Alicia har åkt till Sacramento idag. Utan mig, utan Jeff; på alldeles egen hand har hon satt sig på ett flyg och åkt förfärligt långt bort.
Inte på alldeles egen hand som i alldeles ensam förstås, med sig har hon alla andra fjärdeklassare och ett antal lärare och föräldrar (ja, mammor dårå för papporna har inte tid och det ska jag skriva mer om senare för det är ett ganska stort irritationsmoment i min värld. Inte så att jag alltid går omkring och funderar på det, men när jag väl gör det så blir jag extremt irriterad.), men ni förstår vad jag menar, på egen hand som i utan oss.
Hon åkte iväg halv sex imorse och jag vinkade hejdå och kände mig som en ängslig tonårsförälder som vinkar hejdå till sin 17-åring och inte riktigt vet var och när och hur och om och med vem hon kommer hem igen.
Alicia, hon var bara glad och spattig och förväntansfull. Men det är väl så det ska vara. Suck.
En protestgrupp blir det, både militant och allmänt irriterande, syftet är ju att få folk att reagera och irritation är också en känsla. Vi startar den i sommar när du kommer hem, över en kall öl och lite ostbågar, det blir bra det.
Hon var till det fina vita huset, men fick bara se en bild av Arnold. Det bestÃ¥ende intrycket var att Sacramento är världens bästa godisstad: “Det fanns godisaffärer pÃ¥ varenda gata, mamma, varenda gata!” Det var väl ocksÃ¥ en lärdom antar jag.
Eva – vi borde starta en liten protestgrupp du och jag. Är bara rädd att jag skulle vara för militant och allmänt irriterad för att attrahera nÃ¥gra medlemmar…
Jo, det är ju så det ska vara..barnen ska vara glada att komma ut på nya äventyr. Jag får lov att vinka till henne om jag ser henne.:) Ska hon titta på mini vita husethär i stan?
Vad roligt för henne? Vad ska hon göra där? Visst känns det lite spännande också, ängslan till trots? Jag ser fram emot ditt inlägg om frånvarande fäder vid skolutflykter, skolarrangemang. Det gör även mig fruktansvärt irriterad, som lärare dock, har ju ingen erfarenhet av föräldraskap för huvudtaget.