Bilden är från december, eller möjligtvis januari förra året, därav mörkret. Än så länge lyser solen på eftermiddagarna.
Hockey var det ja. Och stelfrusna hockeymorsor som står uppradade längs med sargen och tittar på när deras söner (och förra säsongen en, ibland ett par, tjejer) snubblar och skjuter och dribblar och, allt oftare faktiskt, passar till varandra.
Två timmars träningspass två gånger i veckan, det blir en halv arbetsdag i veckan gånger säg tolv veckor på en termin, det blir sex hela arbetsdagar per person och termin.
De två första veckorna pågår dessutom ett slags lågintensivt träningsläger, vilket innebär två timmars träning varje dag gånger tio, det blir tjugo timmar, alltså två och en halv arbetsdagar bara under de två första veckorna som vi tillbringar hängandes vid en sarg i en park där vinden och dimman blåser in från havet och lägger sig som en mycket kall och fuktig filt över ens axlar oavsett hur mycket man klär på sig Per person.
Det är ju helt galet när man tänker efter, men när jag pÃ¥pekar detta uppenbara för Jeff frÃ¥gar han retoriskt om jag inte tycker att det är viktigt att umgÃ¥s med mina barn, varpÃ¥ jag frÃ¥gar om inte han tycker att det är viktigt , varpÃ¥ han svarar att det är klart han tycker men dessvärre kan han inte vara borta frÃ¥n jobbet sÃ¥ mycket, varpÃ¥ jag svarar “exactly my point, babe” och sÃ¥ talar vi inte mer om saken.
“Gör inte det dÃ¥” är det kanske nÃ¥gon som tänker nu, “det är ingen som tvingar dig att stÃ¥ vid sargen och frysa om du nu tycker att det är ett sÃ¥nt slöseri med din dyrbara tid. Lämna av barnen och hämta dem tvÃ¥ timmar senare och sluta gnäll.”
Sant. Men så enkelt är det inte, eftersom hockey är en extremt bökig sport. Skyddstät. Det är benskydd, armbågsskydd, vadderade byxor med suspensoar, ett par byxor till, vadderad tröja och en tröja till, handskar, hjälm, skridskor samt en klubba.
Alla dessa skydd och alla dessa kläder ska tas på, justeras när de halkar snett, tas av (delvis) och på vid toalettbesök, och om man byter från utespelare till målvakt är det en herrans massa skydd som ska bytas ut och fås på rätt plats.
Allt det där klarar inte en fem-åring och inte min sju-åring heller på egen hand ännu och därför behöver de hjälp emellanåt. Alla mammor hjälper sina egna barn och om jag inte är där så kanske jag framstår som en smitare som förlitar sig på att andra morsor ska ta hand om mina barn och det vill jag ju inte göra.
Vad jag skulle vilja göra är att fråga de andra morsorna om vi inte skulle kunna turas om att assistera våra barn, ett par föräldrar varje vecka som tar hand om allt det där böket medan vi andra kan gå därifrån med gott samvete.
Här finns dock ett annat problem, nämligen det att jag inte känner de andra hockeymorsorna. De består av en liten klick där alla verkar känna varandra sedan de gick i samma mammagrupp och de är ärligt talat inte särskilt approachable alls och därför har jag inte ens försökt. Jag sitter vanligtvis på en sten på andra sidan basketplanen, i ett hörn av parken där eftermiddagssolen lyser som längst, och ser mycket upptagen ut med min dater eller min bok. Ibland går jag fram till sargen och tittar hur det går, applåderar ett snyggt mål, justerar något skydd och springer med vatten.
De andra morsorna ser heller inte ut som om de har nÃ¥gra planer pÃ¥ att gÃ¥ därifrÃ¥n, eller ens nÃ¥gon önskan om att gÃ¥ därifrÃ¥n, och jag inbillar mig att om jag lade fram mitt förslag skulle de ge mig iskalla blickar och säga “no thanks, we actually enjoy supporting our children in their sports activities.”
Så jag ser ingen lösning på hänget och tidsförspillandet, förutom för min alldeles personliga del eftersom Jeff tagit på sig rollen som hjälptränare och alltså kommer att vara där varenda träningspass framöver. Bra, då gör han ju nytta och det borde han göra tillsammans med ett par andra föräldrar som turas om att assistera med det ena och det andra.
Vi andra bör hålla oss därifrån, lämna våra barn ifred, låta dem göra sina barngrejer utan oss, medan vi ägnar oss åt, jag vet inte, vuxengrejer helt enkelt.
Vi har varit riktigt bra på att hålla körandet och aktiviteterna inom någon slags rimlighetens gräns, men nu har de små liven fått en egen vilja och även börjat inse att det finns en hel värld att upptäcka där ute och då blir det mycket svårare. Man måste välja med omsorg helt enkelt, en gång i veckan rider Alicia och till det går det sisådär tre timmar, men eftersom jag är gammal hästälskare så gör det inget. A win-win situation.
Usch, jag säger bara usch! Vi var fruktansvärt kallsinniga hemma hos oss. Inga aktiviteter som innebar att åka långa sträckor och hålla förälder upptagen i flera timmar. Enda avsteget var ena dotterns fiollektioner. En oändlighet av spillda timmar, ibland var det inte ens upplyst i korridoren jag satt och väntade. Och då varade lektionerna bara en dryg halvtimma och en enda gång i veckan. Eftersom jag var helt ensam förälder blev denna kväll veckans kaoskväll. Och risken är att hon aldrig mer kommer att ta i en fiol.
Hockey ja, det är en kall sport. Här spelade barnen i vintras utomhus, i -10 grC, det blÃ¥ste dessutom frÃ¥n Long Island Sound. Hu! Dottern och tvÃ¥ av hennes bästa kompisar tränade ocksÃ¥, det finns collegelag med bara tjejer, kanske ett scholarship sÃ¥ smÃ¥ningom…
Men jag förstår vad du menar med att lämna barnen på en aktivitet och åka iväg, få något gjort under tiden. Jag skulle ta och prata med nån av de andra mammorna, så man kan vara där i varje fall varannan gång eller så. Du är ingen smitare för det!