Vänta lite här nu, svarade jag verkligen just pÃ¥ det där mailet frÃ¥n en av klassmammorna, det där hon bad fler föräldrar (ja mammor dÃ¥), cirka fyra till fem personer, att under en timmes tid hjälpa till med att fläta handtagen till korgarna som de smÃ¥ ettagluttarna ska fÃ¥ pÃ¥ klassens alla hjärtans dag kalas; svarade jag verkligen “jag kan hjälpa till” pÃ¥ det mailet och innebär det alltsÃ¥ att imorgon eftermiddag kommer sammanlagt upp till sex kvinnor i sina bästa arbetsföra Ã¥r att under en timmes tid sitta pÃ¥ smÃ¥ stolar i klassrummet och fläta smÃ¥ korghandtag till vÃ¥ra barns skolkalas?
Ja. Ja, det gjorde jag och ja, det är precis vad det innebär.
Oh my god.
De flätade korghandtagen är en spott i havet jämfört med allt det andra. Och nu drar vårterminen igång på allvar med fler class parties än mattelektioner på schemat. Håhå.
Ibland känns det allt väldigt skönt att en viss tid i livet är över! Även om jag iofs sluppit fläta korghandtag. Men det var ju en del annat.