På fredag är det morsdagskalas i Max klass. Dagen till ära har alla barn intervjuat sina mammor, ställt frågor om favoritfärg och godaste maten och roligaste hobbyn och sånt. Samt vad man jobbar med. Denna intervju, tillsammans med ett foto på mamman och barnet, sätts sedan upp på en vägg i klassrummet och så kan alla andra mammor och alla pappor med för den delen, gå runt och läsa alla intervjuer och få reda på litet mer om varandra.
“Mamma, what is your job?”frÃ¥gade alltsÃ¥ Max häromkvällen, helt i enlighet med den interjvumall han följde.
“What is my job?” upprepade jag.
“Yeah, what´s your job?” upprepade Max.
“Well,” sa jag. “Vi hoppar över den frÃ¥gan sÃ¥ länge. Ta den sist.” VarpÃ¥ jag drabbades av en smärre existensiell kris, svarade pÃ¥ alla frÃ¥gor utom just denna och gick in i sovrummet för att beklaga mig för min man.
“Administrator, that´s my job. I don´t want to be an administrator, I´m not an administrator!”
“What´s wrong with being an administrator?” frÃ¥gade han.
“Nothing, absolutely nothing, it´s a fine job. I just don´t want to think of myself as an administrator. I´m not an administrator damn it!”
“Say Academic”, föreslog han.
“That´s pathetic,” sa jag. “That sounds like a person who desperatly tries to hold on to her failed academic carrier.”
“Oh,” sa han. “Say you´re a writer then. That´s what you´re aiming for.”
“No no no, that´s a lie. I can´t lie to my own child about my job. That´s even more pathetic.”
“Ok then. Administrator it is.”
“Mamma, what is your job? ropade Max otÃ¥ligt frÃ¥n köket.
“Well, it´s kind of hard to explain,” började jag, icke-administratören. “I read a lot of papers. Talk to people. Write stuff.”
“Ok, so your job is to write?”
Hmmm.
“Ja, sa jag. “Skriv det. Mommy´s job is to write. There you go.”
“What do you write?”
“Det behöver du inte berätta”, sa jag, “det blir sÃ¥ lÃ¥ngt. Kom nu sÃ¥ gÃ¥r vi och borstar tänderna.”
Tack Erika, vad glad jag blir och vad glad jag blir att du hittat hit! Jag bokar och grejar, besked kommer imorgon. Jag mailar. Och nu blir jag f̦rst̴s nyfiken Рvar hittar jag din blogg???
Helt fantastiskt! Jag skrattar sÃ¥ jag har ont i magen. Du är ju otrolig pÃ¥ att skriva Ingegerd…När fÃ¥r vi se er?! Välkomna hit!
Ja, det är bara att inse att en del yrken aldrig kommer att ha nÃ¥gon större coolfaktor hos ens ungar. Fast sen växer de upp och blir revisorer och administratörer i alla fall…
Jag försökte förklara för min då 5-åring vad pappa gör (han är auktoriserad revisor), och man kund eliksom se i hennes ögon att hon undrade hur han kunde jobba med något som sp uppenbarligen är sååå tråkigt!
Jag trodde nog ocksÃ¥ att när man fyllt 40 dÃ¥ är allting klart, vägen utstakad, inte sÃ¥ mycket funderande länge, men ack sÃ¥ fel jag hade. Vilket ju faktiskt är spännande!! Bara lite jobbigt ibland när man inte ännu har hamnat där man vill vara…
Ha ha, stackars Max! Varför är du inte brevbärare, lärare eller nÃ¥got annat lätt yrke att förstÃ¥!?Som sagt, vad är ens yrke är en frÃ¥ga som verkligen kan ställa till existentiella kriser… Jag förstÃ¥r fortfarande inte varför den franska staten mÃ¥ste ha mitt yrke när jag ska vara bröllopsvittne i sommar (och nej, det blev inte hemmafru)
Sitter på jobbet och skrattar hysteriskt. Kram och tack
You’re a writer, damnit.Min kollega sa: I am 55, and the chatter in my head is still going on. I thought by now it would have stopped!
Haha, tro mig, det blir bara värre. Men du min vän, du har nyss fyllt 21, hela världen ligger framför dig som en nyspolad hockeyrink, du behöver inte känna någon panik alls!!
Hysteriskt roligt att läsa, men jag känner empati… och lite panik själv faktiskt, nyss fyllt 21 och inser att folk brottas alltsÃ¥ med detta lÃ¥ngt in i livet? Aj aj aj.