När planet landat i Luleå kom jag i samspråk med kvinnan bakom mig, en äldre dam med en liten hund som fått en stor spik i nosen och tillbringat ett par dagar i Stockholm för operation.
Medan vi samlade ihop våra pinaler pratade vi om hundar sådär som hundintresserade gärna gör  och hade trevligt i största allmänhet.
När vi fÃ¥r resa pÃ¥ oss kliver mannen som suttit pÃ¥ andra sidan mittgÃ¥ngen resolut ut i mittgÃ¥ngen, vi krockar nästan, och utbrister rakt ut i luften, “ja man skulle dÃ¥ bara slÃ¥ ihjäl de där jävlarna.”
– Mäh. Vad säger du? sa jag, alldeles förvÃ¥nad.
Vi hade inte på något vis plågats av en skällande och gnällande hund under hela resan. Jag hade inte ens märkt att det satt en hund bakom mig, inte förrän landningen gjorde honom lite ängslig och han försökte smita in under mitt sätte men fastnade med operationstratten. Då pep han lite, men det var ett mycket diskret pipande.
Mannen ville inte ha någon fortsatt konversation, han vände oss ryggen och gick ut och jag tänkte att det var tur att kvinnan med hunden fortfarande satt ner och just sa något till mig, jag tror inte hon hörde det.
Ja, det var inte mer med det. Blev lite dyster till sinnet bara. Som den sista människan i världen såg jag Avatar på flyget till Sverige och, som förmodligen alla som sett Avatar gjort, tänkte jag att människan är ett sorgligt släkte ändå. Dessutom är det så mycket nu, med skolpolitik och politik i största allmänhet och katastrofala budgetunderskott i min hemstat och en massa andra saker, som gör mig dyster. Avatar bara bekräftade allt det där.
Och sÃ¥ denna ilskna man dÃ¥. Jag kan bli sÃ¥ olycklig av att ställas inför sÃ¥nt, inför en sÃ¥ uppenbar vilja att helt enkelt vara taskig mot en annan människa. Inget “I see you” där. Möjligtvis ett “I see you, I fucking hate what I see and I will let you know just that.”
Sedan åkte vi hem till min syster och där luktade det knäck och jag åt vörtlimpa med korv och ost och två tallrikar fil med jordgubbssylt och min dysterhet gick över.
Idag, buss upp till snön och kylan och alla mina kära.
Leave a Reply