Ja det är det, det är en bright, shiny, varm och vänlig och stillsam morgon på alla sätt och vis.
Vi har landat, vi är hemma.
Flygresan var lång, kändes oändlig. Vi längtade hem så förfärligt allihop, alla frågade hur länge det var kvar hela tiden, jag också.
Med fem minuter kvar till landning börjae Max blöda näsblod. Blodet fullkomligt forsade och jag tänkte att jag kanske borde skriva till Swissair och fråga dem vem som skulle ha hjälpt honom med allt blod om han inte hade suttit bredvid mig. Hade en av flygvärdinnorna haft tid att hjälpa honom, lugna honom, byta blodiga servette och klämma till över näsryggen för att få det att sluta rinna?
Eller skulle kanske hans närmaste granne kunna avkrävas att ta på sig rollen som sjukvårdare? Men han kanske inte hade någon lust med det alls, särskilt inte efter att ha blivit nerspilld med en hel kopp äppeljuice av näsblödaren några timmar tidigare. Äppeljuice som torkat blir kladdigt och ganska obehagligt, ännu obehagligare på en flygresa där allting redan är mer eller mindre obekvämt och obehagligt. Spilld äppeljuice mellan låren på en tio-timmars flygresa kan få vem som helst på dåligt, lite mindre hjälpsamt humör.
Jag skulle också kunna fråga Swissair vem som hade ansvaret för at Alicia skulle på få sig en syrgasmask om det behövdes. Den gamla skröpliga farbrorn som satt bredvid henne? Eller hinner flygvärdinnorna med att titta till alla barn som sitter utspridda runt om i kabinen utan någon förälder bredvid sig? Vem ska lugna henne och hålla henne i handen om hon får panik och måste ha sin mamma och vägrar sitta kvar i sin stol?
Varför, skulle jag fråga till sist, får jag veta när jag ringer och checkar in tre dagar före avresan att jag helt säkert och utan problem har fyra platser tillsammans när det sedan visar sig att det har jag inte alls, jag har två platser ihop och två andra platser utspridda på olika håll i kabinen och måste förlita mig på att vänliga medresenärer kan tänkas flytta på sig för att vi ska få sitta någorlunda nära varandra?
Men det där brevet ska jag skriva en annan dag, inte idag. Idag sitter jag i min soffa pÃ¥ verandan, dricker kaffe, läser Bright shiny morning av James Frey medan ungarna och deras kompis bygger kojor i vardagsrummet. Om en stund kommer Jeff hem, dÃ¥ ska jag gÃ¥ till biblioteket och läsa pÃ¥ om amerikansk skolpolitik. Där ska jag sitta i flera timmar i lugn och ro utan nÃ¥gon som ropar “mamma mamma mamma” och vill ha nÃ¥got av mig, min hjälp min uppmärksamhet min tid min energi.
bright shiny morning it is.
Jag tror alla flygbolag gÃ¥r mot Ryan Air-modellen. Det är inte första gÃ¥ngen det strulat med seatingen, det är snarare regel än undantag om man kollar runt bland bekantskapskretsen. Den här gÃ¥ngen ska jag faktiskt ta mig för och skriva och frÃ¥ga hur de tänker…
Egentligen är det uppfriskande att höra om din resa… Nej, missförstÃ¥ mig rätt, men i svenskars hetspropaganda mot Ryanair sÃ¥ framställs alltid andra flygbolag, särskilt de riktigt stora, som exemplariska. Jag har haft fina bataljer med personal ombord pÃ¥ just ett par av de stora. Ska inte dra nÃ¥gra lÃ¥nga historier men jag var rätt nöjd när en flygvärdinna pÃ¥ British Airways fick ta hand om bÃ¥de toanödig och flygsjuk 7-Ã¥ring! Hade kunnat undvikas med smidighet.
Eva, det har varit ett härligt och jobbigt sommarlov om vartannat men nu är det skönt att andas lite vardagsluft igen…
JaCal: ja, ja och ja, jag hÃ¥ller med dig i allt. Och det där med säkerhetsföreskrifter, det är sÃ¥ jäkla noga med allt, det enda man inte bryr sig om är om det springer omkring panikslagna barn i kabinen pÃ¥ jakt efter föräldrar, eller om ett eller annat barn inte fattar hur de ska fÃ¥ pÃ¥ sig syrgasmasken i tid…lite spill fÃ¥r man kanske räkna med.
Ja du… vad ska man säga om flygbolag och seating… Om man inte vore sÃ¥ fasligt ordenlig av sig och faktiskt vill ta ansvar för sina barn sÃ¥ vore det ju lite intressant om man skulle säga “jaha, ok, jamen iiiinga problem – jag lÃ¥ter min 10-Ã¥ring och 7 -ring sitta pÃ¥ andra platser, ro hit boarding korten bara” bara för att se hur det gÃ¥r. Istället stÃ¥r man svettig och arg och frusterad och försöker flytta om alla pÃ¥ ett trÃ¥ng plan som ingen vill vara i men alla har betalat en halv förmögenhet att vara i. En dag, när barnen är tonÃ¥ringar och inte gillar att duscha längre – dÃ¥ lovar jag att vi kommer bli seatade ihop varenda gÃ¥ng – dÃ¥ när man kan tänka sig att sitta en halv kabin bort. Och är det inte litet lustigt att de har sÃ¥ mÃ¥nga säkerhetsföreskrifter om allt möjligt hitan och ditan – men att lÃ¥ta minderÃ¥riga barn sitta utan vÃ¥rdnadshavare – det gÃ¥r bra.
Skönt att ni är hemma/tillbaka – flygresorna tar ju tack och lov slut även om de känns som en oändlighet när de pÃ¥gÃ¥r.
Vad mysigt ni verkar ha på er altan! Trots att jag redan saknar er så är jag glad för er skull. Äntligen är ni hemma, äntligen har ni sol, äntligen får du börja arbeta igen och äntligen får du lite tid bara för dig själv utan barnen. Ha det så gott på er kryssning. Kram