Det var bokfestival i Westwood förra helgen, två dagar med massor av författare, föredrag, seminarier och boksigneringar. Ja, och så böcker förstås. Många böcker och väldigt mycket folk, 140 000 på två dagar.
Det är en härlig helg och hittills har jag gått dit år varje år sedan vi flyttade hit. Inte första året, då hade vi nyss flyttat hit och jag hade ingen koll på någontins alls, men efter det har jag alltid lyckats ta mig dit. Ibland med familjen och det är visst trevligt, men det bästa sättet att besöka bokfestivalen är på egen hand och med förbokad biljett till alla seminarier som man för allt i världen inte vill missa.
I år missade jag nästan allting och det var ledsamt. Jag trodde inte att jag skulle kunna gå alls först så jag bokade inga biljetter, och när jag väl lyckats förhandla till mig några timmar på lördagen var mycket redan slutsålt (biljetterna är gratis, men man måste ändå boka dem).
Men jag lyckades i alla fall gÃ¥ pÃ¥ ett seminarim som hette “Journalists uncovering the larger story”, med LA Times-kolumnisten Hector Tobar som moderator och med David Cullen, Barry Siegel och Rick Wartzman i panelen (heter det sÃ¥: “i panelen?”).
Roligt samtal, spännande samtal mellan fyra journalister/författare som alla har skrivit böcker om historiska händelser och som alla sa en massa kloka saker om skrivande och journalistik och en del annat också.
Mer om deras böcker senare, nu ska jag skriva en engelsk text om seminariet till min skrivkurs och det känns lite…jobbigt.  Engelska är svÃ¥rt. Inte akademisk engelska, den är ganska okomplicerad och dessutom har jag tränat pÃ¥ det en hel del. Men vanlig engelska eller vad man nu ska kalla det. Icke-akademisk engelska, journalistengelska: det är svÃ¥rt. Och det är oändligt frustrerande när jag inte hittar ord och när nyanserna gÃ¥r förlorade och när det helt enkelt inte lÃ¥ter bra.
Aaargh.
SÃ¥. Nu skriver jag vidare.
Haha, det har du förstÃ¥s rätt i. Men när man kan nÃ¥got sÃ¥ känns det ju verkligen okomplicerat, man har bara glömt hur komplicerad vägen dit faktiskt var…
Jag tycker det är lustigt att man alltid säger att sÃ¥nt man kan är “okomplicerat”. Det är det ju inte, det är bara det att man vet hur man skall göra.