En gång i veckan kliver jag upp kvart i sex på morgonen. Jäktar som en liten gnu för att hinna med allt det som ska hinnas med på morgonen, kramar min familj, susar ut genom dörren och halvspringer iväg bort mot UCLA Medical Center. Tre minuter över sju rycker jag upp dörren till svit 440, ber receptionisten så förfärligt mycket om ursäkt för att jag är sen, skriver in mig och dråsar ner i en stol. Ingen bra början på en dag alls.
Men sedan, när jag har suttit där på stolen och pustat i ett par minuter så kommer John och hämtar mig, som vanligt iklädd fleecetröja och såna där nike-tofflor som alla idrottskvinnor och män går omkring i när de inte tävlar. John hälsar och frågar hur läget är och jag svarar att det är bra och så går vi in det vanliga rummet. Vi pratar lite om det ena och det andra medan han fäster elektroder på min axel och bäddar in alltihop i ett skållhett handdukspaket. Sedan släcker han lampan och går iväg.
Efter tio minuter kommer John tillbaka, packar upp min axel och övergÃ¥r till ultralljudsbehandling. Sedan kommer Paul in, ocksÃ¥ iklädd fleecetröja, och masserar hela armen och axeln och skuldran och nacken och jag ligger där och känner mig sÃ¥ innerligt tacksam – blir alldeles rörd över det ocksÃ¥ faktiskt – att det finns människor som väljer att arbeta med att fÃ¥ andra människor att bli hela och friska och värkfria.
Efter att John visat mig några nya övningar och gett min axel en tiominuters isinpackning går jag därifrån, traskar vidare mot jobbet, köper kaffe, känner hur skönt solen värmer mot min rygg och hur axeln känns nästan viktlös. Det är också en bra dag.
Haha, jag tror jag tänkte mer på the Beatles än på apostlarna. Men vi får ju alla olika associationer :-)))
Wow, bli omhändertagen en gång i veckan av två apostlar (eller vad de nu heter) är inte illa!!