Jag hyser en mycket stor respekt för hav. Jag tycker om att vistas vid hav och jag blir en bättre människa av att bo i dess närhet, men jag växte upp vid en liten insjö i norra norrland; jag vet inte riktigt hur man ska bete sig i allt detta vilda, oberäknerliga vatten.
Mina ungar älskar havet och jag är så glad att de gör det. Kanske blir de surf babes alla tre. Eller marinbiologer. Världsomseglare kanske?
Ja, jag är glad över att mina barn tycker om havet, men insjömänniskan i mig är ofta väldigt orolig när de springer omkring där ute, jag ropar och förmanar och hämtar tillbaka dem när de inte lyssnar utan går för långt ut.
Helst av allt vill jag att vi ska spela volleyboll på stranden. Blöta fötterna ibland och plaska lite i vattenbrynet, men sedan mer volleyboll. Det är lugnast så.
Det tycker inte mina barn, de vill leka wave tag och helt plötsligt blir de lite för våghalsiga och det kommer en stor våg och jag ser hur Erik vacklar till, trillar omkull och jag når inte hans utsträckta hand och sedan är han borta.
Så tänker jag,den ängsliga insjömänniskan. Måste se till att ändra på det.
Å, vilken skräck! Visst är det otäckt att det går så fort. Vi ska köra på med simlektioner, men det är ju en sak att simma omkring i en pool; på något sätt måste de ju lära sig att handskas med havet också. Jag känner att jag är inte rätt person att göra det. Vi behöver havssimlektioner, både mina barn och jag.
Ja, det är inte lätt ibland att vara en orolig Mamma.:) Men du har rätt i att vara orolig, det sker som sagt så snabbt när det sker. Min dotter höll nästan på att drukna i en pool då hon var 6 år, hon hoppade i utan simring..medan maken precis laddade upp mat på bordet någon meter intill poolen. Vi stod där och gjode iordning, bara någon minut innan jag insåg tystnaden. Där låg hon under vattnet med bara håret som syntes. Det var så otäckt! Jag är annars är väldigt uppmärksam Mamma. Det tog låång tid innan hon våagde ha huvudet under vattnet efter det. Så respekt för vatten ska man alltid ha, speciellt för stora vågor.