Visst var Eva Dahlgrens sommarprogram bra häromveckan, varför fick hon inte vara sommarens första värd? Att få ett eget Sommarprogram är, har jag förstått, det närmaste ett adlande vi kan komma i Sverige, att bli utvald till att inleda och avsluta alltihop verkar ännu finare ändå och det tycker jag Eva Dahlgren är värd för hon är bara så, ja, så bäst helt enkelt.
Hur som helst, det var inte det jag skulle skriva om i ämnet Eva Dahlgren utan något helt annat.
Jag har en bok med skrivövningar som man kan göra när andan och/eller skrivkrampen faller på. Den verkar bra, jag hoppar lite planlöst mellan olika grejer och en övning som jag gjorde igår består i att man ska reflektera över pinsamma situationer man befunnit sig i (man ska göra mer med den övningen, men till en början ska man bara skriva ner en drös pinsamheter).
Då tänkte jag på Eva Dahlgren.
Jag har nämligen träffat henne, för alls inte länge sedan och för första gången i mitt liv. Det var på en fest i ett vackert hus vid havet i Santa Monica och Eva Dahlgren var där för att ta emot ett pris från Svenska skolan i Los Angeles. Varför hon fått detta pris framgick inte riktigt av den något förvirrade prisutdelningsituationen, men det finns ju hur många anledningar som helst till att ge henne priser så det spelar mindre roll.
På festen befann sig 300 uppklädda, en del ganska glammiga människor, men det rådde inget som helst tvivel om vem som var Rockstjärnan. Utan att anstränga sig alls.
Efter sånger och prisutdelning minglade Eva Dahlgren och Efva Attling bland gästerna och de var både trevliga och pratsamma vad jag förstår. Jag vet inte riktigt eftersom jag inte gjorde något försök att prata med henne. Jag är inte så framfusig, tänkte att varför skulle Eva Dahlgren vilja prata med mig och kikade lite på henne på avstånd bara.
Till en bekant nämnde jag nÃ¥got om hur bra jag tycker att Eva Dahlgren och denne bekant konstaterade “Jamen ska du inte be att fÃ¥ ta en bild tillsammans?”
Nej, det ska jag verkligen inte göra,” sa jag och rodnade vid blotta tanken pÃ¥ det pinsamma i en sÃ¥dan situation.
“JodÃ¥, det ska du visst,” sa min bekant, som bott i USA i mÃ¥nga Ã¥r och uppenbarligen helt förlorat sina svenska hämningar. Hon gick iväg och Ã¥tervände en liten stund senare med Eva Dahlgren. Som var mycket trevlig och gärna kunde tänka sig att fotograferas tillsammans med mig.
Jeff fotade glatt, jag tackade Eva Dahlgren så förfärligt mycket och gick fram till Jeff för att titta på korten eftersom jag trots att hela situationen var pinsam var väldigt glad över att ha ett foto på Eva Dahlgren och mig.
Efter att ha tittat på foton en liten stund upplyste Jeff mig om att Eva Dahlgren stod kvar där jag lämnat henne för att titta på kort. Och det gjorde hon, hon stod kvar där och såg lite tveksam ut, såg ut som att hon funderade på åt vilket håll hon skulle gå.
Jag insåg att hon, som den normalt funtade, sociala och artiga människa hon är, hängt kvar lite, antagit att jag kanske ville prata lite också, inte bara störta iväg för att fnissa över foton och lämna Sveriges bästa artist åt sitt öde. Det hade aldrig slagit mig att hon skulle göra det; alla människor ville prata med henne, och varför skulle hon ta sig tid att stanna kvar en minut och prata med mig?
Så tror jag att jag tänkte i alla fall, det är min enda, om än usla, förklaring.
Precis när jag insåg allt detta och tänkte att herregud jag måste gå fram och säga något strosade hon vidare. Jag hade fått min chans och sabbat den.
Hela kvällen tänkte jag på det där och var så förbannad på mig själv att jag fick huvudvärk av alltihop.
SÃ¥, om detta kan man säga att en bra övning för en aspirerande journalist – eller för varje person som inte vill framstÃ¥ som ett socialt miffo – är denna:
Anta att du ska gå på en fest där en intressant person som du inte alls känner men verkligen beundrar också kommer att delta. Du vet inte om du kommer att få tillfälle att prata med personen i fråga, men det spelar ingen roll. Var förberedd, utgå ifrån att du kommer att få göra det.
Uppdatera dig lite om personen och förbered några bra, intressanta och relevanta frågor/ämnen som du kan prata om med personen. Om du inte är en spontan typ kan du också fundera över hur du först skulle kunna ta kontakt med personen så att du inte får totalt hjärnsläpp när personen i fråga står där framför dig.
Enkelt, simpelt. Glöm aldrig.
Petchie – skönt att inte vara ensam…Det har varit mÃ¥nga bra sommarpratare hittills. Elisabeth Ã…sbrink var underbart bra. Och Babak Najafi. Och sÃ¥ har jag nyss läst SorgfÃ¥gel om/av Annika Östberg, ser fram emot hennes program mycket.
Anna – bra taktik där. Bara man har nÃ¥got att säga sÃ¥ är det ju inga problem att kliva fram och säga hej, men jag vet Ã¥ andra sidan inte om jag hade gÃ¥tt fram till Eva Dahlgren ändÃ¥. Som journalist – vilken dröm att fÃ¥ göra en intervju med henne. Som privatperson – nehehej kanske inte ändÃ¥…
Du tar upp en intressant fråga, och jag är inte säker på om du har rätt. Eller om det verkligen finns något rätt. Under Almedalsveckan råkade jag ut för några situationer där jag tyckte det var lämpligt att gå fram och säga hej. Inte just för att jag beundrar personerna i fråga utan för jag tyckte det vore bra att presentera mig. Sedan var jag väldigt noga med att efter ett par artighetsfraser gå vidare. Samma med personer som jag ville kommentera något till. Kände mig rätt nöjd med mig själv för att jag inte stått kvar så länge så att det uppstod pinsam tystnad. Tänkte också, att nästa gång vi ses, så kommer vi förhoppningsvis att hälsa på varandra och kanske rent av ha mer att säga.
Men kanske är det skillnad när det är just någon man beundrar! Minns med viss fasa hur det var när jag var riktigt ung och lyckats få träffa någon åtråvärd popidol. Där stod man dum och försagd och hade inget alls att säga och ångrade bittert tilltaget!
Jag skulle ha gjort exakt likadant! Och jag älskar också Eva Dahlgren! Men har inte hört hennes sommarprogram, tack för tipset!