bakom oss och köpt oss varsin cupcake. För att vi är värda det. För att det är fredag. För att det ligger en cupcake-affär tvärs över gatan från skolan.

Ja just det, det har jag kanske inte nämnt tidigare: vi köper våra cupcakes i det här landet.

Det är bara svenska hemmafruar som envisas med att baka sina egna.

Sooo 1950s.

Bortre hörnet av skolgården. Pojkarna spelar baseball, jag fryser.

Och tänk nu inte “Fryser? Du som är frÃ¥n norrland, du fryser väl inte, du är ju van vid kyla.”

Jag får höra det alltid då och då för jag är frusen av mig, men jag vill gärna passa på att dementera det här och nu, en gång för alla: norrlänningar i allmänhet tål inte kyla bättre än andra folkslag.

Så, då var det klarlagt. Skönt att äntligen få det sagt.

…reminds me, in her own dog-kind-of-way, about the simple pleasures in life. Like enjoying a few moments in the warm afternoon sun every once in a while (chewing bone is optional).

Jag försöker bygga en hemsida. Det går inte särskilt bra: det går långsamt och jag måste lära mig tusen saker från början och jag har varken tid eller tålamod, jag behöver den där hemsidan nu.

För att snabba på det hela gick jag en kurs på UCLA Extension. Fyra lördagar x 8 timmar som kostade $750 och jag hade höga förväntningar kan jag säga. Inte så att jag trodde att jag skulle kliva ut med en tekniskt och utseendemässigt fulländad hemsida på något vis, men en bra basic version tänkte jag att jag skulle få till för de där pengarna.

Men det var ingen bra kurs alls. Det var en riktig skitkurs faktiskt om man ska se till kursen utlovade och vad den i praktiken levererade och aldrig förr har jag skrivit en så ovänlig kursutvärdering som efter denna. Jag tänkte först begära en del av pengarna tillbaka, men så fegade jag ur. Tänk om allt var mitt fel, tänk om det är jag som är dum i huvudet och inte kursen som var dålig, tänkte jag. Det vore pinsamt.

När kursen var slut gick jag ut på gatan och började springa för att hinna över innan rödljuset slog om. Då snubblade jag på något idiotiskt, föll plakat på trottoaren och slog sönder knät och mina två veckor gamla jeans som hade kostat$ 185.Det enda som var bra med det var att bakom mig gick två av mina fellow kurskamrater som jag inte pratat med tidigare. De stannade för att kolla att jag mådde bra och sedan gick vi tillsammans till våra bilar och pratade skit om kursen hela vägen och jag kände mig inte längre så dum i huvudet.

Hur som helst så kan man säga att den kursen kostade mig $935, ett trasigt knä, 32 timmar av mitt liv och mer frustration än vad jag trodde att en människa kunde uppbringa inför ett tekniskt problem.

Om någon känner någon som är bra på att bygga hemsidor baserade på Joomla och som är schysst och trevlig så får denne någon gärna kontakta mig.