Jahaja. Det var första skolavlämningen det och det var en sorglig historia.
Inte för Alicia och Max, de fräste iväg över skolgården och ropade hejdå över axeln och var borta.
Men Erik. Erik, min lilla Kindergarten-unge som tycker att han är alldeles för liten för kindergarten och som vill vara med sina gamla kompisar på dagis och ingen annanstans. Han var så glad igår kväll när han packade sin ryggsäck och kollade att lunchlådan och vattenflaskan var redo, men i morse gick han med slokande huvud och långsamma steg och tyckte att världen var alldeles för stor och läskig och när Jeff gick iväg från klassrummet grät han och ville följa med hem.
Jag vänjer mig aldrig vid det där, vid alla separationer och vid alla gånger man måste släppa iväg dem på egen hand när de inte känner sig redo att möta världen utan oss. Som jag har längtat efter att skolan ska börja och nu vill jag bara att den här dagen ska ta slut.
Han hade ju en rolig dag när avskedet väl var avklarat. Och idag gick det lite bättre. Man vändjer sig – bÃ¥de han och jag 🙂
Det ar inte latt att vara liten tycka att det ar lite laskigt dar ute i den stora varlden. Hoppas att han inte tycker att det ar sa farligt nar allt kommer omkring.Ha det gott