På min väg till jobbet passerar jag ofta samme rufsige man som sitter på samma parkbänk varje morgon. Ibland sitter han på denna bänk och läser en tidning i godan ro, ibland sitter han och diskuterar högljutt med sina osynliga följeslagare. Jag brukar bara gå förbi och det brukar gå alldeles utmärkt, det är ju inte mig han är arg på.
Men i morse satt han där på bänken och var ovanligt ilsken och jag fegade ur. Stannade. Tänkte att jag nog inte vill komma ivägen för hans ilska idag, tvärvände och gick tillbaka mot övergångsstället bakom mig. Men det var långt dit och när jag mötte en ung kille frågade jag om det var ok att jag promenerade tillsammans med honom.
"Sure", sa han och så gick vi tillsammans några minuter, den unge mannen och jag. Vi pratade lite om det ena och det andra, hälsade på den ilskne mannen som tystnade ett ögonblick, tittade på oss och hälsade tillbaka och sedan gick vi åt var sitt håll.
Det var inte mer med det, men det gjorde mig lite glad. Det att vi kan ta hand om varandra på de enklaste sätt ibland.
Ursäkta en tant, men vad är adda min msn? Kan du inte fråga på bara?
tjosan jag heter karo och är 14 år kan du adda min msn knalle_@hotmail.com jag har många frågor om LA och sånt:D