Hade föräldramöte med Max fröken igår. Heter det så fortfarande, föräldramöte? Kvartsamtal? Elevkonferens kanske?
Nåväl.
Allt går utmärkt för Max, försäkrade fröken. Förutom då kanske att det är ganska mycket våld inblandat i hans berättelser och teckningar, la hon till. Väldigt mycket våld faktiskt.
Hon visade mig några teckningar och det var verkligen mycket blod och knivar och vapen. Hon visade mig berättelser och det var häxor som dödades och bröder som for omkring med stora pistoler och jagade bovar.
Hon tittade forskande på mig när jag försökte förklara hur vår no violence policy lyckats producera alla dessa vapen och blodpölar och mord. Kände mig lite misslyckad.
Jag brukar inte ha några synpunkter på hans val av ämnen, men nu tog jag i alla fall upp det hela med Max. Han ryckte på axlarna förstås: inget konstigt med det, det bara blir så. Han vet inte varför.
Jag föreslog att han skulle försöka komma på något annat att skriva och rita om, något som inte är våldsamt. Han skulle försöka, lovade han. Sedan ritade han snabbt tre bilder av skateboardåkare som visserligen innehöll blod, men det var för att skateboardåkare ramlar och då kommer det blod, mamma, de har inte slagits. Fair enough.
Men i morse var det stopp. Han satt där med sina kritor och kunde inte komma på någon enda grej att rita.
– Jamen snälla Max, rita precis vad du vill, sa jag, förskräckt över hur jag sÃ¥ effektivt satt lock pÃ¥ hans vanligtvis exploderande kreativitet. Han ritade snabbt en galen person med ögonbindel, huggtänder, tvÃ¥ knivar, en pistol och med kopiösa mängder blod skvättande överallt. Och sedan ritade han en till och sedan en till och allt var frid och fröjd igen.
Förhoppningsvis får han till en skateboardåkare i skolan idag.
Klokt talat, Eva. Kanske en del eget, en del mallar helt enkelt. Och med mallar blir det i alla fall inte sÃ¥ mÃ¥nga monster med blodiga vapen mÃ¥lat 🙂
Många barn upplever de där mallarna som räddaren i nöden. De kanske inte har så lätt med pennfattningen eller kreativiteten och jämför sig jämt med sina kamrater, som har kommit längre i sin utveckling. Mallarna gör att de kan skapa en fin bild som de känner sig stolta över. När det närmar sig jul är alltid målarbilderna, oftast samma motiv, de mest populära bland eleverna. Med detta inte sagt att eleverna inte bör få många tillfällen till egen kreativitet, men det ena behöver inte utelsuta det andra.
AlltsÃ¥, jag har ju aldrig bekymrat mig över hans vÃ¥ldsinspirerande teckningar, jag har bara varit sÃ¥ glad över att han älskar att rita. Men hans lärare fick det att bli ett problem och pÃ¥ det där utvecklingssamtalet (Tack Malinka!) informerade hon mig om att pÃ¥ vissa skolor har man faktiskt en strikt no violence-policy, dvs eleverna fÃ¥r inte rita eller skriva nÃ¥gonting som anknyter till vÃ¥ld. Man fÃ¥r vara glad över att vÃ¥r skola inte har anammat den policyn, dÃ¥ skulle Max inte fÃ¥ mycket gjort…Maria-Fia, jag hÃ¥ller med dig, de där mallarna där alla ska göra samma sak är för sorgliga!
Hej.Jag har också en Max hemma som tidigare i livet alltid fick till våld i sina teckningar. Kompisarna hans ritade fotbollsspelare och motorcyklar, Max ritade utomjordingar med bazooka. Vi uppmuntrade honom hela tiden och numera är inte utomjordingarna så vanliga längre utan han har hittat nya motiv, men, det som är viktigt, han ritar fortfarande. Låt sonen rita vad han vill, att försöka styra barns kreativitet lönar sig aldrig utan hämmar bara. Det finns ingenting som är så deprimerande som att gå förbi en skola där det hänger 25 färglagda fjärilar urklippta ur samma kopierade mall i fönstret. Hellre en blodig vampyr vilken dag som helst.
Utvecklingssamtal. Heter det. I alla fall på förskolan!På föräldramöte är alla föräldrar med. Elevkonferens är när lärare och annan personal diskuterar elever.Tråkig lärare i alla fall. Klart att ungar ritar blod!
Oj oj – sitter här med tÃ¥rar i ögonen av skratt när jag läser – tänk sÃ¥ härligt det är med barn i alla fall… var i allsindar har han fÃ¥tt sin inspiration ifrÃ¥n? Men kreativ är han onekligen – även om det tar sig ett lite… blodigt uttryck. Det är säkert bara en fas – precis som allt annat med barnen. Snart kommer han säkert rita… hm… tja – nÃ¥got annat. 😉 Du är en supermamma – och du fÃ¥r tänka pÃ¥ vad bra det är att han faktiskt ritar och gillar att rita och kan uttrycka sig visuellt… även om ni kanske inte ramar in teckningarna och sätter upp dem.