Återinstallerad i min vardag, efter idogt resande. Det är härligt, jag älskar det, mer vardag åt folket!
PÃ¥ väg hem frÃ¥n min kortkorta resa till Sverige läser jag nya tidningen Yourlife, där fotografen och filmaren Annika Mercedes Aschberg tar i sÃ¥ det knakar när hon beskriver “sitt L.A.”. Det är bilder pÃ¥ ödsliga hotellrum och beväpnade poliser bland badande ungdomar, det är texter om bunkrar tillverkade för att säljas till “täta intressenter” när katastrofen kommer och om ensam man med utmärglad pitbull bland gamla filmkulisser ute i öknen.
“Känslan av annalkande apokalyps och mänskligt förfall ligger som en tjock dimma över den här stan.â€
Hm. Jag skulle nog säga att den dimma som framför allt ligger över Los Angeles är den bestående av bilden av Los Angeles som hem för apokalyps och mänskligt förfall. Författaren Mike Davis (Ecology of Fear, City of Quartz) konstaterar att förstörelsen av Los Angeles har varit ett centralt tema i minst 138 filmer och romaner under 1900-talet och det har säkert tillkommit några till sedan 1998 när Ecology of Fear först publicerades.
Kanske är jag inte tillräckligt konstnärlig, men jag är ganska ointresserad av just de bilderna och av den apokalyps-och-förfalls-porr som L.A. ständigt förknippas med. Det finns så många andra berättelser om Los Angeles, berättelser vars början och slut inte är förfall och som berättar mycket mer om den här stan.
Jag får återkomma till det snart.
Tack Lotta, hon är nu uppskriven på listan!
Mary Karr är fantastisk. Har skrivit 3 självbiografiska böcker, Lit är den senaste.
Lotta och Jenny: Haha, ja det blir lite tjatigt, det är svÃ¥rt att ta sig förbi de där bilderna av roadtrips och diners och naturkatastrofer och allt vad det nu kan vara. Inte för att man inte kan ägna sig Ã¥t dem, men jag vill vidare. Och när det gäller bilden av L.A. som en plats för allsköns elände sÃ¥ är den bilden pÃ¥ sitt sätt bÃ¥de viktig och intressant för visst finns det mycket elände som behöver skildras, men inte som nÃ¥got statiskt, nÃ¥got som “är” och som inte skapar nÃ¥gra motreaktioner. Jaja, jag fÃ¥r fundera vidare pÃ¥ det där och formulera nÃ¥got mer genomtänkt senare.
Yourlife, hm, kan inte säga att den lämnade något bestående intryck. Blev lite irriterad på att alla som intervjuades också har någon form av uppdrag inom organisationen Yourlife, ska vara speaker på nåt event eller så. Lite inavel på något vis.
Och jag har inte läst Mary Karrs Lit. Borde jag göra det??
Vad skont att hora! Jag tycker precis som du! Ar sa innerligt trott pa alla apokalypsfilmer fran just So Cal omradet. Forsoker trosta mig med att det sakert beror pa att Hollywood ligger har, men det hjalper inte. Dessutom kanns det sa kusligt. Om nu alla ar overtygade om att det ska ga at skogen, varfor skulle da nagon jobba for att det ska bli battre? Fram for mer uppmuntrande filmer!
Jag tycker det är likadant med hela Amerika. Vad folk tjatar om är den accepterade bilden, och sina egna föreställningar. Har lyssnat på Sommarprogram hela sommaren och det är ett evinnerligt tjat om roadtrips och motel och diners tycker jag.
Så tidskriften med det engelska namnet är svensk? Bra/dålig?
Har du läst Mary Karrs Lit? (Ursäkta om jag frågat förr.)