De senaste dagarna har jag läst Leslie Bennets’ bok The Feminine Mistake: Are we giving up too much? som handlar om kvinnor, barn, och jobb (och en del om män ocksÃ¥, mest om hur de är knölar som lämnar familjen Ã¥t sitt ekonomiska öde när de tröttnat pÃ¥ äktenskapet).
Bennetts inleder med att konstatera att hennes bok inte alls är något inlägg i den gamla dammiga och okonstruktiva Mommy Wars-debatten. I förordet försäkrar hon att hon har full respekt för kvinnors val, vilket det än må vara, och hon påpekar att hon minsann älskar att arrangera blommor, inreda sitt hem, och laga mat. Också.
Jag kan inte riktigt hÃ¥lla med henne om det, jag tycker nog att Leslie Bennetts’ bok, The Feminine Mistake: Are we giving up too much? är ett inlägg i Mommy Wars-debatten sÃ¥ det bara skriker om det; det är ett basebollträ i huvudet pÃ¥ kvinnor som tagit beslutet att stanna hemma och ta hand om sina barn pÃ¥ heltid.
Det är en intressant bok om man vill lära sig mer om läget på den amerikanska familj-vs-arbetsfronten. Inte minst är den intressant om man vill förstå något av tonläget på debatten. Ganska hög, får man säga.
Boken är ganska rörig ibland och vissa argument och teman återkommer Bennetts till om och om och om igen. Jag läser och läser och förstår hur viktigt hon tycker att det här är och hur gärna hon vill få läsaren att förstå, men det blir lite tröttsamt. En alert redaktör hade kanske kunnat använda rödpennan lite oftare, kanske rentav plockat bort ett och annat kapitel, men Leslie Bennets är contributing editor på Vanity Fair sedan tjugo år tillbaka, så hon skriver väl sin bok som hon vill antar jag.
Det grundläggande argumentet i Bennets’ bok är detta:
“Yes, women are entitled to make their own choices; yes, raising children is an essential, deeply meaningful, and socially valuable occupation. But those arguments entirely miss the larger point, as does the current debate over “choice feminism.” In the end, the real question isn’t about feminism at all; it’s about survival. When women rely on blind faith to safeguard their financial security, they put their own futures and those of their children at risk. If your husband divorces you or drops dead, was it really such a great idea to stay home if you can’t afford to buy groceries to feed your kids (Bennets, p. 311)?”
I oceaner av exempel visar Bennet vilka ekonomiska risker som är förenade med långa uppehåll från arbetsmarknaden, hur svårt det kan vara att komma tillbaka efter flera års uppehåll, hur mycket man halkar efter i löneläge, vad som kan inträffa om mannen dör, vill skiljas, förlorar jobbet, blir sjuk och förlorar arbetsförmågan osv osv. Hon intervjuar män som berättar om hur pressade de känner sig över att vara ensamma familjeförsörjare, eller som skulle vilja byta karriär men som inte kan eller vågar eftersom ekonomin hänger på honom och enbart på honom.
Det går att kombinera arbete och familj, hävdar Bennets. Det är svårare i USA än i många andra länder, men det går; det behöver inte vara antingen-eller. Och så visar hon om och om igen (det är här det blir rejält tröttsamt) hur kvinnor lyckas kombinera barn och jobb så till den milda grad att jag till sist blir alldeles matt och en enda fråga går runt i huvudet på mig: Varför, till och med i denna bok, är det bara kvinnor som ska lyckas kombinera barn och familj i detta land, var är männen, hur ska föräldrar fixa det där kombinerandet tillsammans?
Framemot slutet av boken kommer det faktiskt ett kapitel om det också, som handlar både om männens ansvar, om hur det långsamt förändras, och om hur amerikansk familjepolitik är närmast obefintlig och behöver förändras så att fler människor inte ska behöva känna att man måste välja.
Framemot slutet av boken framhåller Bennetts också att vi alla har ett ansvar utöver det rent individuella, att beslutet att sluta jobba har implikationer, för våra egna barn och för nästa generation föräldrar, både kvinnor och män. Om vi drar oss tillbaka från arbetsmarknaden istället för att kräva förändring kommer arbetsgivare aldrig att behöva införa föräldravänligare arbetsvillkor, det kommer aldrig att finnas en amerikansk familjepolitik värd namnet.
Här skriver Bennetts om reaktionerna som hon fÃ¥tt pÃ¥ boken och att sÃ¥ mÃ¥nga är negativa är möjligtvis inte sÃ¥ konstigt. Hennes grundläggande argument – att kvinnor behöver ta ekonomiskt ansvar för sina liv – är jag med pÃ¥, men, som sagt, hon framför inte alltid det där argumentet sÃ¥ elegant. Trots att hon pÃ¥stÃ¥r att hennes mÃ¥l enbart är att “informera” sÃ¥ är det mycket stay-at-home-mum-bashing, inte alldeles smart kanske om det är den mÃ¥lgruppen man vill nÃ¥ och en del av hennes pÃ¥stÃ¥enden är bara larviga fördomar. Det är ocksÃ¥ mÃ¥nga intervjuer med extremt högutbildade och välbetalda kvinnor vars situation vi vanliga dödliga inte alldeles enkelt kan sätta oss in i.
I reviewtrÃ¥den pÃ¥ Amazon.com kan man hitta massor av lÃ¥nga och insiktsfulla kommentarer pÃ¥ boken, bÃ¥de positiva och negativa. Mammakriget är alive and well i USA, det är alldeles säkert….
Så. Nu ska jag läsa på om amerikansk familjepolitik.
Ja, fast jag tror det måste finnas bättre böcker än den här. Som sagt, jag tycker definitivt hon har en poäng, däremot tycker jag inte hon framför den så bra. Jag ska läsa vidare och se om jag hittar bätttre böcker. I´ll be back!
Jag lade boken i min lista på amazon, låter intressant! Fortsätt gärna tipsa om mer liknande böcker, ämnet är som sagt intressant.
Ja, håller med eastcoastmom. Försäkringar och besparingar är ett måste om ett sådant val görs (stanna hemma) men jag undrar samtidigt hur många av alla som gjort det valet här i landet KAN göra sådana enorma besparingar och betala försäkringspremier att det faktiskt skulle räcka livet ut med bibehållen levandsstandard och fortsatt försörjand av barn, college för framtiden osv om något inträffade i familjen. På riktigt lång sikt alltså och med samma livsstil. Det måste ju vara en liten andel av alla de som valt vara hemma som faktiskt är så skyddade. För de allra flesta antar jag att det skulle bli rätt stora konsekvenser om familjeförsörjaren av en eller annan anledning inte längre är det.
Försäkringar och besparingar och föräldrapenning och bra dagisverksamhet och förändrade attityder och politisk vilja och…the list goes on and on and on.
Ja, det är verkligen ett dilemma. Mera i USA än i Sverige, eftersom det här inte finns någon grundtrygghet om man mamman står där ensam med barnen.
ÄndÃ¥ har jag – eller vi som familj! – valt att vara hemma och ta hand om barn och hem. Försäkringar och besparingar är ett mÃ¥ste i detta land!