Detta med ridning.
Å ena sidan: Alicia älskar det, jag med. Jag slutade när jag blev gravid första gången, nu har jag börjat igen. Det är fortfarande lika roligt och och en helt underbar grej att ha tillsammans med sin unge. Åka iväg och rida tillsammans. Prata häst. Längta till nästa ridlektion. Allt detta gör mig lycklig.
Å andra sidan: Alicia blev avkastad för ett par veckor sedan. I full galopp av en häst som bockade för en skällande hund och i några stillastående ögonblick såg det alldeles förfärligt ut.  Det visade sig snart att det inte var så illa, hon kom upp i sadeln igen, hade rejält ont i kroppen i några dagar, och nu längtar hon helt galet till tisdagens ridlektion.
Jag har inte alls återhämtat mig lika bra. Jag har gått omkring i snart två veckors tid nu och tänkt på att ridning är en farlig sport och på att det var jag som introducerade henne till den och att allt ansvar vilar på mina axlar. Inte så att jag tvingade henne men jag föreslog att hon skulle ta lektioner och när hon väl prövade var hon fast.
Jag hade lika gärna kunnat låta bli. Vi hade kunnat köpa en hund istället och aldrig satt vår fot i ett stall och hon hade förmodligen varit lika glad för det.
Nu vet hon hur roligt det är och vill aldrig i livet sluta och jag går omkring och tänker på det en hel del. På att ridsporten har sanslöst många olyckor, på hur smal och skör hennes ryggrad och nacke är och på hur hennes liv skulle bli om någon av dem gick av. Brutna armar eller blåa tår är smällar man får ta, men en del riktigt stora, livsförändrande smällar vill man gärna undvika, i synnerhet om det handlar om ens barn.
Jag vet jag vet, man kan aldrig få några garantier för någonting alls i detta liv; man kan lika gärna bli liggande i koma av ett fallande palmblad och man kan inte skydda sina barn från allt som är potentiellt farligt och det är farligare att köra bil men det gör jag ju i alla fall och sådär kan jag fortsätta att argumentera hur länge som helst. Jag håller med om alltihop.
Men ändå.
Jag måste hitta det där sättet att tänka mig lugnare helt enkelt, har inte alls kommit dithän ännu, ser bara brutna ryggar och andra skräckscenarior framför mig. Och när det gäller mig själv, herregud. Jag med mina trasiga axlar och rygg, om jag ramlade av skulle jag helt enkelt gå sönder, små trasiga och värkbrutna skelettdelar skulle spridas över manegen. Samtidigt så längtar jag så himla mycket efter att hoppa igen! Where´s the logic in that??
Du vet ju. Och jag vet ju. Och jag är ändå nervös varje gång jag ska hoppa. Då påminner jag mig själv om att det är betydligt större risk att jag ska förolyckas i trafiken på väg till eller från ridningen.
Rent logiskt borde det göra mig oroligare, eftersom jag tänker på en mångdubbelt förhöjd risk, men det gör mig lugnare.