Alicia har börjat ta pianolektioner igen. En halvtimme varje måndag kväll gör hon det och under tiden (det är så kort tid så det är ingen idé att åka hem under tiden) sitter jag nersjunken i en av pianolärarens två svarta, mjuka skinnsoffor i ett rum som, vad det verkar, fungerar både som väntrum, vardagsrum och matsal. Det är ett litet rum, förutom sofforna och ett soffbord ryms där ett matsalsbord, nåt litet skåp här och där och så en stor svart flygel som står intryckt i ett hörn rakt framför mig. Det är inte den eleverna spelar på.
Jag tycker om den där halvtimmen i främmande människors skinnsoffa. Hade det inte varit för den så hade jag just då bökat med att få hem pojkarna från hockeyträningen och in i duschen och sedan börjat fixa med middag eller hemläxor eller nåt annat. Halvtimmen mellan sex och halv sju på kvällen är en mycket aktiv tid i vårt hem.
Men på måndagar slipper jag det där. Istället sitter jag i en soffa hemma hos människor jag knappt känner och gör just ingenting. Lyssnar lite när de spelar. Klappar husets lilla hund som kommer tassande ibland. Bläddrar i någon tidning. Försöker få i alla fall en sida av kuben att bli samma färg. Pratar lite med något barn som kommer kånkandes på en gitarr och väntar på sin lektion (pianolärarens man ger gitarr- och trumlektioner och så är han visst kompositör också. Det verkar vara en mycket kreativ familj detta).
När vi kommer hem är pojkarna nyduschade och maten om inte färdig så i alla fall på gång. En liten oväntad oas av sysslolöshet. Härligt.
Leave a Reply