Jag som trodde att kravet på föräldranärvaro i skolorna var ett amerikanskt fenomen.
Det är det ju inte alls visar det sig: i Sverige debatteras föräldrarnas närvaro i skolan som aldrig förr och det är intressant för den debatten har jag inte sett här. Det vill säga inte på offentlig plats. På barnkalas och poolpartyn diskuteras det en hel del, men i min bekantskapskrets, bestående till nästan 100 procent av heltidsarbetande föräldrar, är alla rörande överens och det blir inte så mycket debatt.
Jag borde skriva något om det, men jag har så lite tid just nu och det finns så mycket att säga om allt som har med skolan att göra och jag har inte riktigt förmåga att sortera mina tankar, så jag får återkomma. Då ska jag skriva om volunteering, fundraising och läxor/projektarbeten. Då ska jag börja blogga igen. Snart ska jag göra det.
Ã…h, gör gärna det. Jag har visserligen inte barn och inga planer pÃ¥ att försöka fÃ¥ nÃ¥gra heller, men jag jobbar heltid i USA och funderar en del pÃ¥ hur heltidsjobb-barn-skola etc funkar här jmf med Sverige. Det jag hör av den svenska debatten verkar till mycket handla om smÃ¥ barn (föräldraledigheter- skynda hämta pÃ¥ dagis Ã¥ngest etc) men inte sÃ¥ mycket om vad som händer sen. Kan vara att jag inte känner nÃ¥gra svenska barn äldre än 5 Ã¥r…