Man kan se saker på olika sätt förstås. När man precis har fyllt fyrtio och sitter hos en läkare och får veta att man har högt blodtryck och med största sannolikhet måste börja äta medicin mot det, så är det lätt att man åldras tjugofem år på tre sekunder och famlar efter käppen som väl borde ligga där på golvet bredvid en.
Eller så kan man tänka att när man nu hade en mormor som också fick börja äta blodtrycksmedicin när hon fyllde fyrtio, när nu ens gener inte är så förstklassiga på just det området, helt kassa faktiskt, så är det ju fantastiskt att det finns så bra mediciner som kan ta hand om det lilla problemet och göra att man kan leva och vara frisk och inte alls särskilt gammal i nästan hur många år som helst.
Jag har inte bestämt mig ännu. Befinner mig nog fortfarande i alternativ ett. Vill gärna komma tiil alternativ två. Ska ta ett allvarligt samtal med mig själv om hur det ska gå till.
Ja, om nÃ¥gon borde kunna säga att det ordnar sig med viss auktoritet och sÃ¥ att det faktiskt betyder nÃ¥got för mottagaren sÃ¥ är det du. Tills vidare försöker jag vänja mig vid tanken och är ganska nöjd ändÃ¥ med att det bara handlar om lite högt blodtryck…
Jag förstÃ¥r precis… men samtidigt: jag emailar just nu med en fd student, inte ens 25, som just fÃ¥tt veta att hennes pap smear har onormala förändringar. Hon är rädd, eftersom hennes mamma har haft bröstcancer. Vad säger man? Att det ordnar sig? Ja det gör det ju, men det kan vara lÃ¥ng väg dit.
Ja, kloka Lotta, sÃ¥ är det nog. Men döden är nog inte ett reellt alternativ för mig ännu, det kanske är därför jag inte riktigt kan stÃ¥ ut med tanken pÃ¥ blodtrycksmedicin. Ända tills alldeles nyligen tänkte jag nog mest som dina 20-Ã¥ringar…ääh, vadÃ¥ döden, vadÃ¥ 40, inte jag inte…
Jag tycker det verkar som om de flesta (och jag räknar in mig själv i detta) inte tar sig till ditt steg två förrän de av någon anledning tvingats inse att det bara finns två lägen: antingen blir man äldre, med allt vad det innebär, eller så dör man. När man ser döden som ett verkligt alternativ blir blodtrycksmedicin, operationer, cellgifter, eller vad det nu må vara, väldigt hanterbart. Och det är ju skönt.(Jag såg klippet med den 47-åriga brittiskan Susan Boyle http://www.youtube.com/watch?v=9lp0IWv8QZY idag med mina klasser, och sa till dem att även de kommer att bli 47 om de inte dör innan. 20-åringarna gav ifrån sig ett sånt där tonårspys, äää inte vi inte.)