Flygresan hem tillbringade jag i Bodil Malmstens trädgård i Finistére. Jag läste om hennes blomplanterande och vattnande och krig mot mullvadarna och om hennes bekantskaper med andra Finisterianer i denna lilla franska by som hon hittade av en slump och så totalt förälskade sig i att hon flyttade dit. Köpte ett hus och började odla sin trädgård.
Det låter så underbart det där, att hitta sin plats på jorden, hitta hem. Jag skulle också vilja göra det, har alltid trott att jag skulle göra det så småningom och jag skulle gärna vilja göra det ganska snart så att jag, om allt går väl i övrigt, hinner bo där ett bra tag.
I bilen pÃ¥ väg hem frÃ¥n flygplatsen, medan ungarna ropade "daddydaddydaddy" och ingen brydde sig om mig, satt jag och tänkte pÃ¥ allt detta och kände mig lite dyster. Alla dessa nedsläckta lokaler, tomma gator, ödsliga bensinmackar och iskalla reklamskyltar som rusar förbi utanför fönstret – kontrasten mellan Bodil Malmstens franska trädgÃ¥rd och Los Angeles sedd frÃ¥n 405:an mellan LAX och Westwood klockan halv tio pÃ¥ kvällen är…ja…obeskrivbar faktiskt.
"Jaha", tänkte jag. "Välkommen hem, här bor jag. Är det här mitt Finistére? Är det här jag vill tillbringa resten av mitt liv?" Jag satt och tänkte på det där och på att det måste ha blivit fel någonstans. Inte för att jag har någon klar bild av hur min plats på jorden skulle se ut, men den innehåller definitivt inte några ödsliga bensinmackar, det är jag alldeles säker på. Den är mer åt Finistére-hållet om man säger så.
Men dagen därpÃ¥, det vill säga i förrgÃ¥r, var jag ute pÃ¥ en tidig joggingrunda och vinden blÃ¥ste sÃ¥ ljumt och vänligt, solen värmde mina trasiga axlar och krÃ¥korna höll sig pÃ¥ behörigt avstÃ¥nd. Och igÃ¥r fick vi reda pÃ¥ att det finns en liten, liten chans att vi fÃ¥r köpa det där huset i alla fall, det som ligger nära havet och bergen och utan minsta bensinmack inom synhÃ¥ll. Inte vet jag om nÃ¥gon ljuv hitta-hem känsla skulle uppstÃ¥ – det kanske är väldigt fÃ¥ förunnat, Bodil Malmsten kanske bara hade tur – men om jag fick sitta där ute pÃ¥ terassen pÃ¥ kvällarna, under mitt citronträd, och lukta pÃ¥ blommorna, sÃ¥ skulle det vara alldeles tillräckligt.
Idag, eller imorgon, eller möjligtvis på måndag, allra senast den 4.e, får vi besked.
Ja, för ett par somrar sedan. Försöker komma ihåg den, vad jag tyckte. Minns att jag tyckte om den, men inte på vilket sätt.
Den hade jag glömt! Ja fy så sorgligt det var. Hoppas ni får besked snart om ert hus och att det går vägen!Förresten, läste du någonsin Margareta Strömstedts bok?
Tack, ni är snälla ni! Just nu hänger det pÃ¥ om säljarens senast upptäckta skatteskuld ska ligga kvar pÃ¥ huset eller ej. Lotta – jag läste den andra boken frÃ¥n Finistere ocksÃ¥, den där hon säljer och flyttar. Den är sÃ¥ sorglic och hon är sÃ¥ olycklig sÃ¥ man vill bara starta en insamlingsfond för att hon ska kunna behÃ¥lla huset. sÃ¥ man vet aldrig hur det ska bli, det är sant.
Nej nu börjar jag bli irriterad. Dom fÃ¥r väl bestämma sig snart sÃ¥ ni fÃ¥r köpa det förbaskade huset. Jag har gÃ¥tt och väntat i flera mÃ¥nader pÃ¥ att fÃ¥ gratta till nytt hus, nytt liv…Hoppas hoppas!
HÃ¥ller tummarna!Eftersom jag läser Bodils blog mest varenda dag sÃ¥ vill jag bara pÃ¥peka att hon tvingats sälja sitt hus, och har flyttat till en lägenhet i en lite större stad i närheten. Hon namnger den inte, utan skriver om staden där jag inte trivs. (Och lägenheten kan hon inte sälja för marknaden är ju sÃ¥ dÃ¥lig just nu.) SÃ¥ inget varar för evigt och man vet aldrig hur det skall bli. Och det är ju bÃ¥de bra och dÃ¥ligt, fast ibland dÃ¥ligt…
Jag hÃ¥ller tummarna hÃ¥rt att ni fÃ¥r huset! Jag gillar ocksÃ¥ Bodil Malmstens böcker om Finistère och vill ocksÃ¥ ha mitt eget Finistère… Nu har min bror och hans flickvän precis köpt ett jättegulligt 50-tals hus i Eslöv och jag är såååå avis – för det priset de betalt fÃ¥r man inte mycket varken i Bryssel eller Spanien…