Hädanefter, om jag är nervös inför en intervju, ska jag tänka, jaja, det är i alla fall inte Anette Kullenberg jag ska träffa.
Alternativt, om jag tycker att en intervju gått dåligt, ska jag tänka, jaja, men jag blev i alla fall inte uppläxad och anklagad för att ställa uttjatade och irrelevanta frågor istället för att ta reda på saker och ting själv.
All heder till Amanda Glans i Medierna som klarade av intervjun så stiligt ändå. Och med bibehållet lugn.
Men jag tyckte inte att frÃ¥gorna var sÃ¥ dÃ¥liga. Eller lyssnade jag slarvigt? Man kan ju inte bara ställa skjutjärnsfrÃ¥gor 🙂
Hahaha jag lyssnade och tänkte “men det där var väl inte sÃ¥ farligt”. Känner lite liknande tendenser jag med ibland när journalistikstudenter inte kan googla själva.
Ja alltsÃ¥, jag skrattade och ryste om vartannat när jag lyssnade, det var verkligen en märklig intervju. Kul att höra att hon varit konsekvent genom Ã¥ren, nagellacket var med redan frÃ¥n början. Bara hövligheten som slipats av nÃ¥got med tiden…
Hörde också den där intervjun. Förstår inte hennes beteende, det hade ju varit bättre att helt säga nej. AK var faktiskt den första kända person jag intervjuade, hon var inte så lättintervjuad precis, men betedde sig på den tiden åtminstone hövligt trots att vi säkert ställde i hennes öron korkade frågor. Idag skulle hon väl aldrig ha släppt in oss, två valhänta journaliststudenter, i sitt arbetsrum. Vi kom av oss lite för att hon hade en rad nagellacksflaskor uppställda på sitt skrivbord, bredvid fotot på maken. Detta var 70-tal och absolut inget vi väntade oss!