Hörni, denna ilska och detta förakt som svenskar i gemen hyser för fenomenet särskrivning kan väl ändå inte vara riktigt normal. Det måste vara ett symptom på något annat, något större, som händelsevis tar sig uttryck i en nationell vrede över att några stackars ord som borde skrivas ihop råkas skrivas isär. Samt, framför allt naturligtvis, över den stackars person som höll i pennan.
Jag skriver mycket på både engelska och svenska nuförtiden (nuför tiden? nu förtiden? nu för tiden?) och jag märker att jag allt oftare har problem med när ett ord ska vara ett och när det ska vara två. Det gäller både på engelska och svenska och det är inte roligt alls, faktiskt så är det ganska frustrerande. Ingenting ser rätt ut, allt kan både skrivas ihop och isär och till sist blir det bara en enda sörja av alltihop. Inte blir det lättare av att veta att om jag skriver fel, till exempel på min blogg, så kommer jag med stor sannolikhet att dra på mig nio miljoner särskrivningshatande människors samlade vrede och frustration.
Jag tycker ni kan lägga av med det där nu. Ok, särskilt snyggt är det inte, det kan jag visst hålla med om, men shit happens. Det är inte ett tecken på mental kollaps eller total grammatisk inkompetens, det är bara ett litet mellan rum som råkat halka in någonstans i en text.
Min teori, som jag kom på alldeles nyss faktiskt, är att människor hoppar på särskrivningsfel helt enkelt därför att de inte har koll på så många andra grammatiska regler. Hur kommaterar man, vad säger ett kolon och när ska man egentligen sätta punkt? Om sådana, mer subtila grammatiska regler har man inte en susning och därför säger man helt enkelt att sääärskrivning minsann är det värsta man veeet.
Nej hörni, vi kan väl diskutera något annat nu, ge de stackars särskrivarna lit andrum. Vi kan väl ta oss an semikolon till exempel. Jag är lite rädd för semikolon för jag vet inte riktigt hur jag ska använda det, men jag blir glad som ett barn om jag någon gång lyckas klämma in ett någonstans där det känns rätt. Kan vi inte prata om sånt istället?
Eller sÃ¥ sätter man punkt istället…Nej, jag hÃ¥ller med dig Johan, kommatering är inte alls sÃ¥ enkelt och dÃ¥lig kommatering stör mig mer när jag läser en text än en och annan särskrivning. En särskrivning kan ju i alla fall bli lite kul.
Väldigt många svenskar kan ju inte, om man skall vara grammatiskt korrekt, använda kommatecken heller. Det blir en hemsk massa satsradningar av det hela. Lär man sig när man inte bör använda komma lär man sig nog när man kan använda semikolon på köpet.//JJ
ja, och roligare! Glad Påsk själv, hoppas ni får massor av snö och sol!
Jag håller absolut med dig och du skulle älska att gå på Fredrik Lindströms föreläsning för lärare i språk. Den är väldigt bra och den gav mig många bra tankeställare. Men visst är det väl intressant med språk, oavsett särskrivningar, kommateringar och liknande. Grammatik är som att lägga ett pussel, bara bra mycket svårare. Glad Påsk tjejen. Kram från oss i norr:)
Alltså, jag håller ju med om att särskrivning inte är särskilt snyggt alls och att det dessutom kan innebära att det röks en hel del i lokaler där man egentligen inte får röka alls och det kan ju ställa till en del problem. Men det är verkligen så att om man råkar särskriva ett svenskt ord så får man hela svenska folket på sig. Ok, lite överdrivet kanske, men i alla fall. Det är inte så konstigt att det blir fel ibland, särskilt inte om man lever i och med fler språk (och särskilt inte om man som jag är usel på grammatik och liksom får känna mig fram hela tiden). Personligen blir jag mer störd över konstig kommatering. Ta Astrid Lindgrens Nils Karlsson Pyssling till exempel. Jag ligger där och läser för mina ungar och blir helt störd av alla kommatecken som dyker upp på de mest oväntade ställen. För övrigt så håller jag med dig Petra, det är svårare på engelska, blir osäker på om jag ska använda bindestreck och tycker att allting ser konstigt ut, vare sig det sitter ihop eller ej. påsvenskaskriverjagheltenkeltihopalltingbaraförattvarasäkerpåattjagintegörfel (ahh, ibland tycker jag bara att jag är så himla rolig :-))
Särskrivning kan bli så hysteriskt fel. Jag bor i det lilla samhället där Ing kommer ifrån och här har vi en väldigt mysig Kinarestaurang med riktigt god mat. I denna väldigt mysiga lokal hänger en liten skylt (tror den hänger kvar) där det står rök fritt. Som tur är har ingen lytt rådet utan jag kan fortfarande äta min mat utan en stinkande röklukt i min näsa.
Men semikolon gillar jag. Mycket. För mycket ibland. Nästan lite mycket som adverb 🙂
Fast nu tror jag inte jag håller med. Personligen har jag en massa pet peeves, men just särskrivningar brukar bli nummer ett för att de både ändrar betydelsen på ordet/begreppet och skapar en liten paus alledes utan varning och därmed stör läsrytmen. Dessutom är det en så klar regel, vad kan vara så svårt? Vad det gäller engelskan stör jag mig mer på felaktiga apostrofer, samt när folk använder adjektiv istället för adverb (real pretty), men det senare är väl snarare dialektalt.
Jag har exakt samma problem – framförallt (ett ord, eller??) när det gäller engelskan… Jag tror att pga särskrivningshysterin i svenska sÃ¥ blir jag extremt osäker pÃ¥ hur man skriver pÃ¥ englska. PÃ¥ svenska skriver jag ihop sÃ¥ mycket jag kan 😉 Men ibland tvekar jag, är t.ex nyanser av färger ett ord? LjusblÃ¥tt / ljust blÃ¥tt? Semikolon används väl mest i engelska och inte sÃ¥ mycket i svenska? Alla sÃ¥dana där skrivregler kan man bli sÃ¥ förvirrad av, som t.ex de konstiga reglerna i franskan med mellanslag före frÃ¥getecken, utropstecken och citationstecken etc ! Jag gillar det ICKE ! ¡Och spanskans dubbla frÃ¥getecken och utropstecken!Jag kan dock reagera pÃ¥ hur dÃ¥ligt folk skriver i allmänhet; (rätt användning??) vÃ¥ran plannera och värst är det pÃ¥ de där kändisbloggarna där folk verkligen skriver som krattor… Visst kan det förekomma slarvfel men jag försöker att göra stavningskontroll om jag inte är säker pÃ¥ hur ett ord stavas.