Den där skylten ja, den beskriver verkligen Los Angeles skoldistrikt i ett nötskal. Skolan är gratis, i princip. I praktiken, för att få en skola som man gärna vill att ens barn ska gå i, måste föräldrar skjuta till en del. En hel del.
The sky is the limit, som det gamla fina talesättet lyder.
I vår skola ombeds föräldrar bidra med USD1000 per barn per läsår. I vårt fall alltså USD3000, som täcker det som jag räknade upp tidigare: lärarassistenter, art classes, datorer, musiklärare, idrottslärare, (något), bibliotikarie, mindre klasser och lite annat. Ingen lyx alltså, bara sånt som man gärna vill att ens barn ska ha tillgång till i skolan.
Utöver de tusen så tillkommer flera större eller mindre fundraisers per år, där man betalar så mycket, eller lite, man har råd och samvete till.
När Alicia först började kindergarten för fem Ã¥r sedan, störde jag mig oerhört pÃ¥ det där, tyckte sÃ¥där svenskt att en public school ska vara gratis (dessutom var vi tämligen luspanka efter flytten). Visserligen är det frivilligt att bidra, men när man fÃ¥tt den fjärde telefonsamtalet där en person förklarar hur viktigt det är att alla bidrar och pÃ¥pekar att vi inte har gjort det ännu, sÃ¥ känns “frivilligt” inte längre som den rätta beskrivningen pÃ¥ givandet.
Efter fem år med barn som gått i två skolor i två mycket välbärgade bostadsområden inom Los Angeles skoldistrikt, har jag vant mig. Systemet är helt galet och sorgligt orättvist, men nu är läget som det är. Vi suckar någon gång när ännu ett mail om en kommande fundraiser trillar in, men betalar så gott vi kan.
Det som fortfarande stör mig oerhört är att man gärna talar om vem som har betalat och därmed också vem som inte har gjort det.
Skyltar och banners hängs upp vid entréen till skolgården med namnen på alla de familjer som donerat pengar.
En dag bara några veckor efter att vi bytt skola kom Erik hem storgråtande från skolan: det visade sig att de barn som hade sålt mest tidningar till en fundraiser fick presenter från tidningsföretagen, presenter som delades ut i klassrummen. Vi hängde inte riktigt med där i början av terminen, Erik hade inte sålt en enda tidning, fick ingen present och kände sig mycket liten.
Epost-meddelanden går regelbundet ut till alla föräldrar med en lång lista på de som har betalat in till skolfonden (den dit man ombeds betala UDS1000 per elev).
Imorgon får alla barn som samlat ihop mer än USD80 till ett fundraisingprojekt äta Panda Express till skollunch. Panda Express är kinesisk snabbmat som alla ungar älskar, även de som bara lyckades samla ihop USD40.
I vår förra skola hade vi ett fundraisingprojekt som gick ut på att en vägg dekorerades med kakelplattor som målades av barnen. Den blev jättefin, men för att få måla var man tvungen att betala. Förstås. Vi gjorde inte det, vi hade nyss flyttat hit och tyckte att det var svindyrt. Sedan, när väggen var klar, stod jag där och lyssnade när Alicia försökte förklara för kompisarna varför inte hon hade någon kakelplatta.
Sådär håller det på, hela tiden, och i en public school som faktiskt inte ska kosta något är det inte ok. Det är framför allt inte ok att man inför barnen så tydligt talar om vem som har gjort rätt för sig och vem som minsann inte har det. I all synnerhet inte eftersom det ofta är enorma inkomstskillnader mellan olika familjer.
Vi har protesterat i det tysta tidigare, skrivit “anonymous” pÃ¥ vÃ¥ra donationer och sÃ¥nt, men det där med Pandalunchen stör mig sÃ¥ jäkla mycket. Jag tror att jag ska ta ett snack med rektorn till hösten.
Leave a Reply