Erik hade Thanksgivingkalas i skolan häromdagen. De skulle ha en föreställning och Erik tränade på sin enda replik i flera dagar, de tillverkade någon slags kostym i skolan och allting var mycket spännande och förväntansfullt. Klockan 10.30 skulle föreställningen börja och jag hade lovat att ta med en äppelpaj till kalaset efteråt.
Inga konstigheter med det alls.
Jag bestämde mig för att pröva ett nytt recept på äppelpaj, ett som jag tror hette "den enklaste äppelpajen" och som skulle behöva vara i ugnen i cirka 45 minuter. Och det vet ju alla att äppelpajer är godast när de är nygräddade så jag beräknade att om jag ställer in pajen i ugnen 9.30 så är den färdig 10.15 och så cyklar jag iväg till skolan 10.25 med en lagom avsvalnad paj. Helt ok planering tycker jag, inte så mycket marginal kanske, men marginaler är för mesar som jag brukar säga.
Men pajen gräddades inte. Den blev inte klar helt enkelt och 10.28 gav jag upp, tog ut pajh-vetet, lämnade den på spisen, cyklade iväg till skolan, sprang in på kontoret och skrev in mig som besökare, sprang vidare till klassrummet och 10.32 öppnade jag dörren och såg omedelbart en vilsen och mycket bedrövad Erik som tittade efter sin mamma i havet av föräldrar och inte kunde förstå varför hon missat hans replik, den som han tränat på i flera dagar.
Jag missade det. Jag missade den delen av föreställningen där de gjorde sin lilla teaterföreställning. Jag var två minuter sen och föreställningen hade börjat 10.30 prick! och den tog två minuter.
Jag såg resten av deras show, Erik stod där bland sina klasskompisar och sjöng lite håglöst, hela tiden tittade han på mig och såg så ledsen ut att jag knappt kunde andas.
Vilket totalt misslyckande. Jag kan inte minnas att jag någonsin tidigare känt mig så fullständigt katastrofal som mamma, aldrig förr varit så medveten om hur ledsen jag gjort min unge.
Jag bad en annan förälder att han han skulle skicka filmen som han tog till mig, så att vi kunde se på den senare tillsammans hemma. Tänkte att det kanske kunde gottgöra något. Men filmen kom och jag började titta på den och det enda jag såg var en mycket bedrövad Erik som tittade efter sin mamma i havet av föräldrar och alltmer började inse att hon inte skulle komma. Klickade bort filmen och kommer aldrig någonsin att titta på den.
Tänker aldrig någonsin läsa det här inlägget heller, ville inte skriva det över huvudtaget, men det är mitt straff.
Ställde in pajh-vetet i ugnen när jag kom hem. Den behövde 45 minuter till innan den var klar.
Jamen jag har ju en Viking ugn för flera tusen dollar som alla är så förfärligt imponerad av utom jag som måste rengöra eländet. Samt laga äppelpajer i den. Lotta, yes, just precis vad jag också tyckte. Detta är Los Angeles, ingen är någonsin i tid. Och två minuter!! Så enkelt det hade varit att fråga, och kanske vänta någon minut till. Jag har fortfarande inte tittat på filmen.
SvÃ¥rt att bli besviken när man är liten. TrÃ¥kigt nog blir det ju lättare med Ã¥ren… Sen tycker jag ju att man i sÃ¥na lägen kan vänta lite pÃ¥ senkommen publik. Tex kan man frÃ¥ga barnen om alla har kommit.
Skyll det på gasugnen. Äppelpajer blir ju aldrig klara i gasugnar. Ska man laga äppelpajer så ska det vara elektrisk ugn! Du försökte ju i allafall! Kram