Jag gjorde en magnetkameraundersökning (det heter så enligt Wikipedia, det heter inte magnetröntgen) igår kväll. Eller jag gjorde ingen, men vad säger man, jag fick en magnetkameraundersökning? Jag blev magnetkameraundersökt? Det gjordes en magnetkameraundersökning på mig igår kväll. Ja, det låter väl bra, den tar jag.
SÃ¥. Det gjordes en magnetkameraundersökning pÃ¥ mig igÃ¥r kväll. Jag flydde mitt stökiga hem och mina stökiga barn redan klockan 16, körde in till Westwood pÃ¥ en kvart (klockan fyra pÃ¥ eftermiddagen!!), Ã¥t en Double-double with grilled onions pÃ¥ In-N-Out eftersom jag inte hade ätit pÃ¥ hela dagen och var utsvulten, satt pÃ¥ Coffee Bean ett par timmar och tänkte att det är sÃ¥ här dagens läsesalar ser ut – mindre och betydligt mer tillÃ¥tande när det gäller samtalsvolym och förtäring av drycker och därför mycket trivsammare än de läsesalar jag minns frÃ¥n Uppsala – och till sist, vid Ã¥tta-snÃ¥ret, traskade jag iväg till Ronald Reagan UCLA Medical Center som är det stÃ¥tliga namnet pÃ¥ mitt sjukhus, för att fÃ¥ en magnetkameraundersökning gjord.
Klockan åtta på kvällen är hela bottenplanet på Ronald Reagan UCLA Medical Center öde och tomt. Receptionen är stängd, apoteket, kiosken och de två mottagningarna som är belägna där likaså. Det är så ödsligt att man känner att man inte borde vara där, att man har gått igenom någon dörr som av misstag inte blivit låst och att ett larm snart kommer att börja tjuta, varpå vakter strax kommer taktfast springande genom korridoren med nycklar och handklovar rasslande efter sidorna.
Men jag visste bättre, det har gjorts MRI:s på mig förut vid samma tid på kvällen, så jag ignorerade ödsligheten, tog hissen ner till källarplanet, gick igenom en korridor och där i slutet av korridoren, i en liten reception, satt samma vänliga kvinna som sist och tog emot mig.
Kvinnan gav mig två papper att fylla i, sedan gick jag vidare längs med en annan korridor till MRI väntrummet som ligger längst bort och var lika tomt och ödsligt som sjukhusentrén. Man kan lätt föreställa sig att det är någon slags illegal verksamhet som pågår här nere under kvällar och nätter, långt bort från vakter, larm och dagsljus.
Jag satt där i min ensamhet och läste meningsfulla och viktiga artiklar i Oprah Magazine och så småningom kom en lågmäld man och tog mina papper, talade om vart jag skulle gå och bad mig mycket vänligt att byta om till sjukhusets pyamasliknande byxor eftersom jag hade dragkedja i mina egna och det bör man inte ha. Förra gången fick jag ett likadant mottagande av en annan man; de har mycket trevlig personal där nere i MRI-bunkern. Det kanske har något med tidpunkten på dagen att göra: alla är lite trötta, ingen har bråttom, inga telefoner ringer. Allt är lugnt och långsamt och liksom omhändertagande.
Ja, sedan var det kontrastvätska i armen och in i röret och så låg jag där och det rasslade och brummade och knäppte ganska högt och jag blundade hela tiden för även om jag inte har några särskilda anlag för klaustrofobi så är det obehagligt för röret är trångt och jag låg där ganska länge.
Vid halv tio var jag färdig, då åkte jag hem till mina sovande barn och ett något mindre stökigt hem, och nu väntar jag på att doktorn ska ringa och berätta om magnetkameraundersökningen visar att höfterna är fulla av reumatism, cancer eller MS. Cancer eller MS är mina egna diagnoser som jag ställer när jag inte kan sova om nätterna, ingen har andats ett ord om det på något sätt. Någon variant av reumatism, ja, mycket möjligt. Men det kan jag leva med, det gör halva min släkt, så det kan jag ta. Cancer eller MS, inte så gärna.
(Man skulle kunna misstänka att jag med mitt höga blodtryck och min möjliga reumatism är en 82-årig tant som skriver under en 42-årig pseudonym. Så är det inte: jag är 42 år och i övrigt ganska frisk och vältränad, jag har bara taskiga gener.)
Leave a Reply