Hade ett litet samtal med grannen igår, mamman till 8-åringen som stalkar vår son leker med.
Efter en incident häromdagen när pojkarna (på 8-åringens initiativ, det är de båda överens om) tog sig in i Alicias rum, klistrade ihop böcker, rev ner grejer och försökte dyrka upp hennes dagbok, så kände vi att det nog är dags för Samtalet.
Det började ganska bra. Grannen bad om ursäkt, förklarade hur hon tyckte att läget var och hur incidenten skulle tolkas, betonade hur förträfflig hennes son är, samt presenterade en lösning som bestod i att tills vidare ska pojkarna leka tillsammans bara när någon av föräldrarna är hemma (incidenten ovan inträffade när farmor var hemma med ungarna). Allt i ett enda andetag. Hon var mycket vänlig och nöjd över hur smidigt vi löst situationen.
– Ok, sa jag. Men jag skulle vilja att vi gör sÃ¥ här. Jag skulle vilja att vi bestämmer att de har en playdate i veckan. Att vi formaliserar det hela lite grann helt enkelt. DÃ¥ blir det enkelt och tydligt för dem vad som gäller.
Den iskalla tystnad som strömmande ur telefonluren efter detta mitt önskemål var fullständigt bedövande.
Sedan:
– Aha. So you don´t really want the kids to play together at all, do you?
Hoppsan.
Här hade jag kunnat säga att nej, helst av allt vill jag inte att de ska leka tillsammans alls. Jag hade kunnat säga att jag är så trött på 8-åringens ständiga konflikter med Erik. Att jag är urless på det faktum att han fyra dagar av fem står och väntar på oss när vi kommer hem från skolan och vill leka med Max. Jag hade också kunnat säga att han pratar skit om Max kompisar inför honom, att han påstår att de har gjort en överenskommelse när de först träffades att de två ska vara världens bästbästa kompisar alltid, och att han hotar Max med att aldrig mer leka med honom om han leker med andra kompisar. Jag hade också kunnat säga att han lärt Max allt som är värt att veta om bad guys (gangsters, carjackers, murderers, and oh that list goes on forever and haunts Max in his sleep) och om innehållet i filmer som 8-åringens storebrorsa (15) tittar på och tydligen också 8-åringen. Samt en del annat.
Men det gjorde jag inte. Jag sa att det är vad som fungerar bäst för vår familj och så vill vi ha det. En gång i veckan. Inte hugget i sten, men som en grundregel.
Samtalet tog sig aldrig riktigt efter det.
Nu är jag mycket nöjd med arrangemanget, men lite orolig över hur vi ska komma överens om vårt gemensamma staketbygge. Tror att det eventuellt kan stöta på en del problem. Tror att vi eventuellt kommer att få betala det där staketet själv. Det är det värt.
vad usel jag varit pÃ¥ att svar pÃ¥ kommentarer! FörlÃ¥t!! Vi kämpar vidare med grabbarna, efter den senaste sammandrabbningen var det dags för ytterligare ett samtal…Nu vill jag bara ha ett högt staket. Och Anne, jag önskar verkligen att jag delade staket med dig, är det inte dags att flytta ner till värmen och palmerna snart 🙂
Har läst tidigar inlägg om problemet, tycker du skötte det mycket bra. Det här kommer nog bli bra nu, med mer tydliga regler för när det är playdate. Det kommer bli bra, för alla inblandade och speciellt dina sÃ¥ fina barn. Men vilken svÃ¥r situation, det jag verkligen förstÃ¥. Förresten, mÃ¥ste ocksÃ¥ säga ett mycket försenat grattis till ert sÃ¥ underbara, vackra hus! Läser dig regelbundet men är dÃ¥lig pÃ¥ att kommentera. Omgivningarna ser helt ljuvliga ut ocksÃ¥, jag blir grymt avundsjuk. Jag skulle pÃ¥ direkten kunna flytta in i grannhuset istället, dÃ¥ skulle det inte bli nÃ¥t problem med gemensamma staketbeslut 🙂
Ã…h, vilken knivig situation! Jag förstÃ¥r SÃ… väl.Förra Ã¥ret – och egentligen under hela elementary – hade Sonen en kompis vi försökte komma bort frÃ¥n. LÖsningen blev att jag bokade in Sonen pÃ¥ en after-school aktivitet i skolan, Sports and Homework, den enda dag som den kompisen kunde leka… lite elakt, men problemet var att Sonen inte kunde se längre än näsan räckte och är för blyg att hitta nya kompisar. Men pÃ¥ den där aktiviteten hittade han en nya kompis som passar honom – och oss, det ska jag erkänna! – mycket bättre.HÃ¥ller tummarna för er.