När jag läser fotografen Thomas Nilssons underbara och galna rapport frÃ¥n “mediaghettot” i Louisiana tänker jag tillbaka pÃ¥ det där seminariet jag var pÃ¥ för ett par veckor sedan, med David Cullen, Barry Siegel och Rick Warzman.
Alla tre har skrivit böcker om händelser som ligger mer eller mindre långt tillbaka i tiden: Cullen om skolskjutningen i Columbine (1999), Siegel om kraschen av en U.S. Air Force B-29 (1948) och Warzman om bokbränningen och försöken att bannlysa John Steinbecks Vredens Druvor (1939).
Barry Siegel och David Cullen i synnerhet pratade länge och entusiastiskt om värdet i att som journalist vara den som är “sist pÃ¥ plats” och Siegel talade varmt för fenomenet “lÃ¥ngsam journalistik:”
“We obviously live in an instant information age, but even before twitter …there is a lot of pressure in the conventional mainstream news paper to beat the competition, to break the news, to be first. Some of us were always trying to argue the point of maybe it’s better to be last. To get the true full story. That’s what I would argue, I was always very conscious of the fact of how wrong we could be at the start. The imperative to be first is to me dangerous. So I would always raise my hand and vote for being last. The great value of coming to any story after the dust have settled. When you have perspective, when people are willing to talk who weren’t when microphones and spotlights were on them.”
David Cullen följde skolmassakern i Columbine frÃ¥n första dagen och han betonade flera gÃ¥nger hur fel alla – inklusive han själv – hade frÃ¥n början. Alla teorier, alla spekulationer, alla rykten som spreds var fel: bakom massakern lÃ¥g en psykopatisk ung man och hans deprimerade följeslagare och kompis, ingenting annat. De slutgilitga bevisen för det kom inte förrän 7 Ã¥r efter massakern, dÃ¥ ett stort antal dokument, inklusive bÃ¥da pojkarnas dagböcker, blev tillgängliga för allmänheten.
Rick Wartzman som skrev om försöken att bannlysa Vredens druvor betonade hur viktig kontexten är för att förstå en händelse. Hans bok handlar egentlingen inte så mycket om själva bannlysningen, men desto mer om det sena 30-talets amerikanska samhälle och politik: utan att förstå sammanhanget kan man inte förstå varför reaktionen på Steinbecks bok blev så stark.
Jaja. Alla kan ju inte ägna sig Ã¥t lÃ¥ngsam journalistik, men det var i alla fall mÃ¥nga kloka ord som sades pÃ¥ seminariet, väl värda att kontemplera när “mediaghettot” samlas till nästa katastrof.
Leave a Reply