Det går över.
Visst är det så, visst är det så man ska tänka när ens fem-åring och ens sju-åring bråkar och slåss och bråkar och slåss och aldrig, aldrig någonsin slutar?
Det går över. Det är bara en fas de går igenom. Det blir bättre sen. Så har jag ofta tänkt.
Men när undrar jag, när går det över? Går det över innan mamman blir galen och bara lämnar sina barn, bara vandrar iväg in i skogen och aldrig kommer tillbaka? Finns det kanske någon spärr hos barnen som har med överlevnadsinstinkt att göra och som gör att de inser att mamman faktiskt håller på att förlora förståndet, att hon tänker att det var inte så här det skulle vara, inte alls. Eller kanske en period skulle det vara så, några månader eller till och med ett år eller två, men inte en hel barndom. Förstår de att mamman blir mer arg och trött och less än hon någonsin trodde var möjligt och att all den där ilskan och tröttheten gör henne till någon hon inte vill vara?
Ser barnen allt det där i blicken hos mamman och om de gör det, förstår de då att nu, nu är det nog i alla fall dags att sluta fred och växa upp?
Det går bra under terminerna för då får mamman vila upp sig medan barnen är i skolan, en viss mängd bråk och tjafs orkar väl de flesta föräldrar med och de leker underbart härligt bra tillsammans också mellan varven.
Men oavsett mängden lek, vet ni hur mycket en fem-åring och en sju-åring hinner bråka och tjafsa på ett sommarlov? Vet ni hur mycket tid och kraft och energi och humör som går åt till att medla mellan två barn som bestämt sig för att bråka livet ur varandra?
Jag vet. De hinner bråka oändliga mängder och den energi och det tålamod som behövs för att stå ut finns inte. Inte hos den här mamman i alla fall.
Jag gör fel förstås, använder inte rätt strategi. Men jag har ingen väl utarbetad strategi, jag har inte läst någon bok i ämnet och nu, efter sju veckors sommarlov hör jag tydligt hur den norrländska granskogen viskar vänligt åt mig. Den viskar högre när jag är trött, när vi inte har sett solen på en vecka eller två och när det inte finns någonting, absolut inte någonting, för rastlösa barn kvar att göra förutom att bråka och tjafsa och retas och slåss.
Här är det lugnt, här är det tyst, kom hit och vila dig i mossan.
Så viskar den. Snart går jag.
hej MrsW, vad glad jag blir över att du hittat hit och över att jag inte är ensam om att, tja, bli lite trött ibland helt enkelt! Efter två månaders sommarlov har vi varit iväg på en veckas intensiv familjesemester och nu är det fortfarande två veckor kvar till skolan börjar. Njut av skolstarten!!
Hej, hittade just till din blogg genom lite slösurfing, och här blev jag kvar – och läser och läser! MÃ¥nga inlägg träffar mig rakt pÃ¥ och hÃ¥rt, t.ex detta; jag har själv en nästan 5 och en nästan 7-Ã¥ring och är först att erkänna att ett sju-veckors sommarlov med 24/7 umgänge för oss tre (pappan har arbetat lite), har varit dööööjobbigt..!
Längtar efter skolstart pÃ¥ tisdag, innan de har ihjäl varandra, eller jag gÃ¥r ut med soppÃ¥sen och aldrig kommer tillbaka! 🙂
De hÃ¥ller sÃ¥ sakteliga pÃ¥ att lära sig att det inte pÃ¥ nÃ¥got minsta vis lönar sig att komma till mig. När de slÃ¥ss mÃ¥ste man ju gÃ¥ emellan till sist, inte bara för att det kan börja spruta blod men för att det gör sÃ¥ ont i hjärtat när de slÃ¥ss. Hur som helst sÃ¥ läste jag i nÃ¥gon bok att syskonbrÃ¥k gör inte sÃ¥ mycket om de bara trivs tillsammans ocksÃ¥. SÃ¥ länge de har kul och är kompisar mellan slagsmÃ¥len sÃ¥ blir det bättre sÃ¥ smÃ¥ningom och de kommer att fÃ¥ en helt normal relation. Det är mitt bräckliga halmstrÃ¥ i kaoset…
Jag tror faktiskt det är olika mellan olika syskon. En del syskon brÃ¥kar sig igenom hela barndomen – och en del brÃ¥kar nästan inte alls. Och jag är osäker pÃ¥ om man som förälder kan göra nÃ¥got alls. Utom att vänja barnen vid att det inte lönar sig att skrika “mamma säg till honom!” sÃ¥ fort det hettar till. Vi umgicks med en sÃ¥n familj och det där skvallrandet och skrikandet var lika olidligt som själva brÃ¥ken, eller värre. Vi hade inte de där utdragna brÃ¥ken men jag blev galen när de slogs. Eller snarare när stor syster lappade till mindre syskon i uppfostringssyfte.