Tystnad, vad jobbigt det är. Att sitta tyst i ett samtal med en människa som jag kanske inte känner så väl, att bara vänta och se vad som händer, vilken pina det är och vad dålig jag är på det. Alltid när jag har intervjuat någon och denne någon tystnat, tyckt att nu har de väl svarat på frågan och har inget mer att tillägga, då har jag kört vidare. Här ska inga pinsamma pauser få förekomma, pauser får det att klia över hela min kropp, pauser är ett tecken på att intervjun inte går som den ska. Att jag har kommit av mig, att jag har tappat bort nästa fråga, att jag har misslyckats.
Men igår, för första gången, tog jag ett litet steg framåt. Igår tvingade jag mig själv att vara tyst, att vänta på att personen kanske ändå hade något mer att säga om bara jag hade vett att inte störta vidare bland frågorna.
Det fungerade! Det blev jättebra. Och när jag tagit mig igenom några sekunders tystnad ett par gånger så kändes det inte så jobbigt längre. Som när man hoppar i från bryggan i iskallt vatten och första gångerna är det så h-vetes kallt, men sedan vänjer man sig och det blir nästan skönt.
Så var det. Bra arbetsdag igår!
Leave a Reply