…är ett härligt ställe. Lugnt och stillsamt, tidningar som prasslar, ingen har brÃ¥ttom, solen har försiktigt börja lysa i ena hörnet av lokalen.
Det är förvånansvärt mycket folk här, vilket väl mest beror på att det bor så många äldre människor i min stad. Äldre, pigga människor som inte ligger och drar sig på morgonen, de är ute och stavgår och yogar och sedan stannar de till på starbucks för att ta sig en kopp kaffe på det.
Det måste vara något med havsluften för pensionärerna i min stad ser nästan oförskämt fräscha ut. Jaja, tänker ni, det är klart, de är ju amerikaner, de är botoxade ända in i kaklet fattaruväl, men det är de inte alls. De är fräscha helt enkelt: spänstiga och väderbitna, lätt solbrända, ganska rynkiga (tänk Clint Eastwood för tio år sedan), rejält gråhåriga, de går klädda i jeans och snygga seglarjackor och ser ut som om de har för avsikt att leva i trettio år till. De får mig, med mitt höga blodtryck och min ständigt sovdepraverade hjärna, att känna mig lite sliten.
Sedan finns det en annan sorts äldre människor i min stad och de ser ut som författare hela bunten. Inte lika väderbitna, inte riktigt lika fräscha som gruppen ovan, mer sådär luggslitna på ett bohemiskt, artistiskt vis , med säckiga brallor, glasögon, hatt och olika grader av långt fladdrande hår. Jag blir glad av den där gruppen, tänker att jag skulle vilja hamna där själv en dag.
Men herregud, varför sitter jag här och skriver om pensionärer? Jag kom hit klockan kvart i sex i morse för att skriva en artikel och en artikelanalys till min skrivkurs, inte för att analysera befolkningsgrupper i min lilla stad. Nu, artikel.
Leave a Reply