Kolla här då, nu har Alicia hittat bokstäver till mig på telefonen. Fantastiskt, den till och med autokorrigerar på svenska. Jag vet jag vet, det är ingen nyhet för någon utom för mig, men för mig är det stort.
Jag sitter på en träbänk på skolgården och väntar på att mina barn ska tröttna på att spela handboll. Då ska vi traska iväg och köpa en sån där tång som man gör hål i läder med. Sedan ska vi nog köpa glass också, bara för att liva upp denna mediokra dag.
Jag sitter och tittar på alla andra kvinnor som också är här för att hämta sina barn och som hänger på skolgården ett tag innan de går hem. Vad gör de, är de nöjda och tillfreds med sina hemma-mammaliv? Har de valt det aktivt, har de en plan B när barnen blir äldre, sover de gott om nätterna?
Eller är de som jag, sitter de här för att det av olika anledningar bara blev så? Har de samma ständigt närvarande panik i bakhuvudet, den som man håller tillbaka så gott det går, men som gör att man vaknar på nätterna ibland och undrar hur det här livet ska fortsätta, om det över huvud taget går att få ett jobb igen efter flera år utanför arbetsmarknaden, om man alls kan nånting längre, om man kan bli galen av att känna sig så otillfredsställd, så utanför allt, eller om man vänjer sig så småningom?
Nej, jag frågar inte, det är klart jag inte gör. De kanske inte ens är hemmamammor, de kanske bara har en ledig dag. Eller ännu bättre, de kanske har ett yrke där de kan bestämma över sin tid och hämta barn från skolan ibland, bara för att det är så trivsamt att göra det.
Jag pratar lite med några mammor jag känner, om barn och alla klassfester som är på gång och om hur det blir nästa år när våra små tio-åringar ska börja en annan, mycket större, skola. Sånt som vi alltid pratar om.
Det är trevligt. Sedan blir det glass och hålslagare. Läxor. Middag. Sova. Life goes on.
Leave a Reply