Detta med mitt namn, det är så knäppt och jag vet inte vad jag ska göra med det.
Jag heter alltså Ingegerd. När jag var ung tyckte jag det var jordens pinsammaste namn; när jag behövde presentera mig brukade jag säga det snabbt och lite slarvigt så att man inte riktigt skulle kunna höra vad jag sa.
Så småningom växte jag in i det och under många år hade jag inga problem med mitt namn alls. Det var som det var.
Sedan flyttade jag till USA och nu har namnproblemet återuppstått, om än i ny skepnad: det går inte att uttala. När jag presenterar mig som Ingegerd får jag alltid, undantagslöst, tillbringa en minut eller två med att försöka få personen framför mig att uttala det på ett sätt som ligger någorlunda nära det tänkta. De vill ju så väl, amerikanerna. Oftast ger vi upp efter några försök, kommer överens om en hyfsad variant och går vidare i livet.
SÃ¥ kunde jag ju lÃ¥ta det vara, men faktum är att jag tycker sÃ¥ illa om den där situationen. Jag tycker inte om att ha ett namn som är omöjligt att uttala – och stava med för den delen – och jag avskyr att inleda varje ny konversation med en namnövning.
SÃ¥ jag började kalla mig för “Ingrid.” Det lÃ¥g närmast, kändes minst konstigt. Först gjorde jag det bara pÃ¥ ställen som “Coffee Bean,” där man mÃ¥ste säga sitt namn för att beställa och där jag verkligen inte hade nÃ¥gon lust att förklara och bokstavera och ha mig.
Så småningom blev jag Ingrid även i andra sammanhang. Jag minns inte hur det gick till, jag tyckte väl bara att det var så bekvämt att jag fortsatte och numera existerar knappt Ingegerd längre. Mina svenska vänner kallar mig för det förstås och Jeff och alla nära och kära kallar mig för Ing vilket ligger bra mycket närmare sanningen, men annars poppar Ingegerd upp bara i något sällsynt officiellt sammanhang. När jag måste skriva under för husköp eller field trip till något museum eller betala in skatt eller nåt sånt.
Jag har aldrig varit så förfärligt förtjust i det. Det känns lite fånigt, ungefär som när jag var åtta år och under ett par veckors tid gick omkring och kallade mig för Inca. Men det har varit bättre än alternativet så jag har låtit det vara.
Men nu, jag vet inte, jag tycker jag borde fatta ett beslut. Antingen börja kalla mig för mitt riktiga namn och rycka på axlarna åt alla märkliga versioner (Lingongord fick jag heta på mitt Ralphskort och då hade de ändå haft den rätta stavningen framför sig när de skrev det. Förstår ni vad jag menar nu?). Eller lägga till Ingrid officiellt, som ett andranamn kanske om man nu kan det, så att det inte längre känns som åtta-årigt hittepå .
Jag vet inte hur jag ska göra. Jag kommer, om jag känner mig rätt, aldrig ta mig för att börja lägga till något namn. Jag kan inte ens förmå mig att börja med min medborgarskapsansökan trots att jag verkligen verkligen borde göra det, bara för att det innehåller så mycket pappersarbete och myndighetskontakt som jag inte vill ha i mitt liv.
Återstår att börja använda Ingegerd. Lingongord. Injenjerd. Ingren. Ingerd. Ilaknalfnlaeadnlakfalfknalfn. Whatever.
Äh, det kanske bara är jag som är neurotisk när det gäller mitt namn. Jag får lov att bestämma mig helt enkelt, sedan kan jag sluta vela.
Och jag som har tyckt Lotta/Charlotta/Charlotte/Carlotta och Karin som är mitt förstanamn har varit besvärligt. I stand corrected.
Hm Eva. Du var ju med pÃ¥ “Inca-tiden” (tänk det, vi har känt varandra ett helt liv!) sÃ¥ jag tycker nog att du borde ha mycket mer sympati för mitt problem!!
Eastcoastmom: OMG, jag vill inte ens prata om andranamnsproblemet! Mitt andranamn kommer först, så inte nog med att det inte går att uttala mitt tilltalsnamn, folk tror ofta att jag heter Ruth. Ibland har jag glömt vilket namn som används i vilket sammanhang och allt blir en enda röra. Min sjukförsäkring till exempel, de frågar alltid efter namn och i början lät det så här:
– First name?
– Öhhh. Ingegerd.
– I´m sorry, I can´t find it.
– Oh. Maybe it´s under Ingrid.
– I´m sorry, there´s no Ingrid here.
– Oh. Oh? Maybe Ruth. Try Ruth.
– Thank you.
Varpå jag känner ett behov av att förklara varför jag inte vet vad jag heter, men i sista sekund hejdar jag mig för att inte framstå som ännu mer märklig än vad jag redan gör.
Lotta: Ingegerd fÃ¥r blir kvar. Men jag har svÃ¥rt för att presentera mig som Ing för folk jag inte känner, det är sÃ¥ familjärt. Och sÃ¥ avhugget, ett ingenting-namn om man nu inte vet att det är kort för Ingegerd. Om jag sen ska förklara att Ing är kort för Ingrid som jag ju inte ens heter sÃ¥…ja herregud, ni hör ju, mitt namn är ett litet trauma i mitt liv. Bäst jag slutar här.
Förslag: Behåll Ingegerd eftersom du nu heter det och gillar det. Kalla dig Ing, och presentera dig som Ing för engelsktalande. Om folk inte fattar, säg att det är short for Ingrid. Då hör de vad du säger, och begriper hur förkortningen skall funka.
Å jag förstår dig. Maken har det typiska svenska problemet att hans tilltalsnamn är hans andranamn, det har han ändrat juridiskt här i USA, så nu är alla papper i hans tilltalsnamn.
Slå till på Ingrid, vetja! Eller kanske Ing. Du lägger bara till namnet, behöver inte ta bort något, tror jag.
Hi,hi , vilket roligt inlägg. Du skriver så inlevelsefullt och jag hade inga problem med att se dig ståendes med någon oförstående amerikan som gör allt för att uttala ditt namn rätt. Missförstå mig inte, jag förstår ditt problem men lite kul är det allt, Ingrid:)