Jag, mina barn, våra tre ryggsäckar och fyra resväskor har kommit hem. Jeff mötte oss på flygplatsen och jag gick av mitt fem veckor långa mammaskift.
Jag tog vagnen med resväskorna, han tog barnen. Jag gick bakom dem, lyssnandes till deras ivriga "pappapappadaddypappadaddy" när de skulle berätta om tusen och en saker för deras pappa som de nästan saknat ihjäl sig efter de sista veckorna.
Jeff sÃ¥g till att de inte blev överkörda när vi gick över gatan och löste konflikten om vem som skulle sitta var i bilen. När pojkarna hittade en cykel i garaget och brÃ¥kade om vem som skulle cykla först redde han ut det – jag bar in väskor i hissen.
Väl hemma slängde jag in smuggel-köttbullarna i frysen, duschade och gick och la mig (ungarna sov på planet, det gjorde inte jag). Hörde någonstans långt borta att det diskuterade vad som skulle ätas till middag, förundrades över det oerhörda i att saker hände utan att jag på något minsta vis var inblandad. Somnade. Vaknade till då och då, ibland av ett måltjut (hockey), ibland av att pojkarna bråkade om något. Ignorerade allt, sov vidare.
Och hela tiden, hela kvällen: "Daddy! Daddy!Daddy!" Inte ett enda "Mamma", inte ett enda. Ingen som saknade mig när jag försvann till sovrummet, ingen som kom och drog i mig och ville att jag skulle kliva upp, ingen som behövde hjälp med något, ingen som ville att jag skulle leka något eller läsa något eller fixa något. iInga tänder att borsta, inga böcker att läsa, ingenting. Bara jag och min trötthet och min säng i mitt sovrum.
Haha, exakt precis så är det Petra. Om bara skolan kunde börja någon gång, det skulle vi alla må bra av!
Det lÃ¥ter helt underbart… Din välbetjänta vila frÃ¥n semestern 😉
Ã…h, det är mer än underbart, det är alldeles…alldeles…obeskrivligt underbart!!
LÃ¥ter underbart att fÃ¥ sova/dÃ¥sa/ta ledigt sÃ¥där…